Efter gårdagens inlägg kom det en kommentar som ville påskina att vi har väldigt lite snö. Så är inte fallet! Dagsfärska bilder tagna på (och från) tomten.

Där spårbilderna var tagna (ca tre mil söderut) är det tre små magiska skogsplättar som är nästan snöfria, och runt omkring ser det ut ungefär som på bilderna ovan. Eventuellt kan det vara så att vi spårar på en (väldigt platt) vulkan?

Dagen idag har hittills varit rätt effektiv. Städ och röj pågår. Jag har t ex varit på återvinningscentralen och slängt lite pengar.* Containern för ”metallskrot småsaker” var nästan tom, och jag var lite sugen på att stanna kvar en stund och iaktta ansiktsuttrycket på de som kom för att slänga saker i den efter mig. En massa pengar på botten liksom, som en önskebrunn typ. 🙂

Sen tog jag mod till mig och besökte, för första gången i mitt liv, en (halv)automatisk biltvätt! En tunnel där bilen åkte fram och utsattes för diverse (förhoppningsvis) hälsosamma och stärkande behandlingar. Lite spooky var det att sitta i bilen när den kanade fram bland avfettning, borstar och sprutande vatten och … gud vet vad. Men fin blev den! 🙂 Nu ska den få stå hemma på tomten och glänsa i flera dagar eftersom jag ska till Norge på jobb, och husse använder väl förhoppningsvis sin (skitiga) bil.

I övrigt fortgår rensningsprojektet. Husse tycker det är totalt onödigt, för ”det kan vi väl göra den dan vi ska härifrån”. Jo tjena… Hittills har det resulterat i sex stycken fulla sopsäckar och tre fulla kartonger + en del ”lösgods” till loppisen. Rätt skönt att ha det gjort tycker jag!

Sen borde jag kanske börja fundera på vad man behöver ha under fyra dagar i Norge, och packa ner detta? Eller, äh, det hinner jag nog i morgon bitti. 🙂

* Mynt från EU-länder och tiden före Euron. Med andra ord helt värdelösa idag, hoppas jag?

På vägen till dagens spårträning körde jag på en katt. Trodde jag… På rv 27 galopperar det helt plötsligt ut en svart-vit katt mitt framför bilen! Som tur var, var jag rätt ensam på vägen och bromsade kraftigt men var ändå helt övertygad om att det skulle ligga en platt katt på vägen bakom mig när jag väl fick stopp på bilen. Och hellre platt än skadad och halvdöd iofs. Men … när jag, lätt skakande, tittade i backspegeln ser jag hur kattf*n galopperar tillbaks åt samma håll den kommit ifrån?! Helt klart har den förbrukat minst ett av sina nio liv, för så nära har jag aldrig varit att ta livet av en katt tidigare. Och det gick ju liksom i dryga 90 knyck också… Puh! Jag var helt inställd på att stanna och leta död/platt/skadad, före detta katt, men med tanke på den ökade galoppen på väg från the scene of the crime kan den väl inte ha varit särskilt skadad?

Sen blev det uppletande och spår. Anna ville inte spåra med Grappa eftersom de ska tävla sök snart, och som spårhund i vardande är det kanske onödigt att röra ihop begreppen. Men A la ut ett lite klurigt spår åt Karlsson medan jag vallade uppletanderuta.

Medan spåret låg till sig körde vi uppletande. Karlsson 1×5 föremål och Grappa 1×3 och 1×4. Karlssons arbete var av varierande duktighetsgrad. På plussidan var att han flera gånger faktiskt gick rakt ut där jag pekade (med hela handen). Antingen börjar han fatta systemet, eller så var det bara tur? Han tvekade inte heller att ge sig ut igen trots att han inte fick godis förrän efter tredje föremålet. Det har ju ibland varit en käpphäst. ”Ge mig mitt godis så hämtar jag nästa sen” typ. På minussidan var en lätt förvirring mellan varven… Men alla fem föremålen kom i alla fall in.

