Som jag skrev i förra inlägget så hade vi ju med oss ett skåp hem ifrån Dalarna. Skåpet är tänkt att ersätta den slitna, trista, fanerade sekretären som vi ärvde av en kompis för ganska exakt 21 år sedan.

Sekretären står numera mitt på vardagsrumsgolvet, för att inte bli ”bortglömd”. Lådorna på denna möbel har liksom inte använts aktivt på … länge. Riktigt hur länge var jag dock inte medveten om när jag påbörjade den arkeologiska utgrävningen av de små lådorna igår kväll. Och ikväll har jag fortsatt. Med de stora lådorna. Det har visat sig att vi nog pillade in de sista sakerna där under första hälften av 90-talet, och sen har den, och dess innehåll, liksom fått vila i frid. Väldigt fridfullt har det tydligen varit. Förutom i den lådan där vi har lagt månadens räkningar. Den har vi, tack och lov, tömt regelbundet. 😉

Bland de fynd jag hittills gjort kan nämnas:

• Ett tjugotal noteringshäften och ett antal tomma checkhäften. (Någon som minns när man faktiskt kunde betala med papperslappar i form av checkar?)
• Gratulationskort från min 32-årsdag!
• Pappersoriginal (klipp och klistra) från de första åren av klubbtidningsproduktion..

…och det fynd jag gjorde alldeles nyss, och som gjorde mig nästan mest häpen:

• Ett kortarkiv över mina LP-skivor och maxisinglar?!?!

Ett arkiv? Med maskinskrivna kort? Vafalls? Jag menar… sååå ofantligt många skivor har jag inte (jo, de finns kvar, allihop), men uppenbarligen hade jag lite för mycket fritid those days. 🙂

Mycket sopor blir det, och än är jag inte klar. 🙂

I torsdags morse åkte vi mot Dalarna. Syftena med resan var flera, och den förväntade underhållningsgraden klart varierande. Och på släp hade vi – ett släp. Bl a skulle vi leverera vår gamla tjock-teve till mamma, och med oss tillbaks skulle vi ha ett gammalt avlutat furuskåp från A. Vi har bott i Falun, hos A, under helgen, och ”pendlat” till Rättvik, där mamma bor, på fredag och lördag. Eftersom Karlsson och Gino inte går jättebra ihop så valde vi att lämna honom hos svärmor. Att Iza och Gino skulle fungera bra även i möblerade rum kände jag mig dock ganska säker på, och eftersom vi inte hittade någon hundvakt åt henne fick hon följa med.

Under helgen har jag bl a varit på ”studiebesök” på äldreboende med mamma. Och ägnat avsevärd tid åt (förhoppningsvis?) pedagogiska diskussioner om vad man kan/bör ta med vid flytten, hur hon bör förbereda sig osv. Inte särskilt roliga samtalsämnen, men nödvändiga. Nu har hon ju inte fått någon plats än, men det är lika bra att förbereda så gott det går. Vilken effekt samtalen har haft, när det blir skarpt läge, återstår att se?

Vi har även varit och tänt ljus på pappas grav. Igår var det exakt ett år sedan han lämnade oss… Tungt var det naturligtvis, men samtidigt fint.

Helgens glädjeämnen har (som vanligt) varit hundarna. Gino har visat den djupaste beundran för Iza och nästan krupit ur sitt skinn för att fjäska in sig. Hon har, för första gången i sitt liv (?), uppträtt med viss värdighet, till Ginos förtvivlan och min förvåning. Han har suttit som en hare framför henne för att nå upp till hennes nos, och förmodligen sa han ”Se mig, älska mig!”, men det imponerade inte nämnvärt på pantertanten. Han ville gärna ligga ”nära”, helst nos mot nos, men när han blev alltför påträngande flyttade Iza bara på huvudet, eller drog åt sig tassen, eller… -Jag hånglar inte med smågrabbar som inte hör till familjen, verkade vara mantrat. Men inga hårda ord eller tag över huvud taget, utom när han försökte knuffa undan henne från hennes matte. Då sa hon ifrån. Inte på skarpen, men hon klargjorde mycket tydligt vilket avstånd han borde hålla just där och då, och han förstod precis. 🙂 Det lustiga är att hon inte alls varit lika ”avundsjuk” när jag umgåtts med Gino som hon är när jag gör likadant med Karlsson eller andra hundar? Som sagt; de där hundhjärnorna är inte helt enkla att förstå sig på?

