Har inte mått toppen i ett par dagar. Lätt yrsel och lätt illamående. Typ – druckit två glas vin för mycket, trots min spiknykterhet. Igår tog jag kontakt med vårdcentralen för att förhoppningsvis få en quick-fix, men se nä… det kunde de inte erbjuda eftersom jag enligt besiktningen mådde ypperligt, på ett ungefär i alla fall. Dock verkar gårdagskvällens naprapatbesök, som delvis ändrade inriktning, fått bukt med yrslandet.

Pga detta har nu husse (och hundarna, och husvagnen) bestämt sig för att följa med på min mission, med avfärd i morgon. Ibland är jag inte särskilt flexibel, för jag är inte odelat positiv till det ändrade upplägget. Jag vet ju att jag blir mycket mer effektiv när jag är ensam och kan jobba på i min egen takt. Hade det bara varit jag hade jag ju dessutom bott ”mitt i skiten” och inte kunnat göra så mycket annat än jobba. Nu vet jag hur lätt det är att hänga sig kvar lite för länge i förtältet på morgonen och dra tillbaks dit lite för tidigt på kvällen… Been there, done that. Dessutom är husvagnen inte rustad efter vinterförvaringen så det ska göras i eftermiddag. Att bara packa till mig hade ju varit rätt enkelt…

Nåja, det har ju sina positiva sidor att de är med också, det går ju inte att komma ifrån. Det positiva är bl a; släpchaufför, bärhjälp, medlare mm. Och sen kan ju ett träningspass med Karlsson på badplatsen någon gång under veckan kanske lätta upp lite? Det negativa är väl viss fokusförlust för min del.

Glad Påsk på er!

Jösses… för någon vecka sen krävdes det långkallingar på vissa promenader. Det finns fortfarande snö kvar på vissa ställen i skogen. I lördags och söndags var det svinkallt på mornarna och handskar hade inte suttit i vägen. Igår morse körde jag bilens kupévärmare en stund innan jag åkte till jobbet. Och nu är det sommar?! Hur gick det till?

Hos svärmor kryllar vitsipporna allt vad de orkar. Tussilagona står som spön i backen i motorvägsdikena i stan. Refuger och rondeller i stan är fullkomligt nedlusade av krokus och andra vårlökar. Bara från ena dan till den andra.

Igår kväll, när vi skulle till veterinären, var det hur varmt och skönt som helst. Jag bytte om till ”kortbyxor” och åkte hemifrån utan jacka och utan strumpor i skorna. I mitten av april?! Det är underbart ljuvligt och jag njuter av varje sekund, men … jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är väl åldern antar jag. 😉

Hängt med i svängarna hade däremot det yngre par jag såg idag gjort. Kille och tjej i kortkorta shorts och linne! På nästan exakt samma ställe såg jag ett yngre par i höstas, kanske samma? Det var i september, en höstdag av bästa sorten, strålande sol och 10-15° varmt. Där gick de i full vintermundering; dunjackor, mössor och tjocka vantar. Då undrade undertecknad tant lite försynt (för sig själv) vad de tänkte sätta på sig när det blev kallt. Något svar på den frågan fick hon dock inte.

Veterinärbesöket igår kväll kändes på det hela taget rätt onödigt. Det enda veterinären hade att gå på var ju min beskrivning av symptomen, vilket hon själv konstaterade, och det kunde ju lika gärna ha gjorts via telefon. Hon kollade ju igenom Karlsson lite ytligt förstås: ögon, öron, mun, hjärta och lungor, och konstaterade att han verkade kärnfrisk. Skrev ut recept på Stronghold och debiterade 980 pengar. Till det kom sen medicinen på en bit över 500, till båda hundarna. *suck* Hoppas nu bara att jag gissat rätt, och att detta har önskad effekt.

Den samlade mängden mjuk schäferunderull och sträv borderterrierpäls som efter gårdagens pälsvårdsrace ligger på vår gräsmatta räcker nog till att isolsera ett (eller möjligen flera?) fågelbo på tre rum och kök. Hugade spekulanter är välkomna att inventera förrådet. Nu har jag i alla fall två rätt välvårdade hundar, med nyklippta klor, även om Karlssons frisyr väl får gå under benämningen sportfrissa. Någon utställningsdito är det definitivt inte. Och pälstofflorna har han kvar eftersom husse märkligt nog valde Elfsborgs hemmamatch trots att jag erbjöd honom att vara trimassistent på hemmaplan?!

