Rubba inte mina cirklar!

Har inte mått toppen i ett par dagar. Lätt yrsel och lätt illamående. Typ – druckit två glas vin för mycket, trots min spiknykterhet. Igår tog jag kontakt med vårdcentralen för att förhoppningsvis få en quick-fix, men se nä… det kunde de inte erbjuda eftersom jag enligt besiktningen mådde ypperligt, på ett ungefär i alla fall. Dock verkar gårdagskvällens naprapatbesök, som delvis ändrade inriktning, fått bukt med yrslandet.

Pga detta har nu husse (och hundarna, och husvagnen) bestämt sig för att följa med på min mission, med avfärd i morgon. Ibland är jag inte särskilt flexibel, för jag är inte odelat positiv till det ändrade upplägget. Jag vet ju att jag blir mycket mer effektiv när jag är ensam och kan jobba på i min egen takt. Hade det bara varit jag hade jag ju dessutom bott ”mitt i skiten” och inte kunnat göra så mycket annat än jobba. Nu vet jag hur lätt det är att hänga sig kvar lite för länge i förtältet på morgonen och dra tillbaks dit lite för tidigt på kvällen… Been there, done that. Dessutom är husvagnen inte rustad efter vinterförvaringen så det ska göras i eftermiddag. Att bara packa till mig hade ju varit rätt enkelt…

Nåja, det har ju sina positiva sidor att de är med också, det går ju inte att komma ifrån. Det positiva är bl a; släpchaufför, bärhjälp, medlare mm. Och sen kan ju ett träningspass med Karlsson på badplatsen någon gång under veckan kanske lätta upp lite? Det negativa är väl viss fokusförlust för min del.

Glad Påsk på er!

Jag hänger inte med!

Jösses… för någon vecka sen krävdes det långkallingar på vissa promenader. Det finns fortfarande snö kvar på vissa ställen i skogen. I lördags och söndags var det svinkallt på mornarna och handskar hade inte suttit i vägen. Igår morse körde jag bilens kupévärmare en stund innan jag åkte till jobbet. Och nu är det sommar?! Hur gick det till?

Hos svärmor kryllar vitsipporna allt vad de orkar. Tussilagona står som spön i backen i motorvägsdikena i stan. Refuger och rondeller i stan är fullkomligt nedlusade av krokus och andra vårlökar. Bara från ena dan till den andra.

Igår kväll, när vi skulle till veterinären, var det hur varmt och skönt som helst. Jag bytte om till ”kortbyxor” och åkte hemifrån utan jacka och utan strumpor i skorna. I mitten av april?! Det är underbart ljuvligt och jag njuter av varje sekund, men … jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är väl åldern antar jag. 😉

Hängt med i svängarna hade däremot det yngre par jag såg idag gjort. Kille och tjej i kortkorta shorts och linne! På nästan exakt samma ställe såg jag ett yngre par i höstas, kanske samma? Det var i september, en höstdag av bästa sorten, strålande sol och 10-15° varmt. Där gick de i full vintermundering; dunjackor, mössor och tjocka vantar. Då undrade undertecknad tant lite försynt (för sig själv) vad de tänkte sätta på sig när det blev kallt. Något svar på den frågan fick hon dock inte.

Veterinärbesöket igår kväll kändes på det hela taget rätt onödigt. Det enda veterinären hade att gå på var ju min beskrivning av symptomen, vilket hon själv konstaterade, och det kunde ju lika gärna ha gjorts via telefon. Hon kollade ju igenom Karlsson lite ytligt förstås: ögon, öron, mun, hjärta och lungor, och konstaterade att han verkade kärnfrisk. Skrev ut recept på Stronghold och debiterade 980 pengar. Till det kom sen medicinen på en bit över 500, till båda hundarna. *suck* Hoppas nu bara att jag gissat rätt, och att detta har önskad effekt.

Tre rum och kök

Den samlade mängden mjuk schäferunderull och sträv borderterrierpäls som efter gårdagens pälsvårdsrace ligger på vår gräsmatta räcker nog till att isolsera ett (eller möjligen flera?) fågelbo på tre rum och kök. Hugade spekulanter är välkomna att inventera förrådet. Nu har jag i alla fall två rätt välvårdade hundar, med nyklippta klor, även om Karlssons frisyr väl får gå under benämningen sportfrissa. Någon utställningsdito är det definitivt inte. Och pälstofflorna har han kvar eftersom husse märkligt nog valde Elfsborgs hemmamatch trots att jag erbjöd honom att vara trimassistent på hemmaplan?!

I nuläget är det dock oklart om Lennart Å. Karlsson tog trimning och kloklippning som ett straff för gårdagens missade spår? Å andra sidan utgår han från att all trimning och kloklippning är någon form av straff, spelar ingen större roll för vad. 😉

Underbart dock att kunna sköta hela proceduren utomhus i solskenet. Det gjorde det hela så mycket trevligare.