Sin vana trogen lyckades Iza också leta reda på husets i särklass minsta Biabädd, och där huserade hon en hel del. Rävunge-posen, med nosen under svansen lyckades jag tyvärr bara fånga med iPhonen, och därtill hörande bildkvalitet.

I fredags fick vi förresten ännu en gång frågan om Iza är en valp? En matte som hade tappat kopplet till sin rabiata tax, och lyckats hålla i kopplet till sin lika rabiata dvärgschnauzer, ställde frågan. Som de flesta såg hon rätt förvånad ut när hon fick facit. 🙂 Och förresten… det kanske är därför Iza vill ligga i så små bäddar som möjligt? Hon kanske håller på att regrediera till valpstadiet, men har inte förstått att kroppen inte riktigt hänger med i svängarna?

När skåpet burits in idag, och jag lyckats pilla upp låset till dörrarna som gått i baklås under transporten, inspekterade hundarna den nya kojan. Jag tror den blev till belåtenhet?

I torsdags bröt jag förresten mot traditionerna. Jag har ju en djupt rotad instinkt om att huset måste vara någorlunda städat när jag åker bort. Riktigt varför kan jag inte förklara, men det har nog något med generna från mamma att göra tror jag. Möjligen samma gen som styr helaochrenaunderkläderommanskullehamnapåsjukhus-reflexen? Men… i torsdags lät jag dammsugaren stå kvar i skåpet, och se på f*n…? Inget hemskt hände?! Jag konstaterade att dammråttorna låg kvar på ungefär samma ställe där vi lämnat dem. Och jorden har inte gått under? (Det du Agnetha A.! 😉 )

Avslutningsvis (förra) veckans tulpaner – i kruka?! Väldigt mulliga och gulliga innan vi åkte, när bilden är tagen, men utvecklingen har kanske inte varit riktigt den väntade? Vi får väl se vad som händer i veckan som kommer? Eventuellt tyckte de att det var en god idé med lite vatten som de fick idag när vi kom hem?

I måndags kväll stod det ”lek med tungapport” på det mentala träningsschemat. Vi knatade ut i vår egen lokal, jag satte mig på knä och försökte leka med apporten. Beroende på vad man nu hade för syfte med övningen så kan man se det som antingen fiasko eller succé.

Om syftet var att få ett bättre gripande och hållande av 1-kilosklumpen var det – ett solklart fiasko. Den lille terriern tyckte att jag betedde mig oerhört suspekt, och det försökte han lösa genom att ihållande, kraftfullt och uppfordrande skälla på mig, från ca en meters avstånd, lätt backande. Inget framgångskoncept alltså.

Hade det däremot varit bevakningarna i svenskskyddet, eller skallmarkeringar i söket, vi tränat hade det varit en riktigt lyckad övning med klar succévarning. 😛

När jag sen gav upp mina lekinviter och försökte mig på en regelrätt apportering istället, om än på kort avstånd (lokalen har sina fysiska begränsningar) så hade jag ett galet vildsvin som vilt morrande och tjutade kastade sig iväg (två meter) efter apporten och under ruskande och morrande apporterade och lämnade av.

Det är helt uppenbart att terrierns matte inte är skapt för att leka med tungapporter, och jag tänker inte ens försöka igen, för jag tror tyvärr att jag förstör mer än vad jag bygger upp. En tungapport som tappas på ”mållinjen” genererar trots allt några poäng i protokollet. Ett galet vildsvin gör sig förmodigen inte förtjänt av mer än en nolla.