Spåret var också lätt förvirrat i starten. Dels befann vi oss då precis intill uppletanderutan, vilket kanske stökade till det en del i den lilla terrierhjärnan? Och dels är den delen av skogen extremt översållad med rådjursskit, och han betedde sig som om vi släppt lös honom på ett smörgåsbord. På ett tidigt stadium hade vi dock ett utvecklingssamtal, och sen blev det bättre. När vi skulle igenom högarna med gammalt hö som rådjuren utfodrats med i vinter, och dessutom befann oss precis intill grusvägen, blev det dock jobbigt igen. Men ju längre spåret gick desto säkrare blev han i sitt spårarbete. Same procedure as every year, alltså. Det som oroar mig mest är dock de bedrövliga upptagen han lagt sig till med. De var ju riktigt fina i höstas, men nu…? 😦

Effektiva var vi, och strax före 12 var jag hemma igen. Sen bar det iväg till stan för ”några snabba ärenden”. Kanske inte min bästa idé den här veckan? Lördagen den 26:e liksom… Men, det gick vägen ändå, även om det tog lite längre tid än planerat. Efter det har jag ägnat mig åt att slänga lite grejor igen, och i morgon ligger fokus på det projektet, så då ska det väl ta rejäl fart igen hoppas jag?

Några bilder från dagen. Bilderna på Karlsson är tagna av Anna G.

Grappa väntar på sin ”dutt” efter avslutat uppletande.

Charmig malletant poserar – 1.0.

Charmig malletant poserar – 1.5.

Första apporten passerade han med någon meter innan han fick den i näsan.

I rådjurens hö var det lite jobbigt.

Men skynda dig då!

Här fick han äntligen gå över vägen, och inte bara längs med…

Sen blev det bättre fokus och fart.

Man kan tro att det är en köttbulle som hägrar, men det är
faktiskt spårapporten han tittar på och väntar på lite lek.
Förstå att Iza njuter när hon får öronen tvättade med den!

Men ro fram med godisburken nu då, annars hämtar jag den själv!

Och så den där tungan igen?! Det var visst en sån dag idag… 😉

Nu är slutet nära, och idag stannade han inte och tittade förvånat
på slutapporten utan plockade upp den på en gång. Bingo!

…och ja, jag ska måttbeställa en ny spårsele. När jag ser den så här på kort blir jag ännu mer övertygad om att jag måste göra något åt det. Den sitter jättebra i fronten men är för lång och ”fladdrig”.

Det här husröjningsprojektet börjar anta lätt maniska former. I onsdags, när det var planerat ridhusträning på kvällen, övervägde jag på fullt allvar att stanna hemma och slänga saker istället?! Två-tre timmar liksom, hur mycket hinner man inte slänga på den tiden? Husse, som nog börjar bli lite trött på att jag fram genom huset som om jag vore besatt, och producerar fyllda sopsäckar på löpande band, övertalade mig dock att åka till träningen. 🙂

Jag ångrar att jag inte tog en ”före-bild” på arbetsrummet, som nu är i stort sett färdigröjt. Inte en bild att publicera här, men en bild för min egen skull, för att hålla motivationen uppe och inte börja samla igen.

En del saker som dyker upp är det mycket enkelt att göra sig av med. Igår t ex uppenbarade sig ca 200 kassettband – bort! Diverse halvfärdiga stickprojekt – bort! And so on…

Men … så dök det upp några saker som jag inte riktigt klarar av att skiljas ifrån. T ex två ”hästpärmar”. Mycket välarbetade (och välfyllda) pärmar med diverse hästrelaterade papper och bilder. Fördjupade mig inte nämnvärt i dem, men de får bo kvar ett tag till, av rent nostalgiska skäl.

Och så hittade jag några exempel på mina första trevande försök i reklambranschen. Klubbtidning för ridklubben i Rättvik, från 1976. Omslagbilden, som föreställer min älsklingshäst, har inte jag tecknat. Men jag har en känsla av att jag hackat ihop resten av innehållet i ”tryckbar” form. Här hade vi i alla fall avancerat till kopieringsstadiet. De första årgångarna producerade i stencileringsapparat, där allt kom ut i – lila. På äckligt papper. Hur många minns stencilerna?