I nuläget är det dock oklart om Lennart Å. Karlsson tog trimning och kloklippning som ett straff för gårdagens missade spår? Å andra sidan utgår han från att all trimning och kloklippning är någon form av straff, spelar ingen större roll för vad. 😉

Underbart dock att kunna sköta hela proceduren utomhus i solskenet. Det gjorde det hela så mycket trevligare.

Jag har för mig att det vid något tillfälle efterlysts före- och efterbilder i samband med trimningen, och igår kom jag faktiskt ihåg att ta en förebild på det vanvårdade virvelmarsvinet. Bildtexter som förklarar vad som är före respektive efter känns aningen överflödiga.

Ikväll har jag och marsvinet tid hos veterinären. Vad vi ska dit och göra, och varför vi inte bara kan få ett recept på lämplig noskvalsterdödare via telefon, övergår mitt förstånd. De lär ju inte bli klokare för det utan får gå på min anamnes ändå.  (Såna fina ord lär man sig om man tittar flitigt på Dr House. 😉 ) Men de hade några obokade tider och nu tjänar de ju pengar på en av dem i alla fall…

Man undrar ju om det bor yttepyttesmål djur i den här näsan?

Nähä, det gick inte idag heller. Och idag var det riktigt, riktigt illa…

Ulricehamn var målet för dagen. Med tanke på att vi gjorde vår första start i högre där hade det ju varit lämpligt att göra den sista där också, och liksom sluta cirkeln, men så blev det tyvärr inte. Samma spårläggare som sist, men tyvärr inte samma spår. Inte för att jag kommer ihåg exakt hur det gick, men det var väldigt trevlig terräng.

Vi började med ett (traditionellt?) bakspår på upptaget, men vände och gick ur rutan exakt vid påsläppspunkten som var tydligt markerad. Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände, eller inte hände? Vi irrade omkring i skogen en stund och när vi efter 10-15 minuter inte hade en enda pinne, och jag märkte att vi började gå i cirklar bröt jag. Selade av. La ner hunden, Och var skitsur. Och ledsen. Det var inte långt ifrån att tårarna kom…

Vad är det som händer? Han har ju bevisligen kunnat spåra, annars hade vi ju inte haft våra fem godkända tävlingar i bagaget. En tanke är noskvalster? Det får bli en behandling för att åtminstone utesluta det. Jag hoppas innerligt att det faktiskt är det, så att jag hittar en logisk förklaring för annars tror jag ärligt talat att  jag ger upp. Tyvärr går det ju inte att med säkerhet ställa diagnos på levande hundar, så man får behandla på chans. Vid ett tillfälle har jag hört inåtvända nysningar, och en morgon vaknade jag av väldig utåtvända nysningar. Men vi är ju inte tillsammans 24/7, så vad vet jag?

Jag brukar ju kunna hitta något att glädja mig åt efter de flesta tävlingar, men idag är det mörkt vad det gäller glädjeämnen för egen del. Det skulle väl i så fall vara att han även idag låg tyst och still på platsliggningen, och gjorde sig förtjänt av en 10-poängare, trots lika trist (och råkallt) väder som igår.

F ö har jag några tunga (helt ohundiga) veckor framför mig, och om vi nu inte var i närheten av uppflyttning så hade jag t o m kunnat glädja mig åt en godkänd tävling. Något som bevisade att vi inte är helt värdelösa, för just nu känns det onekligen så.

Tittar jag lite utanför min egen lilla bubbla så är väl glädjeämnet att S och Laban blev uppflyttade ur lägre, på samma tävling. Stort grattis till dem!