Back to basic!

Lite vildsvinsbeteende blev det även efter uppletandet i förra veckan.
Men efter avslutat moment är det liksom mer OK. 🙂

Idag har auktionsvinnaren gjort sin första avbetalning. Det vinnande budet var ju detta:

• Fem valfria spår
• Fem lydnadspass med kommentarer av varierande uppmuntradegrad
• Ett pillpass i lokalen i tmo nu i vinter (när den är ledig/bokningsbar)
• En loka av valfri sort
• Två uppletanden av valfri modell.
• En Gappaytärning.

Tre av punkterna är alltså numera strukna, men det finns en hel del kvar att kassera in. 🙂 Dagens pass var dock till belåtenhet, och jag tror att vi, eller åtminstone jag, blev lite klokare. Än en gång blev jag påmind om att jag är ganska usel på att leka, även om jag blivit tiofalt bättre sedan jag aktivt tränade  Iza. Och av det kan man då dra slutsatsen – stackars Iza. Jag blir lätt alldeles för statisk i mina belöningar (läs=godis), och leker vi så är jag nog i ärlighetens namn ganska tråkigt.

Vi pillade lite med tungapporten också, där greppet är rätt dåligt och han gärna ”tappar” den när han kommit in med den. När S frågade om jag försökt kampa med tungapporten fick hon svaret  –Ja, men han vägrar kampa med tungen.

Inom två minuter var jag överbevisad och hade en terrier som hängde som en … terrier i tungapporten, åtminstone så länge det inte var jag som höll i den… Så, morgondagens (-kvällens) pass får bli tungapportskamplekar i vår egen lokal.

Vi hann med en hel del annat också. Bl a fortsatt pillande på fria följet, och det är kanske inte helt kört? Nu inväntar vi ivrigt barmark så att vi kan börja inkassera spår- och uppletandedelen av betalningen. För lydnadspassen krävs, om inte barmark, så åtminstone ett mer gynnsamt vinterväglag på någon appellplan inom rimligt avstånd.

Förutom hundträning igår och idag har det inte blivit så mycket vettigt gjort den här helgen. Sovmorgon både igår och idag (07.30 resp 07.45!) så det behövdes nog. Och lite halvinspirerat pill hemmets olika vrår, men inga stordåd har uträttats. Och i morgon är det måndag igen… 😦

Avslutningsvis; veckans tulpaner…

Det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder, och idag återuppfann modern, eller snarare matten, en nödlösning från förra djävulsvintern. Vi (jag och Karlsson) åkte helt enkelt till jobbet för att träna. I torsdags upptäckte jag nämligen att parkeringen var i stort sett isfri, och den utgör måttmässigt en perfekt (eller åtminstone tillräcklig) plan för bl a framåtsändande by the book. -1°, sol, vindstilla och lite fågelkvitter gjorde ju det hela i det närmaste perfekt, åtminstone för att vara i januari. Sen är jag den första att erkänna att gräs varit trevligare än asfalt, men vad gör man?

Jag började med att lägga ett spår på asfalten. Hårda spår är ju inget vi tränat, mer än förra vintern. Och då var de oftast is, med ett tunt snötäcke. So what? Alltid lär han sig något, och misslyckas det så tror jag i alla fall inte att något blir förstört. Idag låg det endast en knapp millimeter kornsnö på asfalten och den gamla isen, och jag tror inte det underlättade särskilt mycket.