Sen ser man en något senare produktion, från min tid som manisk slalomåkare där jag (med hjälp av ”gnuggisar”?) tagit ansvar för marknadsföringen av Stockholmspolisens årliga (under 3-4 år) återkommande skidresor till Kittelfjäll. Färgläggningen är gjord för hand – på alla exemplar som distribuerades. Det var tider det. 🙂

Idag är det EXAKT tre månader sedan den första snön föll. Åtminstone den första snön som fortfarande ligger kvar, i botten av det nu rådande snötäcket. Om några som helst tveksamheter råder kan man kontrollera fakta här.

Redan då, den 23:e november, lade jag fram mina mycket starka tvivel på att detta var en god taktik, med full vinter och massa många minusgrader redan i november. Och jag fick rätt. Det var en USEL taktik!

Eftersom året har fyra årstider och tolv månader har jag, som trots allt är inte är någon stjärna på matematik, räknat ut att det borde innebära tre månader/årstid. När det gäller just vintern är jag mycket förhandlingsvillig om det gäller att göra den kortare, men den frågan kan vi väl ta oss an i höst? Just nu känns det mer akut att åtgärda det rådande nödläget.

Det råder dock ingen tvekan om att vintern borde ta slut idag, för nu har det banne mig gått tre månader.

Se så – sätt fart nu!

(Och jag kan meddela att -10-15 nattetid och -5 på dagtid är en mycket tveksam metod om man vill göra vår!)

23:e november såg det ut så här…

Mitt antihamsterprojekt pågår, och under resans gång kommer jag till nya insikter. Man måste t. ex. inte göra allt till ”projekt” som upptar en hel helg. Man kan bekämpa hamstern även under en kvart, om man inte har mer tid just då. Allt som åker i soporna eller ner i loppmarknadskartongerna är en seger! Röjning av kattvind, som normalt tar en dag eller två, kan faktiskt delas upp i mindre delar, typ mikrodelar. Igår sprang jag in där och rev med mig fem-sex prylar, och ikväll tar jag några till. 🙂 Nu gäller det att hänga i, innan lusten och motivationen försvinner.

Jag har till och med börjat leka med tanken på att göra mig av med min hyllmeter LP-skivor!

(Läs ovanstående rad en gång till! Jag tror nästan inte att det är jag som har skrivit det…?)

Det är en tanke som aldrig föresvävat mig förr. Dessutom har jag en rejäl hög med singlar någonstans. Jag har förvisso en fungerande skivspelare, men hur ofta använder jag den?

Näe, just det… Rätt gissat! 😛

Detta drastiska beslut är dock något som måste mogna ett tag till, så jag börjar med att låta dem flytta in på kattvinden, när det blir en ledig hylla där.

Nu gäller det bara att göra sig av med de fyllda kartongerna illa kvickt. Innan jag börjar ångra mig och packa upp sakerna igen. 😉

Idag är jag faktiskt stolt över mig själv. Det är inte bara solen som har lyst, utan även effektivitetens lampa har strålat.

Efter sedvanliga morgonrutiner gjorde jag ett ryck i arbetsrummet och rensade en hylla som tydligen belades med embargo (åtminston delvis) 2004. Det resulterade i att tre och ett halvt hyllplan (av sex) nu är helt tomma! Man kan ju undra vad jag ska fylla dem med? 😉 Jag är på ett fantastiskt släng- och geborttillnärmastelopparknadshumör just nu, och önskar att jag kunde ta en vecka ledig och verkligen utnyttja detta välsignade tillstånd. Men jag ser även röjandet som uppvärmning inför vårens och sommarens projekt med att rensa mammas lägenhet efter att hon flyttat. När det väl är gjort lär jag väl inte orka flytta en pryl hemma, så det gäller att passa på nu…

När det projektet var klart belönade jag mig själv med att packa in terriern i bilen och åka till jobbet, för ett träningspass på parkeringen. Tyvärr var jag nog aningen ofokuserad, och det var lite isigare än jag trodde, men det blev ändå en dryg timmes träning, med varierande resultat.

