Det är märkligt hur lycklig man kan bli av en bit skitig grusväg?! Och då syftar jag inte på fotomodellen utan på fotografen. Först tog jag ett kort på enbart gruset, sen kom jag på att det kanske kunde vara lite roligare om man smyckade det med en terrier? Men grus liksom? Fatta så underbart! (Ja, jag erkänner, jag ÄR lättroad den här årstiden.)

Sen hittade jag lite rinnande vatten! Och lite mossa! Det svarta i mitten ÄR rinnande vatten, och i högerkant mellan det vita och det svarta ÄR det faktiskt mossa. Så det så!

Mitt försök att gå i skogen fick dock ett snabbt slut. Tyckte det såg ut som om snön sjunkit ihop betydligt mer än den gjort. När jag krälat över snövallen (som höll hyfsat bra) sjönk jag som en sten, till knähöjd i dyngblöt snö. Krälade tillbaks till vägen omgående…

Sen fick det bli lite träning på den isfria mittsträngen på vår träningsväg. Transporterna från gruppen (utan grupp)  i framåtsändandet blev det, och idag upptäckte jag att den lilla vispen faktiskt har bättre uppmärksamhet bakåt än jag trott. Jag stannade utan att säga något, rätt många gånger, och … stannade jag så stannade han, men med bibehållen riktning (=framåt). Bra så. Men, man bör ha i åtanke att brukslydnad mycket sällan äger rum på grus, med Icebug på mattefötterna. Mina fötter hördes rätt bra, milt uttryckt, men det känns onekligen som om vi har kommit en bra bit på väg. Även om transporterna varit rätt hyfsade förut också så finns det helt klart förbättringspotential. Och ”kontakten” bakåt kan nog aldrig bli för bra. 😉

Fick också en galen tanke om att träna inkallning med ställande på blankis. Jag uppmuntrade ju inte på något sätt springande på isen, men när han travade framför mig utan någon uppgift och jag sa ”stanna” så låste han benen sådär bordercolliesnyggt, och gjorde en slidestop, flera gånger. Men att dra upp inkallningstempo på isen finns inte på kartan. Den farten gör sig bäst på barmark/i ridhus/inomhus.