Vårvindar & the Kula

Nej, inte ens jag är så naiv så att jag tror att det är våren som kommit. Även om det är några plusgrader, regnar lite, blåser varma (nåja) vindar och droppar från taken. Men … om det kan hålla sig på plussidan dygnet runt i ett par dagar till, som ”de” faktiskt lovar, när jag ett visst hopp om att grusvägen kanske ska framträda under isen, så att vi liksom kan börja på ny kula när nästa omgång snö kommer. För den kommer – utan några som helst tvivel, tyvärr.

Igår eftermiddag hade jag bokat ridhus åt mig och Karlsson. När vi kom dit, exakt den tid vi bokat, var det ockuperat av fyra hästar?!

-Jo, vi såg att det var bokat, men trodde att du kanske skulle komma med häst.

Och…? Har jag bokat ridhuset så är det väl för att jag vill ha det för mig själv, oavsett vilken sort djur jag har tänkt träna där inne? Nästa gång kanske de är förståndiga nog att ringa och kolla bokningar innan de ger sig ut i snöyran. Ett par av dem var så ihärdiga att de väntade ute i ovädret i en timme! Skyll er… tänkte jag.

Karlsson var hur som helst riktigt duktig. På pluskontot hamnade bl a två klockrena vittringsapporteringar, en ”raktinirutanvidförstaförsöket” (!) + ytterligare ett antal fina skick. Många, långa fria följ hann vi med, samt en kedja med tre moment som avslutning. Fritt följ, sättande under marsch och inkallning med stå och ligg, och där kom väl egentligen det enda riktiga felet på hela timmen. På ställandet satte han sig istället?! Nåja, han var nog lite trött i bollen vid den tidpunkten så det må vara honom förlåtet.

Idag har vi också tränat lite lydnad, i vår egen träningslokal. Vräkte undan de prylar som, i avvaktan på att renoveringen ska komma igång, uppehöll sig på vår träningsmatta. Allt var inte flyttbart, men jag fick loss drygt hälften av ytan i alla fall. Det var femte lydnadspasset den här veckan! *klappar mig på axeln* Som uppvärmning fick han jaga godiskulan (som är extremt oval för att vara en kula) i köket, och eftersom det (via en kommentar i en annan blogg) framkommit önskemål om att se cirkusen så filmade jag idag. Kvaliten är fullständigt gräslig (för mörkt, bl a) men man ser ju åtminstone tekniken. Han fick nämligen en rejäl jackpot vid ett tidigare tillfälle när han tog kulan med framtassarna och dunkade iväg den bakåt, mellan sina egna bakben. Detta har resulterat i att den tekniken tas till ganska ofta numera. Snacka om självinlärning! De snyggaste finterna kommer mot slutet av filmen (som blev lite för lång, trots kraftig nedkortning) så – stå ut, eller inte. Den där ”kulan” är dock de bäst investerade 79 kronorna den här månaden. 🙂

När Iza kom hem från promenaden med husse fick hon också lite hjärngympa. Vi fortsatte (eller snarare började om) med vårt projekt från förra vintern; att lära henne ta godis f-ö-r-s-i-k-t-i-g-t… Just det ordet är ju inte hennes mantra, och allt emellanåt försöker hon hugga händerna av mig, i all välmening, typ… 😛 Nåja, vi tillbringade en bra stund i köket med omvänt lockande och ”sakta”. De två hjärncellerna var helt enkelt tvungna att samarbeta, och ta kommandot över näringsdriften. 🙂 Sen avslutade vi med avancerad schäferpantertantstortyr.

Och hon klarade det. Flera gånger. 😉

Den här övningen fick mig att tänka på en bild jag diskuterade med en kompis här om dagen. Den cirkulerade många varv på nätet för många (10?) år sedan, men är väl värd en repris, om nu någon skulle ha missat den. Hundarnas uttryck är obetalbara tycker jag. Framför allt de som har stängt av och försöker intala sig att ”det här händer inte”. 🙂

Avslutningsvis – veckans tulpan(er). Av någon skum anledning är jag väldigt svag för de som görs i orange?