Enda fördelen med brutna tävlingar, och att man slipper invänta prisutdelning, är väl att man hinner få en del annat gjort. Hittills har jag hunnit borsta bort (minst) en halv schäfer, klippt husse (1,5 mm) och nästa steg är att slänga upp den usla spårhunden på trimbordet. När jag (på skämt) sa att jag skulle slita av honom pälsen som bestraffning tyckte S det var lämpligt att upplysa omgivningen om att det faktiskt var en trimras jag pratade om. 😉 Faktum är att jag fullt medvetet låtit honom behålla sin päls just med tanke på tävlingarna, men nu behöver han inte sin platsliggningspäls längre och vanvårdat marsvins-looken kommer snart vara ett minne blott.

Här kommer några bilder från lägreklassens lydnad idag. Mina kompisar som tävlade där lyckades ju bra. Båda blev uppflyttade! Bistro (schäfern) vann, och Laban kom på en andraplacering.

Då har vi varit ute och svängt våra lurviga på Elfsborgs BK. Högre klass spår … igen.

I morse var det mulet, fuktigt och riktigt äckligt råkallt. Detta bekymrade mig lite inför platsen, men det var onödig oro för han låg så fint man kan begära.

Sen var det dags för lydnad, och där var det både toppar och dalar. Fria följet, som varit en av våra stora stötestenar, resulterade i nytt ”personbästa” och på inkallning med ställande fick vi full pott av båda domarna! Framåtsändandet var vingligt med några dk på första sträckan, men andra var rätt OK. Sen kom vi till en dal – krypet. Där ramlade han tillbaks i det gamla beteendet – att INTE krypa. Även om jag ganska snart insåg att poängen var körda så beslutade jag mig för att genomföra. Det kostade många dk:n men jag fick honom i alla fall att krypa hela sträckan. Förstår inte varför han blir sån på tävling??? En del nosande var det, och det var han inte ensam om, så uppenbarligen var det något luktagott just där, men…? Resten av momenten gick hyfsat, men med noll på krypet och ett risigt framåtsändande trodde jag ändå inte det skulle räcka till (och över) uppflyttningsgränsen, men se…. det gjorde det?! 204,5 blev facit. Inget totalt personbästa, på långa vägar, men poängen på de två första momenten är jag mycket nöjd med.

Sen bar det iväg till skogen och spåret. Vi började med en något tveksam utgång, som sen blev bakspår. Han lät sig dock vändas utan diskussioner och tog upp spåret direkt åt andra hållet. Sen bar det iväg. Det var väldigt glest mellan pinnarna (?), men det kändes ändå som om han spårade bra/rätt. Efter en stund kom vi ut på en stig som gick utmed nederkanten på en brant ås. Helt plötsligt bestämmer sig det lilla djuret för att försöka avliva sin matte?! Detta skulle utföras medelst bergsklättring! Han vinklade rakt upp på åsen, och jag ljuger inte när jag skriver att jag fick kräla på alla fyra uppför! Där och då trodde jag att min sista stund var kommen. Inte för att jag har särskilt bra kondition i vanliga fall, men nu efter förkylningen är den usel. På något mirakulöst sätt överlevde jag dock, och uppe på åsen fanns en fin stig där han började spåra mycket fokuserat och intensivt. Sen ser jag … folk längre fram. Ridå… trodde jag.

Men, han kom på andra tankar och vinklade tillbaks nedför åsen där den planade ut (annars hade jag åkt på rumpan utför) och fortsatte spåra ut mot en grusväg. OK, tänkte jag, då bör ju slutet ligga här någonstans? Men så tappade han fokus totalt. När jag tittade på klockan insåg jag att tiden borde vara slut och ringde mottagaren. Och mycket riktigt, tiden var slut precis där, men då var vi bara 50 meter (max) från slutapporten. Himla trist. Om han hade skippat bergsklättringen och hållit sig i (det rätta) spåret hade vi väl åtminstone fått godkänt, även om vi bara hade med oss tre pinnar.

Nu är jag hjärtligt trött på dessa struliga spår och är verkligen sugen på att lägga av och börja knyppla eller nå’t. Men nu ska vi ladda om för morgondagen när vi ska iväg igen?! Går det åt fanders då också så får vi se vad fortsättningen blir. Mycket träning med förledningsspår (och tillhörande utvecklingssamtal) är väl det alternativ som känns mest troligt eftersom jag tyvärr saknar knyppeldyna.