Under tiden spåret låg till sig körde vi framåtsändande. Eftersom husse mycket oturligt förbrukat en del av våra röda framåtsändandehinkar var jag ju tvungen att köpa nya häromdagen, och av en händelse fanns de i turkost?! Oj, så det kan bli? 😉 I morse uppfann jag dessutom en riktningshållarhållare. De är ju aningen svåra att ”montera” på/i asfalt, så en plankbit med ett borrat hål blev en bra lösning. På bilden är dock riktningshållaren bortplockad. (Snöhögen i änden på parkeringen är inte att leka med…)

Efter ungefär en halvtimme ansåg jag att spåret var tillräckligt gammalt och släppte på honom. Jag kan ju inte påstå att det gick helt som på räls, men med tanke på hans erfarenhet av den här sortens spår får han faktiskt mer än godkänt. Han jobbade på bra, och det var ingen tvekan om att han förstod att det var spår det var frågan om. Bitvis var det riktigt snyggt, och bitvis lite lätt förvirrat. Men … han markerade och hittade alla apporterna (tändstickor), och tog sig fram till pip-grisen som låg som slut. Bitvis gick spåret med bara ca fyra meter mellan de olika ”benen”, men det vållade inga problem.

Samtliga spårapporter (tändstickor utan plån) levererades till matte. 🙂

När spåret var avklarat gick vi över på lydnadslydnaden. Även om rutan artat sig bra sista tiden så bestämde jag mig för att prova något nytt. Någonstans har jag läst om att vissa höjer upp kantmarkeringarna mellan konerna så att hunden måste hoppa in i rutan. Jag har tänkt att detta nog skulle kunna passa Karlsson, och göra det mer tydligt för honom vad han egentligen gör, men jag har inte provat förut. Idag var det dags. Det funkade bra, och en bonus (möjligen tillfällig?) var att han förblev tyst vid utgången. Annars kommer det ju gärna ett (eller flera) startskall där. Logiken där är dock något oklar eftersom han gärna startskallar på hoppet också…? Nåja, vi får väl se hur det utvecklas.

Några andra lydnadsmoment hann vi också med. Fjärr, inkallning och vittringsapportering. Dagens negativa överraskning var att han helt plötsligt inte lyssnade på ”stå” på inkallningen utan slängde sig ner i ligg istället? (Samma reaktion fick jag i rutan vid några tillfällen.) Men när jag sa ”stanna” gick det bra? Ibland undrar jag vad som rör sig i den lilla terrierhjärnan?

Efter drygt 1,5 timmes effektiv träning är han nu rätt nöjd, och det där spåret tog nog ganska rejält på hjärncellerna tror jag. 🙂

När jag kom hem bestämde jag mig för att (äntligen) gör en utgrävning i träningsryggsäcken. Hela hösten och vintern har jag retat mig på att den väger ofattbart mycket, men riktigt varför har jag inte orkat reda ut. Nu är det gjort…

1. Påse med ”rena” vittringsapporter, som nog inte var så rena eftersom det gått hål på påsen…

2. 21 ”förbrukade” vittringsapporter, numera omskolade till spårapporter.

3. Påse med spårsnitslar (klädnypor) och spårpinnar. Vad de gjorde i lydnadsryggsäcken är något oklart?

4. Tungapport, 1 kg.

5. Träapport

6. Metallapport

7. Kong

8. Gummiboll med handtag

9. Tång till vittringsapporteringen

10. Luddig kampleksak.

11. Ytterligare en luddig kampleksak.

12. Tennisboll med snöre

13. Tennisboll utan snöre

14. Kantmarkeringar till rutan

15. Ytterligare en variant på kantmarkeringar till rutan

16. Illande gulgrönt halsband för att folk ska se min liggande hund när gräsmattorna är gulbruna på vårkanten (det behövs, tro mig, men jag hade aldrig letat i ryggsäcken när behovet uppstår nästa gång)

17. Riktningshållare (i pappröret)

18. Ihopfällbar regnhatt (aldrig använd)

På bilden saknas fyra koner (ibland åtta) och en enliters vattenflaska. Den som sa att lydnadslydnad inte är en materialsport räcker upp en hand! 😉

Innan träningen blev det lite frostfotografering också.

Precis som jag hoppades så kom den med posten idag. Iza verkar finna sig väl tillrätta (vilket är hennes normala beteende när det handlar om konstiga ”kläder”), men det var ett he…te att blåsa upp den, via världens mest svårflirtade ventil, och där var hon inte till något som helst stöd.

