Att smida medan järnet är varmt

eller hellre

Att spåra medan mossan syns

Igår gick jag loss ordentligt när Anna, på FB, visade en dagsfärsk bild på ett lokalt naturfenomen, bara ca 3 mil härifrån. Det lokala naturfenomenet bestod av – barmark! Eller åtminstone väldigt mycket mossa med bara spridda snöfläckar.

Ibland tycker jag faktiskt riktigt mycket om mitt jobb, som t ex igår när jag helt enkelt kunde meddela att ”jag tar (komp)ledigt i morgon förmiddag”. Att vänta några dagar och tro att det fortfarande skulle vara barmark kändes som en ytterst tveksam strategi nämligen, och den här chansen ville jag inte missa!

Hastigt och lustigt bestämde vi att träffas vid det lokala naturfenomenet i morse. Jag kände mig som ett barn kvällen före julafton, och var så exalterade att jag nästan skakade.

Spåra?

Nu?

Liksom?

Definitivt väldigt otippat, men – lycka!

När jag började klä på mig ”hundkläderna” i morse fick jag en väldigt undrande blick av Karlsson, som såg ut att tänka ”pucko”, suckade och gick och la sig igen. Men han kom på andra tankar rätt fort. 🙂

Jag fick ihop ett spår på åtminstone 3-400 meter, med upptag, och på det stora hela är jag jättenöjd. Med tanke på att han inte spårat sedan den 16:e november (två månader sedan, men det känns som två år!), och att det då var ett långt och jobbigt spår med en hel del strul och ett misslyckat slut, så är jag mycket nöjd med dagen. Han valde bakspår, men lät sig vändas utan protester (vilket inte är helt självklart), och jobbade sedan riktigt bra. Han missade två skogspinnar, varav en var ”nyplockad”, men det kan jag också leva med under rådande omständigheter. Att han var lycklig över att återse sina spår-pipisar, efter avlevererad slutapport, var det heller ingen tvekan om. 🙂

Sen blev det lite paus för Karlsson medan vi vallade en (bred) uppletandekorridor. Grappa gick ut först, och plockade snabbt in fyra föremål. Sen räckte det med bara åsynen av mallinutt för att Karlsson skulle bli tokmotiverad (läs: skrika rakt ut som en stucken gris). Det känns inte som om han har några högre tankar om malllinutter för tillfället, eftersom det enda de uppenbarligen gör är att stjäla hans uppletandeföremål. 😉 Men skit samma, så länge han köper att allt från svart cockerspaniel, till svart schäfer och ljus schäfer är mallinutter så kan jag leva med det. Och attans vilken fart och fläkt det blev. Tre föremål fick han in snabbt, sen tog det lite tid med det fjärde, men det kändes ändå helt OK.

Tack Anna, för en riktig höjdarförmiddag. Jag sitter fortfarande och ler som ett fån, inlindad i ett rosa moln – typ. Nu funderar jag bara på om vi ska/orkar toppa dagen med ett pass i lyxridhuset ikväll?

Alla bilder (utom på mallinutten) är tagna av Anna G.

Finns det ett spår på andra sidan diket tro?

 

Här har mattetanten gått, det VET jag!

 

Hittade en pinne morsan, vill du ha den?

 

Men rappa på lite nu, och få fram köttbullarna – innan det börjar snöa igen!

Slutapporten bärgas.

 

Äntligen – de älskade piparna!

 

Va’? Stör mig inte, jag är upptagen!

 

Grappa laddar!

Tjohoo – jag hittade!

Kom igen då matte!

Nya kläder – nya arbetsuppgifter!

 

Full rulle ut!

Och full rulle in! 🙂