Dagens lydnadspoäng (domarkommentarer inom parentes):
Fritt följ: 8,5/9 (vp, ss)
Inkallning med ställande: 10/10  (mycket bra)
Framåtsändande: 5/5 (flera dk, snett, kort avstånd)
Kryp: 0/0 (för många dk, luftig)
Skall: 8,5/8,5 (dk, något ojämnt)
Tungapport: 8,5 (ljud, bra tempo)
Hopp: 9/9,5 (ljud)
Platsliggning: 10/10

Summa: 204,5

Man får väl försöka se ljuspunkterna i mörkret och de var som sagt fria följet som vi jobbat med hela vintern, vilket gav utdelning, samt dubbeltia på inkallning med ställande! Både på tungapport och hopp missade vi ju några poäng på ljud, så det får vi verkligen jobba vidare med, på den inslagna vägen.

På vägen hem tröstshoppade jag lite. Pelargonjord! Så resten av dagen (eller så länge två påsar jord räcker) ska ägnas åt blomsterpyssel.

Igår kväll körde vi en test av nödbromsen på lille Lennart. Slutsats: den funkar!

Det är ju inte ofta jag behöver använda den numera, tack och lov, men igår kväll på Ulricehamns BK fick jag tillfälle till en test i skarpt läge. En BC på planen hade en boll som Karlsson tyckte var oväntat rolig. Han brukar ju inte bry sig så länge det inte piper, och inte ens då drar han. Men helt plötsligt drog han järnet mot väderstreck BC, men … hans tillfälligtvis vakna matte reagerade snabbare än vad hon trodde var möjligt och via ett rytande fick hon stopp på honom efter två-tre meter. Jag tror både jag och Karlsson var lika förvånade av det blixtsnabba händelseförloppet. 🙂 Möjligen kan slagsmålet som utspelade sig (mellan två andra hundar) en stund tidigare gjort att jag var lite extra skärpt?

Det uppkom ju en del frågor efter mitt förra inlägg, om pipföreläsningen. Jag mäktar inte med att formulera tre timmar i text, men här kan man hitta en bra sammanfattning. http://www.canis.se/blogg/post.php?postid=2291 Håll till godo!

…så bjöds det inte på någon quick-fix för pipande hundar igår kväll. Inget ”gnugga hundens vänstra örsnibb i 30 sekunder så slutar den pipa/gnälla/skälla/skrika”. Tyvärr… 😦

Och precis som jag också misstänkte handlar det om oändliga oceaner av tålamod, konsekvens och struktur. Något jag, och säkert många med mig, saknar i ganska hög grad. Dessutom tidtagarur, papper, penna (struktur!) och medhjälpare. Jag har väl nosat på de arbetssätt som presenterades, men uppenbarligen inte tillräckligt konsekvent, strukturerat och ofta…

Föredragshållare var Anna Haeggblom Bjellå. Hon var underhållande och trevlig att lyssna på. Det var definitivt ett bra föredrag, och väl värt slanten det kostade. Och om jag inte lyckas få tyst på mitt nuvarande pipdjur kanske jag kan ha nytta av tipsen om jag skulle bli med ett annat pipdjur i framtiden.

Den springande punkten är väl egentligen ”att våga/vilja höra ljudet”! Det är helt klart där jag missat. Rejält! Man tar liksom ingen notis om det när det börjar, och efter fem år är det nog svårt att bukt med. Men är man vaken redan i starten så kan det säkert fungera utmärkt med de metoder som presenterades. Om man är utrustad med oändliga oceaner av tålamod, konsekvens och struktur alltså…

På min direkta fråga om hur man skulle bli av med startskallen (apporteringarna, rutan, hopp) fick jag dock bekräftat att jag är på rätt spår. Där är ju min tanke att jag ska slänga/lägga ut apporter/vittringspinnar, ställa upp framför rutan eller hoppet och sen … göra något annat. Ska jag bara komma ihåg att göra som jag tänker också… 😐

Idag hade lunchpromenaden vissa likheter med känslan av att bli utsläppt från någon form av anstalt. Vi-gick-inte-en-enda-meter-på-samma-ställe (om man bortser från de obligatoriska metrarna mellan ytterdörren och vägen)! Vi gick runt på riktigt, hela tiden! Planen fick omprövas på sluttampen eftersom stigen var blockerad av nedfallna träd, men då tog vi till den mentala macheten (det hade nästan behövts en fysisk) och bytte spår till en parallell stig. Att det var +4° och duggregn var faktiskt av underordnad betydelse. 🙂 Och vi hann hem innan duggregnet bytte form till spöregn. Bara en sån sak!

