Känslan av att förlora ett guld…

Idag har jag helt plötsligt en betydligt större förståelse för fotbollsspelarna som sitter och gråter på plan efter en förlorad VM-final. De har inte vunnit ett silver, de har förlorat ett guld. ”Alla” andra tycker att de varit duktiga men själva ser de allt i svart just då. Lite så känns det…

Nu var det förvisso ingen VM-final det handlade om, utan en ”sketen” uppflyttning till elitklass. Men ändå… Besvikelsen över vår kassa prestation på lydnadsplan släpper inte taget, och den överskuggar faktiskt glädjen över det fantastiska uppletandet, och att vi faktiskt kom runt spåret. Om jag räknar (och tänker) rätt hade det räckt med 204,5 poäng på lydnaden för att nå den magiska gränsen. På Elfsborgs tävling i april hade vi lydnadspoäng på den nivån (drygt?), trots en nolla på krypet, och på vår bästa tävling hittills hade vi en lydnad på 238…

Sen funderar jag naturligtvis på VAD som gjorde att det blev som det blev?

Vädret? Det blåste riktigt rejält på appellplan…

Nerver & prestationsångest? Kände mig inte jättenervös, men naturligtvis led jag av grav prestationsångest, och det påverkar naturligtvis det lilla djuret.

Stukad fot? Tja, jag kanske gick lite konstigt? Tror dock inte att det var orsaken. (Men idag går jag jättekonstigt…)

Trötthet? Fysiskt trött var han bevisligen inte det lilla träsktrollet (race på framåtsändandet, lek med apportbock etc.) men den lilla hjärnan kanske hade passerat gränsen för acceptabla lydnadsprestationer? Han har ju tyvärr svårt att koppla av i bilen utan ligger och ”laddar” hela tiden, och med tanke på att dagen (med bara ett domarlag) blev vidrigt lång kanske det är den mest troliga förklaringen.

Igår skrev jag ju att domarna var ”snåla”, och det tycker jag fortfarande, inte bara för egen del. Men jag kan ju även konstaterat att med den prestationen hade det inte hjälpt med världens snällaste domare. Ingen domare hade med hedern i behåll kunnat sätta betyg som räckt till uppflyttning. Vi var kassa helt enkelt… Och det självförtroende jag/vi börjat få på lydnadsplan känns rejält bortblåst. 😥

Nej, idag är inte heller någon rolig dag.

4 reaktioner på ”Känslan av att förlora ett guld…

  1. Jag förstår din känsla (jag har en gång blivit fyra på ett Junior-SM, vem vill vara precis utanför pallen liksom… fast avståndet till trean var ganska långt så var det surt…).

    Vad gäller tankegångarna kring varför det blev som det blev tror jag nog du kan vara något på spåret med mental trötthet. Det är ju ändå rätt tufft att tävla 2 dagar på raken. Och som kommentarerna på FB är inne på, hur ofta tränar vi ens på att vara mer eller mindre ”igång” en hel dag? Det testade vi för ca 10 år sen på min förra klubb och det var rätt intressant. Nog tog det på hundarna med en heldagsträning!

    • Allt för sällan, men vi tillbringar ju trots allt en vecka på läger varje sommar och där är han igång sex dagar i rad…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s