Inga actionbilder idag, bara en urtråkig poseringsbild.
Men ovanför hans huvud ungefär jobbar jag ett par dagar i veckan,
resten jobbar jag ju hemifrån.

Efter hemkomsten har jag ägnat mig åt att klippa. Hundklor och pelargoner. Lite same same but different, liksom. Pelargonerna sprattlar dock inte lika mycket under behandlingen.

Till vänster ser man större delen av de övervintrade pelargonerna, som tronar mitt i vårt lilla vardagsrum. *suck* Och till höger ser man bevis på att det faktiskt spritter av liv i de flesta av dem. Två veckor i värmen inomhus, med sparsam vattning ungefär varannan dag har väckt de flesta. Som vanligt gör det ganska ont i mig när jag är tvungen att klippa i växter som lever och frodas. Och precis som vanligt vet jag inte var och hur jag ska klippa, utan det går lite på halvchans. De är ju dock ett härdigt släkte så jag tror inte någon av dem har tagit särskilt illa upp. Förutom Lord Bute, som jag betraktar som död men inte vågar slänga riktigt än, så är det egentligen bara ett par hängpelargoner som oroar mig. Men under har skett förr i den här branschen. När jag ändå var igång passade jag på att nacka de långa och rangliga sticklingarna också. Om ett par veckor ska de ner i nya, större, krukor har jag tänkt mig.

Nu är det bara ett måste kvar på dagens schema; matlagning! Sen ska jag inte göra någon som helst mer nytta idag, så det så!

I morse när jag klev upp stod det -14 på termometern, och vi skulle ut och spåra?! Där och då ställde jag mig allvarligt frågan om det var tapperhetsmedalj eller vårdintyg (papper som är starkt förknippat med låsta dörrar och konstiga tröjor med ärmarna på ryggen) som låg närmast till hands? Minus fjorton grader liksom, och spår? Med en lättfrusen liten hund på nio kilo?

Nåja, vi åkte iväg, och spårmarkerna där vi var senast var mirakulöst nog lika snöfria som då, trots det horisontaldiagonala snöovädret i slutet på förra veckan. Jag och A la upp taktiken och traskade sedan iväg ut på varsitt område. Grappa, som inte är så rutinerad som spårhund, fick gå ut först. Efter ett lite nytt upplägg vid påsläppet blev skillnaden enorm! Hon spårade från start (istället för att leka vilda västern i 200 meter) och plockade spårapporter som om hon aldrig gjort annat. Mycket fascinerande! Det ska nog bli spårhund av henne också. 😉

Sen var det dags att ta ut den lilla spårhunden, som legat i bilen med dubbla täcken. Dagens spår var bitvis jättefint, och bitvis väldigt ofokuserat. Jag hoppas (och tror) att det var kylan som gjorde det. Inte så att det var svårare att spåra för att det var kallt, för det tror jag egentligen inte. Men … att han frös och därmed tappade fokus? Två hjärnceller som båda är frostbelagda liksom? Nåja, vi lär aldrig få något säkert svar på den frågan. Upplägget på spåret var sådant att det vid flera tillfällen gick utmed vägen, och det är ju hans stora käpphäst. Han vill ju gärna gå ut på (och över) vägen då, men idag fick han faktiskt flera gånger uppleva att spåret gick ut mot vägen, fortsatte längs med, för att sedan lämna vägen igen. Nyttigt, hoppas jag.

Kameran var med idag, men gick i köldstrejk. Åtminstone trodde jag det ända tills jag kom hem och upptäckte att det var inställningarna på objektivet som ballat ur. I samband med det rotade jag runt i köksskänken, för att hitta instruktionen, och så vips – var den städad också. Lådan som ska till loppmarknaden är snart full. Det tar sig. 🙂

Inga bilder från idag alltså, men däremot några från kvällen igår, när jag kämpade för att hålla mig vaken ända till the bitter end, och andra perioden, av Let’s Dance.