Igår kväll hamnade ungefär en sån här bild i min FB-status, fast i iPhone-kvalitet… Han slår ideligen nya rekord, den lille. Och även om man sover så gäller det ju att inte tappa kontrollen över tuggbenet. 🙂

Iza rumsterar fortfarande om med sin tratt eftersom hon gav sig på ”såret”, som inte är något sår utan torrt och fint, när jag tog av den. Nu väntar vi ivrigt på en Pro Collar (typ badring) som kanske kommer med posten idag. Inte för att Iza stör sig så mycket på tratten, hon fixar det mesta ändå, men den är onekligen bökig, och nu har jag gett mig sjutton på att hon inte ska få en chans att komma åt ”såret” förrän pälsen börjat växa ut ordentligt.

Och dagens tips från coachen… om ni ska beställa en Pro Collar på nätet, gör en noggrann prisundersökning. Jag tjänade ca 200 pengar på fem minuters surfande…

Sen undrar jag … vad är det för fel på frost? Snö är helt onödigt, det blir ljusare av frost också. Och själv skulle jag klara mig utmärkt utan båda delarna, så det så!

Förutom ljuset i spår- och uppletandemörkret, som jag skådade igår, har jag noterat att det nu är liiite ljust på himlen när jag åker till jobbet. Och då syftar jag inte på den jättefulla månen som hängde på himlen i morse. Det är också liiite ljust på himlen när jag åker hem från jobbet.

Det finns hopp!

Ytterligare en bild från gårdagens övningar, som mitt i all oskärpa ändå är rätt mysig. Glada hundar ÄR mysigt, även om de är lite luddiga i kanten! 🙂

eller hellre

Att spåra medan mossan syns

Igår gick jag loss ordentligt när Anna, på FB, visade en dagsfärsk bild på ett lokalt naturfenomen, bara ca 3 mil härifrån. Det lokala naturfenomenet bestod av – barmark! Eller åtminstone väldigt mycket mossa med bara spridda snöfläckar.

Ibland tycker jag faktiskt riktigt mycket om mitt jobb, som t ex igår när jag helt enkelt kunde meddela att ”jag tar (komp)ledigt i morgon förmiddag”. Att vänta några dagar och tro att det fortfarande skulle vara barmark kändes som en ytterst tveksam strategi nämligen, och den här chansen ville jag inte missa!

Hastigt och lustigt bestämde vi att träffas vid det lokala naturfenomenet i morse. Jag kände mig som ett barn kvällen före julafton, och var så exalterade att jag nästan skakade.

Spåra?

Nu?

Liksom?

Definitivt väldigt otippat, men – lycka!

När jag började klä på mig ”hundkläderna” i morse fick jag en väldigt undrande blick av Karlsson, som såg ut att tänka ”pucko”, suckade och gick och la sig igen. Men han kom på andra tankar rätt fort. 🙂

Jag fick ihop ett spår på åtminstone 3-400 meter, med upptag, och på det stora hela är jag jättenöjd. Med tanke på att han inte spårat sedan den 16:e november (två månader sedan, men det känns som två år!), och att det då var ett långt och jobbigt spår med en hel del strul och ett misslyckat slut, så är jag mycket nöjd med dagen. Han valde bakspår, men lät sig vändas utan protester (vilket inte är helt självklart), och jobbade sedan riktigt bra. Han missade två skogspinnar, varav en var ”nyplockad”, men det kan jag också leva med under rådande omständigheter. Att han var lycklig över att återse sina spår-pipisar, efter avlevererad slutapport, var det heller ingen tvekan om. 🙂

Sen blev det lite paus för Karlsson medan vi vallade en (bred) uppletandekorridor. Grappa gick ut först, och plockade snabbt in fyra föremål. Sen räckte det med bara åsynen av mallinutt för att Karlsson skulle bli tokmotiverad (läs: skrika rakt ut som en stucken gris). Det känns inte som om han har några högre tankar om malllinutter för tillfället, eftersom det enda de uppenbarligen gör är att stjäla hans uppletandeföremål. 😉 Men skit samma, så länge han köper att allt från svart cockerspaniel, till svart schäfer och ljus schäfer är mallinutter så kan jag leva med det. Och attans vilken fart och fläkt det blev. Tre föremål fick han in snabbt, sen tog det lite tid med det fjärde, men det kändes ändå helt OK.

