I måndags kväll stod det ”lek med tungapport” på det mentala träningsschemat. Vi knatade ut i vår egen lokal, jag satte mig på knä och försökte leka med apporten. Beroende på vad man nu hade för syfte med övningen så kan man se det som antingen fiasko eller succé.
Om syftet var att få ett bättre gripande och hållande av 1-kilosklumpen var det – ett solklart fiasko. Den lille terriern tyckte att jag betedde mig oerhört suspekt, och det försökte han lösa genom att ihållande, kraftfullt och uppfordrande skälla på mig, från ca en meters avstånd, lätt backande. Inget framgångskoncept alltså.
Hade det däremot varit bevakningarna i svenskskyddet, eller skallmarkeringar i söket, vi tränat hade det varit en riktigt lyckad övning med klar succévarning. 😛
När jag sen gav upp mina lekinviter och försökte mig på en regelrätt apportering istället, om än på kort avstånd (lokalen har sina fysiska begränsningar) så hade jag ett galet vildsvin som vilt morrande och tjutade kastade sig iväg (två meter) efter apporten och under ruskande och morrande apporterade och lämnade av.
Det är helt uppenbart att terrierns matte inte är skapt för att leka med tungapporter, och jag tänker inte ens försöka igen, för jag tror tyvärr att jag förstör mer än vad jag bygger upp. En tungapport som tappas på ”mållinjen” genererar trots allt några poäng i protokollet. Ett galet vildsvin gör sig förmodigen inte förtjänt av mer än en nolla.
Back to basic!
Lite vildsvinsbeteende blev det även efter uppletandet i förra veckan.
Men efter avslutat moment är det liksom mer OK. 🙂
vallterrier.com 
Förstår precis hur du tänker kring detta. Det gäller att prioritera och ibland får man kanske nöja sig med ”tillräckligt bra” (även om det retar en själv lite). Alla poäng är bättre än noll poäng.
Trevlig helg och tack för paketet.
Sophi