Något annat som får mig att känna mig smått utsläppt är att jag hittills klarat hela dagen utan några som helst droger i form av nässpray, Ipren, Treo eller liknande. Att tävla i söndags, med en infektion i kroppen, var kanske inte det smartaste jag gjort i mitt liv. Jag var långt ifrån fräsch varken i söndags kväll eller igår, men idag känns det rätt OK. Hoppas nu det fortsätter åt rätt håll och att förkylningsskrället inte gör ytterligare ett omtag.

Igår kväll blev det lite träning på klubben innan medlemsmötet. Han skötte sig riktigt fint. Synd att vi inte kom till lydnaden på tävlingen i söndags för det hade varit kul att stämma av momenten i skarpt läge. Vi har ju t ex (fortfarande) inte kört framåtsändande med en grupp bestående av människor sedan näst sista tävlingen i höstas, och då nollade vi! Det har ju dock suttit rätt bra tidigare så jag tror det var en kombination av ovanligt morgon-yster borderterrier och otur, typ.

I eftermiddag bär det iväg till Göteborg för föreläsning om hur man (kanske) blir av med pip och gnäll i lydnaden. Det ska bli intressant, men jag försöker sänka mina förväntningar för troligen finns det väl inga enkla patentlösningar, på det heller?

Och förresten… jag är nog lite kär. I mina nya kängor från Haglöfs. Inte en tendens till skavsår, passar min knepiga fotställning bra och känns rätt för höfter och rygg. Dessutom är de lite smått självgående. 😉

Så här kan det förresten se ut när Karlsson fått bädda på egen tass. Fällen han ligger på har egentligen sin plats i bia-bädden där Iza ligger, men han bryr sig inte riktigt om sådana ordningsfrågor. 🙂

…sa han som klippte grisen. En ganska bra liknelse med dagens spårtävling i Varberg.

Samling 08.00. Startnummer nio av tio. 08.30 uttransporterade till mack ute på bonnlandet där vi (de flesta av de tävlande) fick vänta i drygt en timme och fyrtiofem minuter.

Öppen och fin ruta, dock i uppförsbacke. Den lilla hunden tassade rakt ut, relativt snygg och prydligt, tassar iväg åt höger. ”Bakspår” ropas det bakom mig. Vänder liten hund som tassar iväg åt andra hållet. Hittar en pinne, klättrar över stenmur. Vinklar vänster, vänster, vänster vilket innebar att vi korsade vårt eget spår. ”Lita på din hund” säger de ju, så.. tja? Jag hade ju ingen aning! Vi roterade runt vår egen axel, typ, en stund och sen bar det iväg. Lilla hunden tassar och tassar och tassar. När han tassat i ca 18 minuter (av de 30 tillåtna under vilka man ska hitta totalt åtta pinnar) utan en enda pinne utöver den första var jag på väg att bryta, men DÅ … dök det helt plötsligt upp en pinne (med rätt spårnummer). Och en till och en till. Sen tassade vi en bra stund igen. Klockan gick och jag insåg ju att vi inte skulle fixa tiden på spåret, men han jobbade ju på bra och det kunde ju vara kul om han kunde ta oss ”hem”, och få ett lyckat slut.