Tack Anna, för en riktig höjdarförmiddag. Jag sitter fortfarande och ler som ett fån, inlindad i ett rosa moln – typ. Nu funderar jag bara på om vi ska/orkar toppa dagen med ett pass i lyxridhuset ikväll?

Alla bilder (utom på mallinutten) är tagna av Anna G.

Finns det ett spår på andra sidan diket tro?

Här har mattetanten gått, det VET jag!

Hittade en pinne morsan, vill du ha den?

Men rappa på lite nu, och få fram köttbullarna – innan det börjar snöa igen!

Slutapporten bärgas.

Äntligen – de älskade piparna!

Va’? Stör mig inte, jag är upptagen!

Grappa laddar!

Tjohoo – jag hittade!

Kom igen då matte!

Nya kläder – nya arbetsuppgifter!

Full rulle ut!

Och full rulle in! 🙂

Eller … det kanske inte räknas som ”besök” om besökarna håller sig utanför tomtgränsen? Och egentligen inte så oväntat när man bor på landet, men vi ser dem ändå rätt sällan vilket jag inte alls är ledsen för – egentligen. Hur som helst, bilder tagna för ca 15 minuter sedan. Och kaffe var de inte intresserad av, trots att husse precis bryggt en kanna Gevalia?

Taget genom vardagsrumsfönstret. Suddet/luddet i kanterna är gardin och fönterkarm.

Sen vågade jag mig ut på altanen. Mycket skum teckning/färg
måste jag säga, och såg ännu skummare ut från sidan.

Sen rasslade det till och syster/bror dök upp, men där hängde
varken jag eller kameran med riktigt.

Det är märkligt hur lycklig man kan bli av en bit skitig grusväg?! Och då syftar jag inte på fotomodellen utan på fotografen. Först tog jag ett kort på enbart gruset, sen kom jag på att det kanske kunde vara lite roligare om man smyckade det med en terrier? Men grus liksom? Fatta så underbart! (Ja, jag erkänner, jag ÄR lättroad den här årstiden.)

Sen hittade jag lite rinnande vatten! Och lite mossa! Det svarta i mitten ÄR rinnande vatten, och i högerkant mellan det vita och det svarta ÄR det faktiskt mossa. Så det så!

Mitt försök att gå i skogen fick dock ett snabbt slut. Tyckte det såg ut som om snön sjunkit ihop betydligt mer än den gjort. När jag krälat över snövallen (som höll hyfsat bra) sjönk jag som en sten, till knähöjd i dyngblöt snö. Krälade tillbaks till vägen omgående…

Sen fick det bli lite träning på den isfria mittsträngen på vår träningsväg. Transporterna från gruppen (utan grupp)  i framåtsändandet blev det, och idag upptäckte jag att den lilla vispen faktiskt har bättre uppmärksamhet bakåt än jag trott. Jag stannade utan att säga något, rätt många gånger, och … stannade jag så stannade han, men med bibehållen riktning (=framåt). Bra så. Men, man bör ha i åtanke att brukslydnad mycket sällan äger rum på grus, med Icebug på mattefötterna. Mina fötter hördes rätt bra, milt uttryckt, men det känns onekligen som om vi har kommit en bra bit på väg. Även om transporterna varit rätt hyfsade förut också så finns det helt klart förbättringspotential. Och ”kontakten” bakåt kan nog aldrig bli för bra. 😉

Fick också en galen tanke om att träna inkallning med ställande på blankis. Jag uppmuntrade ju inte på något sätt springande på isen, men när han travade framför mig utan någon uppgift och jag sa ”stanna” så låste han benen sådär bordercolliesnyggt, och gjorde en slidestop, flera gånger. Men att dra upp inkallningstempo på isen finns inte på kartan. Den farten gör sig bäst på barmark/i ridhus/inomhus.