Jag har för mig att det vid något tillfälle efterlysts före- och efterbilder i samband med trimningen, och igår kom jag faktiskt ihåg att ta en förebild på det vanvårdade virvelmarsvinet. Bildtexter som förklarar vad som är före respektive efter känns aningen överflödiga.

Ikväll har jag och marsvinet tid hos veterinären. Vad vi ska dit och göra, och varför vi inte bara kan få ett recept på lämplig noskvalsterdödare via telefon, övergår mitt förstånd. De lär ju inte bli klokare för det utan får gå på min anamnes ändå.  (Såna fina ord lär man sig om man tittar flitigt på Dr House. 😉 ) Men de hade några obokade tider och nu tjänar de ju pengar på en av dem i alla fall…

Man undrar ju om det bor yttepyttesmål djur i den här näsan?

Uppgiven och less, på riktigt…

Nähä, det gick inte idag heller. Och idag var det riktigt, riktigt illa…

Ulricehamn var målet för dagen. Med tanke på att vi gjorde vår första start i högre där hade det ju varit lämpligt att göra den sista där också, och liksom sluta cirkeln, men så blev det tyvärr inte. Samma spårläggare som sist, men tyvärr inte samma spår. Inte för att jag kommer ihåg exakt hur det gick, men det var väldigt trevlig terräng.

Vi började med ett (traditionellt?) bakspår på upptaget, men vände och gick ur rutan exakt vid påsläppspunkten som var tydligt markerad. Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände, eller inte hände? Vi irrade omkring i skogen en stund och när vi efter 10-15 minuter inte hade en enda pinne, och jag märkte att vi började gå i cirklar bröt jag. Selade av. La ner hunden, Och var skitsur. Och ledsen. Det var inte långt ifrån att tårarna kom…

Vad är det som händer? Han har ju bevisligen kunnat spåra, annars hade vi ju inte haft våra fem godkända tävlingar i bagaget. En tanke är noskvalster? Det får bli en behandling för att åtminstone utesluta det. Jag hoppas innerligt att det faktiskt är det, så att jag hittar en logisk förklaring för annars tror jag ärligt talat att  jag ger upp. Tyvärr går det ju inte att med säkerhet ställa diagnos på levande hundar, så man får behandla på chans. Vid ett tillfälle har jag hört inåtvända nysningar, och en morgon vaknade jag av väldig utåtvända nysningar. Men vi är ju inte tillsammans 24/7, så vad vet jag?

Jag brukar ju kunna hitta något att glädja mig åt efter de flesta tävlingar, men idag är det mörkt vad det gäller glädjeämnen för egen del. Det skulle väl i så fall vara att han även idag låg tyst och still på platsliggningen, och gjorde sig förtjänt av en 10-poängare, trots lika trist (och råkallt) väder som igår.

F ö har jag några tunga (helt ohundiga) veckor framför mig, och om vi nu inte var i närheten av uppflyttning så hade jag t o m kunnat glädja mig åt en godkänd tävling. Något som bevisade att vi inte är helt värdelösa, för just nu känns det onekligen så.

Tittar jag lite utanför min egen lilla bubbla så är väl glädjeämnet att S och Laban blev uppflyttade ur lägre, på samma tävling. Stort grattis till dem!

Enda fördelen med brutna tävlingar, och att man slipper invänta prisutdelning, är väl att man hinner få en del annat gjort. Hittills har jag hunnit borsta bort (minst) en halv schäfer, klippt husse (1,5 mm) och nästa steg är att slänga upp den usla spårhunden på trimbordet. När jag (på skämt) sa att jag skulle slita av honom pälsen som bestraffning tyckte S det var lämpligt att upplysa omgivningen om att det faktiskt var en trimras jag pratade om. 😉 Faktum är att jag fullt medvetet låtit honom behålla sin päls just med tanke på tävlingarna, men nu behöver han inte sin platsliggningspäls längre och vanvårdat marsvins-looken kommer snart vara ett minne blott.

Här kommer några bilder från lägreklassens lydnad idag. Mina kompisar som tävlade där lyckades ju bra. Båda blev uppflyttade! Bistro (schäfern) vann, och Laban kom på en andraplacering.

Om att börja med rekord och sluta med fiasko…

Då har vi varit ute och svängt våra lurviga på Elfsborgs BK. Högre klass spår … igen.

I morse var det mulet, fuktigt och riktigt äckligt råkallt. Detta bekymrade mig lite inför platsen, men det var onödig oro för han låg så fint man kan begära.