Efter en mördarbacke skulle han prompt över en hög och instabil stenmur och hans matte krälade efter för att upptäcka att vi står på en lite gräsplätt inramad av fårstängsel på en sida, treradigt taggtråsstängsel på en annan, stenmur på den tredje och hus på den fjärde. Klockan visade att vi varit ute i 40 minuter. DÅ ringde jag spårläggaren…

Hon kom och hämtade oss efter att ha dirigerat oss ner för mördarbacken, för att sedan bara visa oss upp för samma mördarbacke? Analysen tyder på att han någonstans efter den första pinnen hittat spåret mer eller mindre av en slump, fast åt fel håll. Han har alltså spårat större delen av spåret baklänges! Och det gav ju fin utdelning i form av pinnar och köttbullar… *suck*

Hur mycket man kan skylla på underlaget (blandskog med massor av torra löv i botten, vilket vi inte spårar i särskilt ofta) eller värmen är något oklart. Men facit var att tre ekipage av tio klarat spåret. Eventuellt ett fjärde, men de väntade på omspår när jag begav mig hemåt. Facit av deras lägrespår igår var ungefär detsamma, så helt lätt var det tydligen inte.

Det positiva var väl att han gick rakt ut på upptaget samt att han faktiskt orkade jobba så pass länge i den ovana värmen. Även om han hade lite otur när han tänkte bitvis…

Nu ska vi iväg på födelsedagskalas. Hoppas det blir mer lyckat. 😉

(Hinner inte korrekturläsa så alla stavfel, syftningsfel, felaktiga meningsbyggnader etc. skyller vi t v på tryckfelsnisse, eller nå’n…)

Rubriken är helt klart en repris, men eftersom det är exakt 37 månader sedan så kommer ni säkert inte ihåg det. 😛

Dagens aktiviteter har dock varit ett bevis på att frasen stämmer. Det hela började för min del obehagligt tidigt… När jag legat vaken någon timme och väntat på att det skulle börja ljusna lite upptäckte jag att klockan var 03! Då hade jag som sagt varit vaken ett bra tag redan, och somnade väl vid 23-tiden. Nog för att det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, men problem löses troligen enklare på dagtid när/om man är utsövd. Missinassen är man inte överdrivet klartänkt…

Nåväl… det blev ju ingen spårtävling idag men det hindrade ju inte att vi kunde spåra ändå. Eftersom snön nu är nästan puts väck i de delar av markerna här hemma där jag tänkt spåra så fick det bli ett spår modell längre. Hur långt tvistar de lärde om; dvs jag och Runkeeper. Även den här gången har Runkeeper fuskat lite i hörnen och rationaliserat bort vissa sträckor som gått för nära varandra. Ritade upp spåret på jogg.se när jag kom hem, och jag tror faktiskt att jag och jogg.se har mer rätt vad det gäller längden än vad Runkeeper har.

Här ser man skillnaderna:

Egenhändigt uppritat på jogg.se, 2 kilometer.

Runkeeper, 1,8 km. Det som här ser ut som en spetsvinkel, i ovankant var alls ingen sådan i verkligheten, och det är det jag menar med att den fuskar lite i hörnen. Så länge man vinklar med långa mellanrum och inte går tillbaks parallellt med föregående sträcka funkar det, men för spår…? Njae…

Nåja, 2,0 eller 1,8 spelar ju ingen större roll. Betydligt längre spår än vi gått på lång tid var det i alla fall.

När jag gått klart spåret blev jag upplockad av husse och så åkte vi och hämtade husvagnen från vinterförvaringen medan spåret gottade till sig.

När jag släppte på hade det legat i 2,5 timme, och det blåste kraftigt. Tricky? Nej, inte särskilt faktiskt. Åtminstone inte så länge vi höll oss i skogen där han jobbade på fint och i bra tempo. Men, när vi kom ut på åkermarken, där det knastertorra fjolårsgräset låg som slickat utmed marken blev det betydligt jobbigare. Vi kan väl uttrycka det som så att … det var tur att jag var med. 😉

När vi mot slutet kom in i skogen igen gick det betydligt lättare och säkrare och att lotsa mig till slutet hade han inga som helst problem med. När han avlämnade slutapporten ramlade det ut jackpot ur midjeväskan, och eftersom påsken nalkas körde vi naturligtvis med gula pipisar idag. 😉

(iPhonen var tyvärr den enda tillgängliga kameran…)

