Det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder, och idag återuppfann modern, eller snarare matten, en nödlösning från förra djävulsvintern. Vi (jag och Karlsson) åkte helt enkelt till jobbet för att träna. I torsdags upptäckte jag nämligen att parkeringen var i stort sett isfri, och den utgör måttmässigt en perfekt (eller åtminstone tillräcklig) plan för bl a framåtsändande by the book. -1°, sol, vindstilla och lite fågelkvitter gjorde ju det hela i det närmaste perfekt, åtminstone för att vara i januari. Sen är jag den första att erkänna att gräs varit trevligare än asfalt, men vad gör man?

Jag började med att lägga ett spår på asfalten. Hårda spår är ju inget vi tränat, mer än förra vintern. Och då var de oftast is, med ett tunt snötäcke. So what? Alltid lär han sig något, och misslyckas det så tror jag i alla fall inte att något blir förstört. Idag låg det endast en knapp millimeter kornsnö på asfalten och den gamla isen, och jag tror inte det underlättade särskilt mycket.

Under tiden spåret låg till sig körde vi framåtsändande. Eftersom husse mycket oturligt förbrukat en del av våra röda framåtsändandehinkar var jag ju tvungen att köpa nya häromdagen, och av en händelse fanns de i turkost?! Oj, så det kan bli? 😉 I morse uppfann jag dessutom en riktningshållarhållare. De är ju aningen svåra att ”montera” på/i asfalt, så en plankbit med ett borrat hål blev en bra lösning. På bilden är dock riktningshållaren bortplockad. (Snöhögen i änden på parkeringen är inte att leka med…)

Efter ungefär en halvtimme ansåg jag att spåret var tillräckligt gammalt och släppte på honom. Jag kan ju inte påstå att det gick helt som på räls, men med tanke på hans erfarenhet av den här sortens spår får han faktiskt mer än godkänt. Han jobbade på bra, och det var ingen tvekan om att han förstod att det var spår det var frågan om. Bitvis var det riktigt snyggt, och bitvis lite lätt förvirrat. Men … han markerade och hittade alla apporterna (tändstickor), och tog sig fram till pip-grisen som låg som slut. Bitvis gick spåret med bara ca fyra meter mellan de olika ”benen”, men det vållade inga problem.

Samtliga spårapporter (tändstickor utan plån) levererades till matte. 🙂

När spåret var avklarat gick vi över på lydnadslydnaden. Även om rutan artat sig bra sista tiden så bestämde jag mig för att prova något nytt. Någonstans har jag läst om att vissa höjer upp kantmarkeringarna mellan konerna så att hunden måste hoppa in i rutan. Jag har tänkt att detta nog skulle kunna passa Karlsson, och göra det mer tydligt för honom vad han egentligen gör, men jag har inte provat förut. Idag var det dags. Det funkade bra, och en bonus (möjligen tillfällig?) var att han förblev tyst vid utgången. Annars kommer det ju gärna ett (eller flera) startskall där. Logiken där är dock något oklar eftersom han gärna startskallar på hoppet också…? Nåja, vi får väl se hur det utvecklas.

Några andra lydnadsmoment hann vi också med. Fjärr, inkallning och vittringsapportering. Dagens negativa överraskning var att han helt plötsligt inte lyssnade på ”stå” på inkallningen utan slängde sig ner i ligg istället? (Samma reaktion fick jag i rutan vid några tillfällen.) Men när jag sa ”stanna” gick det bra? Ibland undrar jag vad som rör sig i den lilla terrierhjärnan?

Efter drygt 1,5 timmes effektiv träning är han nu rätt nöjd, och det där spåret tog nog ganska rejält på hjärncellerna tror jag. 🙂

När jag kom hem bestämde jag mig för att (äntligen) gör en utgrävning i träningsryggsäcken. Hela hösten och vintern har jag retat mig på att den väger ofattbart mycket, men riktigt varför har jag inte orkat reda ut. Nu är det gjort…

1. Påse med ”rena” vittringsapporter, som nog inte var så rena eftersom det gått hål på påsen…

2. 21 ”förbrukade” vittringsapporter, numera omskolade till spårapporter.

3. Påse med spårsnitslar (klädnypor) och spårpinnar. Vad de gjorde i lydnadsryggsäcken är något oklart?

4. Tungapport, 1 kg.

5. Träapport

6. Metallapport

7. Kong

8. Gummiboll med handtag

9. Tång till vittringsapporteringen

10. Luddig kampleksak.

11. Ytterligare en luddig kampleksak.

12. Tennisboll med snöre

13. Tennisboll utan snöre

14. Kantmarkeringar till rutan

15. Ytterligare en variant på kantmarkeringar till rutan

16. Illande gulgrönt halsband för att folk ska se min liggande hund när gräsmattorna är gulbruna på vårkanten (det behövs, tro mig, men jag hade aldrig letat i ryggsäcken när behovet uppstår nästa gång)

17. Riktningshållare (i pappröret)

18. Ihopfällbar regnhatt (aldrig använd)

På bilden saknas fyra koner (ibland åtta) och en enliters vattenflaska. Den som sa att lydnadslydnad inte är en materialsport räcker upp en hand! 😉

Innan träningen blev det lite frostfotografering också.