Eftersom filmen här om dagen rönte uppskattning, trots den usla kvaliten, så fick jag en liten idé. Varför inte samla de få filmer jag har (på oss) på ett och samma ställe? De har ju publicerats förr, i samband med blogginlägg, men nu finns allt samlat på ett ställe. När det finns något nytt (som jag tagit mod till mig att offentliggöra 😛 ) fylls sidan på. Sidan hittar man längst upp, under den mycket originella rubriken ”Film”. (Det är inte sant så innovativ man är ibland! 😉 )

Genomtittningen av filmsnuttarna visade också att det troligen döljer sig något under snötäcket? Både gröna och gula gräsmattor kan beskådas, och det gjorde ju inte suget efter riktig utomhusträning mindre direkt. 😦

Igår var det andra (och sista) kurstillfället på fritt följ-kursen. Jag valde att pilla med långsam marsch under första passet, och fick en del matnyttiga tips. Han har ju en tendens att ”flyta ut” efter några steg i just under det momentet, med bibehållen kontakt men helt fel position, så det jobbar vi vidare med. Snabbare belöningar, när han verkligen är rätt. Andra passet körde vi stegförflyttningar, men där var det väl inte så mycket mer att göra, än att jobba på som vi gör. Höger är bra, åt vänster flyttar han sig ibland lite för mycket/för fort, men det har ju med mina steg och min kroppshållning att göra. Bakåt är lite förvirrat, och kan lätt bli snett, men där får jag fundera vidare på vilken fot jag ska starta med.

Nej, inte ens jag är så naiv så att jag tror att det är våren som kommit. Även om det är några plusgrader, regnar lite, blåser varma (nåja) vindar och droppar från taken. Men … om det kan hålla sig på plussidan dygnet runt i ett par dagar till, som ”de” faktiskt lovar, när jag ett visst hopp om att grusvägen kanske ska framträda under isen, så att vi liksom kan börja på ny kula när nästa omgång snö kommer. För den kommer – utan några som helst tvivel, tyvärr.

Igår eftermiddag hade jag bokat ridhus åt mig och Karlsson. När vi kom dit, exakt den tid vi bokat, var det ockuperat av fyra hästar?!

-Jo, vi såg att det var bokat, men trodde att du kanske skulle komma med häst.

Och…? Har jag bokat ridhuset så är det väl för att jag vill ha det för mig själv, oavsett vilken sort djur jag har tänkt träna där inne? Nästa gång kanske de är förståndiga nog att ringa och kolla bokningar innan de ger sig ut i snöyran. Ett par av dem var så ihärdiga att de väntade ute i ovädret i en timme! Skyll er… tänkte jag.

Karlsson var hur som helst riktigt duktig. På pluskontot hamnade bl a två klockrena vittringsapporteringar, en ”raktinirutanvidförstaförsöket” (!) + ytterligare ett antal fina skick. Många, långa fria följ hann vi med, samt en kedja med tre moment som avslutning. Fritt följ, sättande under marsch och inkallning med stå och ligg, och där kom väl egentligen det enda riktiga felet på hela timmen. På ställandet satte han sig istället?! Nåja, han var nog lite trött i bollen vid den tidpunkten så det må vara honom förlåtet.