Min förkylning är långt ifrån bra och efter spårläggningen var jag helt färdig. Det kändes dock bättre när vi gick spåret och på eftermiddagen har det varit riktigt OK. Karlsson överlevde också vårens elddop vad det gäller spårarbete. Med andra ord; allt som inte dödar härdar. 🙂

Ikväll blev mina planer för kommande lördag hastigt ändrade, av ett telefonsamtal från Falbygdens BK. Där skulle vi ha tävlat spår på lördag, men så blir det icke. Än en gång är det de förb… skogsmaskinerna som stökar till det. Under veckan har tydligen dessa djävulsmaskiner totalkvaddat sju kilometer skogsväg som är enda vägen ut till klubbens spårmarker! Att gå sju kilometer (på sönderkörd skogsväg), spåra 1200 meter, och gå sju kilometer tillbaks (på sönderkörd skogsväg) är väl kanske inte riktigt rätt upplägg för en lyckad tävling?

Trist, men samtidigt nästan lite … (hemska tanke) skönt? Förkylningen behåller sitt grepp och jag har onekligen varit skeptisk till hur god idén att tävla spår på lördag egentligen var? Men som S sa; ”det går på ren dumhet! Fast kamplust låter bättre…” Och det hade det säkert gjort i och för sig…

Nu funderar jag på att träna spår på lördag istället. Någon som ska med? Kan nog komma på några andra saker att sysselsätta mig med också, så oroas icke!

Ikväll har jag bl a ägnat mig åt att trimma terrier. Bara trimma lite! Och det är inte enkelt när det kliar i fingrarna att putsa till honom ordentligt. Misstänker dock att han kan ha god användning av sin vidlyftiga päls i ett par veckor till så jag nöjde mig med att avlägsna de mest ystra lockarna på rygg och manke, samt putsa till babianrumpan lite. 🙂

Den här bilden tog husse för ett par dagar sedan, och hans ”look” har inget att göra vare sig med inställda spårtävlingar eller trimning. Han var nog helt enkelt bara trött. 🙂

Ba’fatt skriva något här kan jag meddela att vi igår gick runt. Och idag gick vi en annan runt, typ. Igår var det inte det minsta roligt, rent fysiskt. Snö, is och en skräpig skog som påminner om plockepinn med grenar, grantoppar och hela träd som inte klarade snömängderna i vintras. Idag var det lite mer lättgått. Ingen av rundorna har varit särskilt lång men bara det faktum att vi gått på något annat ställe än grusvägen och där helt plötsligt gjort en helt-om-marsch är faktiskt värt ett eget blogginlägg. 🙂

Förkylningen är av det mer envisa slaget. Lätt astmatisk låter jag efter en promenad, och jag går inte många meter från huset utan ett gäng pappersnäsdukar i fickan. Men … det går åt rätt håll i alla fall. 🙂

I måndags hedrade vi appellplanen på Borås BK med ett besök, för första gången sedan i november, och igår stod Kinds BK på tur. Platsliggning med skott har det blivit båda dagarna och det har funkat alldeles utmärkt. Reaktionen på årets första skott var nog just – en reaktion på årets första skott. ”What the h…” liksom? Nu verkar han ha ramlat in i sitt gamla vanliga platsliggningsbeteende. Dvs viftar inte ens på öronen när det smäller.

I övrigt har fokus legat på högre klass-momenten, och jo… han sköter sig hyfsat bra. Igår fortsatte vi att utveckla det här med externbelöningar.  Och jo, det kan nog funka. Nu gäller det bara att utöka mängden arbete som krävs för att få springa till belöningen till lite mer än 30 sekunders fritt följ… 😉 Sen ska vi klura ut vilken form av externbelöning som är bäst; matskål, skitrolig leksak, något mindre skitrolig leksak, etc… Och så är det nog ett par saker till att klura på. Med andra ord tar det nog ett tag innan jag börjar använda mig av det i skarpt läge.