Sen var det dags för lydnad, och där var det både toppar och dalar. Fria följet, som varit en av våra stora stötestenar, resulterade i nytt ”personbästa” och på inkallning med ställande fick vi full pott av båda domarna! Framåtsändandet var vingligt med några dk på första sträckan, men andra var rätt OK. Sen kom vi till en dal – krypet. Där ramlade han tillbaks i det gamla beteendet – att INTE krypa. Även om jag ganska snart insåg att poängen var körda så beslutade jag mig för att genomföra. Det kostade många dk:n men jag fick honom i alla fall att krypa hela sträckan. Förstår inte varför han blir sån på tävling??? En del nosande var det, och det var han inte ensam om, så uppenbarligen var det något luktagott just där, men…? Resten av momenten gick hyfsat, men med noll på krypet och ett risigt framåtsändande trodde jag ändå inte det skulle räcka till (och över) uppflyttningsgränsen, men se…. det gjorde det?! 204,5 blev facit. Inget totalt personbästa, på långa vägar, men poängen på de två första momenten är jag mycket nöjd med.

Sen bar det iväg till skogen och spåret. Vi började med en något tveksam utgång, som sen blev bakspår. Han lät sig dock vändas utan diskussioner och tog upp spåret direkt åt andra hållet. Sen bar det iväg. Det var väldigt glest mellan pinnarna (?), men det kändes ändå som om han spårade bra/rätt. Efter en stund kom vi ut på en stig som gick utmed nederkanten på en brant ås. Helt plötsligt bestämmer sig det lilla djuret för att försöka avliva sin matte?! Detta skulle utföras medelst bergsklättring! Han vinklade rakt upp på åsen, och jag ljuger inte när jag skriver att jag fick kräla på alla fyra uppför! Där och då trodde jag att min sista stund var kommen. Inte för att jag har särskilt bra kondition i vanliga fall, men nu efter förkylningen är den usel. På något mirakulöst sätt överlevde jag dock, och uppe på åsen fanns en fin stig där han började spåra mycket fokuserat och intensivt. Sen ser jag … folk längre fram. Ridå… trodde jag.

Men, han kom på andra tankar och vinklade tillbaks nedför åsen där den planade ut (annars hade jag åkt på rumpan utför) och fortsatte spåra ut mot en grusväg. OK, tänkte jag, då bör ju slutet ligga här någonstans? Men så tappade han fokus totalt. När jag tittade på klockan insåg jag att tiden borde vara slut och ringde mottagaren. Och mycket riktigt, tiden var slut precis där, men då var vi bara 50 meter (max) från slutapporten. Himla trist. Om han hade skippat bergsklättringen och hållit sig i (det rätta) spåret hade vi väl åtminstone fått godkänt, även om vi bara hade med oss tre pinnar.

Nu är jag hjärtligt trött på dessa struliga spår och är verkligen sugen på att lägga av och börja knyppla eller nå’t. Men nu ska vi ladda om för morgondagen när vi ska iväg igen?! Går det åt fanders då också så får vi se vad fortsättningen blir. Mycket träning med förledningsspår (och tillhörande utvecklingssamtal) är väl det alternativ som känns mest troligt eftersom jag tyvärr saknar knyppeldyna.

Dagens lydnadspoäng (domarkommentarer inom parentes):
Fritt följ: 8,5/9 (vp, ss)
Inkallning med ställande: 10/10  (mycket bra)
Framåtsändande: 5/5 (flera dk, snett, kort avstånd)
Kryp: 0/0 (för många dk, luftig)
Skall: 8,5/8,5 (dk, något ojämnt)
Tungapport: 8,5 (ljud, bra tempo)
Hopp: 9/9,5 (ljud)
Platsliggning: 10/10

Summa: 204,5

Man får väl försöka se ljuspunkterna i mörkret och de var som sagt fria följet som vi jobbat med hela vintern, vilket gav utdelning, samt dubbeltia på inkallning med ställande! Både på tungapport och hopp missade vi ju några poäng på ljud, så det får vi verkligen jobba vidare med, på den inslagna vägen.

På vägen hem tröstshoppade jag lite. Pelargonjord! Så resten av dagen (eller så länge två påsar jord räcker) ska ägnas åt blomsterpyssel.

Nödbromsen testad!

Igår kväll körde vi en test av nödbromsen på lille Lennart. Slutsats: den funkar!

Det är ju inte ofta jag behöver använda den numera, tack och lov, men igår kväll på Ulricehamns BK fick jag tillfälle till en test i skarpt läge. En BC på planen hade en boll som Karlsson tyckte var oväntat rolig. Han brukar ju inte bry sig så länge det inte piper, och inte ens då drar han. Men helt plötsligt drog han järnet mot väderstreck BC, men … hans tillfälligtvis vakna matte reagerade snabbare än vad hon trodde var möjligt och via ett rytande fick hon stopp på honom efter två-tre meter. Jag tror både jag och Karlsson var lika förvånade av det blixtsnabba händelseförloppet. 🙂 Möjligen kan slagsmålet som utspelade sig (mellan två andra hundar) en stund tidigare gjort att jag var lite extra skärpt?

Det uppkom ju en del frågor efter mitt förra inlägg, om pipföreläsningen. Jag mäktar inte med att formulera tre timmar i text, men här kan man hitta en bra sammanfattning. http://www.canis.se/blogg/post.php?postid=2291 Håll till godo!