Idag har vi också tränat lite lydnad, i vår egen träningslokal. Vräkte undan de prylar som, i avvaktan på att renoveringen ska komma igång, uppehöll sig på vår träningsmatta. Allt var inte flyttbart, men jag fick loss drygt hälften av ytan i alla fall. Det var femte lydnadspasset den här veckan! *klappar mig på axeln* Som uppvärmning fick han jaga godiskulan (som är extremt oval för att vara en kula) i köket, och eftersom det (via en kommentar i en annan blogg) framkommit önskemål om att se cirkusen så filmade jag idag. Kvaliten är fullständigt gräslig (för mörkt, bl a) men man ser ju åtminstone tekniken. Han fick nämligen en rejäl jackpot vid ett tidigare tillfälle när han tog kulan med framtassarna och dunkade iväg den bakåt, mellan sina egna bakben. Detta har resulterat i att den tekniken tas till ganska ofta numera. Snacka om självinlärning! De snyggaste finterna kommer mot slutet av filmen (som blev lite för lång, trots kraftig nedkortning) så – stå ut, eller inte. Den där ”kulan” är dock de bäst investerade 79 kronorna den här månaden. 🙂

När Iza kom hem från promenaden med husse fick hon också lite hjärngympa. Vi fortsatte (eller snarare började om) med vårt projekt från förra vintern; att lära henne ta godis f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t… Just det ordet är ju inte hennes mantra, och allt emellanåt försöker hon hugga händerna av mig, i all välmening, typ… 😛 Nåja, vi tillbringade en bra stund i köket med omvänt lockande och ”sakta”. De två hjärncellerna var helt enkelt tvungna att samarbeta, och ta kommandot över näringsdriften. 🙂 Sen avslutade vi med avancerad schäferpantertantstortyr.

Och hon klarade det. Flera gånger. 😉

Den här övningen fick mig att tänka på en bild jag diskuterade med en kompis här om dagen. Den cirkulerade många varv på nätet för många (10?) år sedan, men är väl värd en repris, om nu någon skulle ha missat den. Hundarnas uttryck är obetalbara tycker jag. Framför allt de som har stängt av och försöker intala sig att ”det här händer inte”. 🙂

Avslutningsvis – veckans tulpan(er). Av någon skum anledning är jag väldigt svag för de som görs i orange?

Eller ”bonk”, eller annat valfritt serietidningsuttryck som förmedlar att auktionsklubban nu är slagen i (tangent)bordet. Auktionen är alltså över, och det har väl varit en lite spännande vecka trots allt, inte enbart för mig. 😉

And the winner is…

.

.

.

.

.

.

.

Päls Ängels matte, a.k.a. Sanna, a.k.a. Bosseolaban.

Länken kommer att skickas över så snart som möjligt, eller borde jag kanske vänta tills (av)betalningen är påbörjad? Kanske borde jag se till att vi åtminstone har fått den där Gappaytärningen och en Loka innan jag lämnar ut den? Vad tycker ni?

Framtiden är ju också rätt spännande. Hur kommer vinnaren att förvalta detta heta bildmaterial? Den som lever får se. 🙂

Att Iza är en ”hård” hund, som inte skapar sig några negativa minnesbilder, har jag ju avhandlat förr här i bloggen.Det är ju en både positiv och negativ egenskap, beroende på från vilket håll man ser det – Izas eller mitt… 😉

Att Karlsson är en betydligt mjukare variant (trots sitt efternamn; -terrier) har nog också framgått. Ur träningssynpunkt är det ju positivt för det behövs sällan några hårda tag, eller hårda ord, för att styra upp honom när det blir tokigt. Och sett ur rent självbevarelsedriftsperspektiv är det nog också bra. Nu på morgonen fick jag ytterligare ett kvitto på detta, och en direkt jämförelse.

För ett par månader sedan lyckades jag klämma Izas svans ganska rejält i en dörr. Inte så att det blev några skador, men det gjorde nog rätt ont och hon skrek till ganska rejält. 45 sekunder senare stod hon med svansen i exakt samma position, redo att bli klämd på nytt liksom, om matte var sugen.

Idag på morgonen lyckades jag klämma Karlssons svans, pyttelite, i en dörr. Inte värre än att han bara pep till och flyttade på sig. Men nästa gång samma situation uppstod kollade han noga var han hade både svansen och dörren. Klok hund! Och lättare att leva med.

…och båda har svansarna i behåll, hela och fina, även om det inte framgår av bilden. 😉