Ikväll stundar ytterligare ett besök på hemmaklubben, främst för lite administrativt arbete, men lite träning ska vi nog hinna med också. 🙂

Att ge sig ut och träna spårupptag med en febrig matte (som för tillfället var drogad med febernedsättande Ipren) och en lurig skog som var betydligt snöigare än den såg ut var kanske inte den optimala sysselsättningen idag men det är i alla fall vad vi ägnat delar av söndagen åt. Och det beror på att vi har lite … eh … bråttom. 😉

Skogen luras! Den ser ut att vara nästan snöfri, men när man kommer närmare (dvs befinner sig precis där man planerat att lägga spåret) visar det sig att det är snö täckt av barr och kvistar i sådan omfattning att det ser ut som barmark på håll! Jag flåsade fram i terräng där man ena sekunden hade barmark under fötterna och i nästa sekund trampade ner i djupa hålor fyllda med snö. Gillar vi inte! T o m barmarken lurades; ibland var det tjäle och ibland inte…

Tre upptag blev det i alla fall, inom kort bilavstånd från hemmet. Det första var mer eller mindre katastrofalt eftersom Hälge troligen inspekterat ”rutan” (från insidan) efter att jag la spåret. I vilket fall som helst låg det färskt Hälge-bajs där, som jag inte såg när jag var där första gången. Efter två mycket korta, men intensiva, utvecklingssamtal (=”NEJ”) kom terriern på bättre tankar och tog sig, och mig, till apporten. De två andra blev bättre, där drog han sig utan vidare värst mycket krångel ända ut till spåren (som låg långt ut) (och ja, S, jag kom ihåg att berömma!). Det sista blev bakspår. Jag gick med en bit och vände honom sedan, ungefär som på tävling, genom en busvissling. Det verkar han ta bättre än när jag kallar in honom? När vi var klara med detta var jag tämligen slut. Konditionen är väl inte på topp i vanliga fall, och med en infektion i kroppen så…? Nåja, jag lär väl överleva.

I övrigt har det inte skett så mycket vettigt den här helgen. Städ- och röjprojektet har enbart bestått i att städa på DVDn:s hårddisk genom att titta på en massa inspelade program. Lagom ansträngande. 🙂 Helgens bästa film var helt klart  Temple Grandin som gick på SVT 1 igår, och betittades idag. Mycket stark och gripande film. Om ni inte har sett – se!

Vädret har varit oerhört trist, och gråmulet, och … trist. Men relativt varmt, vilket resulterat i att trädgården nu nästan är helt snöfri. Några dagar med massor av solsken och blåst skulle göra nytta nu för jösses vad blött det är överallt. Ett vårtecken har jag i alla fall hittat. Det här, mina vänner, är … syrénknoppar. Så små att kameran nästan vägrade att fokusera på dem, men ändå – syrénknoppar!

Har drabbat av dunderförkylning, inklusive feber, igentäppta luftrör och ludd i huvudet. Och ludd (nåja) i näsan.

När jag tänker efter lite så är det nästan exakt (kan något vara nästan exakt?) ett år sedan sist. Då drabbade den dock några dagar tidigare. När jag körde upp till Falun på långfredagen (som då var den 2:a april) var jag åtminstone på bättringsvägen. Just nu är jag tyvärr inne i en nedåtgående spiral. Det var ju inte direkt pigghetsbefrämjande med två timmars sömn i natt heller… Det var fullständigt omöjligt att somna och både jag och tankarna snurrade.

Well… förkyld en gång om året, man borde väl inte klaga egentligen? Men det var onekligt väldigt surt att i morse lämna återbud till Kinds BK dit jag blivit inbjuden till en ”inspirationsdag” som lät väldigt … inspirerande. Inte hundträningsinriktad i och för sig, utan lite mer allmänt inspirerande, men det hade nog inte skadat. 🙂 Allt ludd, i kombination med att jag sannolikt är en vandrande virusspridare och lider av akut sömnbrist, gjorde dock att jag valde att stanna hemma. Trist… Hade ju dessutom fått löfte om skottlossning (med platsliggande Karlsson) efter kursdagens slut. 😦

Hade jag fått välja, vilket man mycket sällan får när det gäller förkylningar, hade jag nog kunnat tänka mig att rucka lite på ettårsregeln och avverkat den här sjukan under valfri snöstorm i februari istället…