Öron ska man vara noga med, och Iza njuter.

Jättenoga ska man vara!

Och när han slutar tvätta storasysters öron blir det alltid lite sura miner,
men det är spelets regler, och blir inte värre än så. Men vackert är det INTE! 😉

Sen kan man alltid sitta i mattes knä och titta på TV.
Att matte inte ser något är ju liksom inte terrierns problem?

Efter det var det dags för ett tuggpass på favoritjulklappen.
Populariteten och konkurrensen har ökat i exakt samma takt som slitaget.
-Är du verkligen säker på att du ska ha den där syrran?

-Äh, jag låtsas väl att jag är helt ointresserad då, så får vi se om hon går på det.

-Hjälp mig matte! Hon har haft den jähähättelänge nu!

Och strax efter gjorde han en (lyckad) attack som resulterade i ett unisont djungelvrål från
oss alla tre. Eller unisont och unisont – jag låg nog 1,5 sekund efter…
Sen fick leksaken bo i soporna, och där bor den fortfarande. Någon måtta får det vara!

Det är faktiskt lugnare och enklare att fota ljuslyktor. 😉

…låt detta vara en av de sällsynta långtidsprognoser som faktiskt stämmer. I och för sig kommer jag befinna mig på annan ort dessa dagar, men det hindrar väl inte att snön smälter på hemmaplan. Eller hur?

Är så hjärtligt trött på långkalsonger, fleece, dunjackor, mössor, vantar, Icebug, nedisade och ihopfrusna bilar, och … you name it!

…det är fredag, jag är dödstrött och inget roligt har hänt idag (än) så kommer här några tämligen överblommade tulpaner. Men i morgon ska vi spåra! 🙂

Är det någon som vet om man, så här i efterhand, kan manipulera bort hamstergenen? Och då ska man veta att det finns andra i familjen som har en ännu mer välutvecklad sådan och inte gärna slänger något förrän man hotar med spöstraff – typ.

Det blev ingen ridhusträning ikväll, av flera olika skäl. Dock var INTE ett av skälen att jag skulle göra några mer allvarligt menade husröjningar, men så blev det. De här spontana röjningarna är faktiskt bästa sorten. Man hinner liksom inte gruva sig, och inte heller hitta på en massa bortförklaringar. De liksom bara … händer?!

Den här gången började det med att jag skulle rensa en pappers- och tidningshög i ett hörn av köksbordet. Sen gick jag vidare till mellanlagringsstationen för tidningar som ska sparas, i köksskänken. Och så slutade det med att jag gjorde ett generalrens på slutförvaringsstationen. Det blev några tunga kassar, och då har jag ändå inte slängt allt, men ett stort antal gamla årgångar av hund-, inrednings- och resetidningar. Och här har vi ungefär samma syndrom som med böckerna. Varför i herrans namn ska det vara så svårt att sluta prenumerera på tidningar som jag ändå inte hinner läsa, för jag gör verkligen inte det? Bläddra lite förstrött under lunchen kanske, men läsa – nej… Nästa gång det är dags att förnya så … nä, då gör jag inte det! (Undrar om jag kommer ihåg det löftet om ett halvår eller ett år?)

Ett spännande fynd gjorde jag dock under tidningshögen i skänken.

En gedigen yxa, som jag faktiskt har vunnit – på bowling! Sug på den… 😛 Nu ligger den i bilen där jag misstänker att den kanske, eventuellt, möjligen kan göra någon nytta, någon gång. Det lär den ju definitivt inte göra i ett köksskåp i alla fall.

Ett annat fynd under resans gång var ett par slalombindningar, Tyrolia, årsmodell -96. Aldrig uttagna, körsträcka 0 (noll) mil. Våren -96 gick mina bindningar sönder. På hösten köpte jag nya på rean, och sen slutade jag åka slalom. Så kan det också gå… Bortskänkes mot avhämtning!

Det är bara att än en gång inse att man flyttar alldeles för sällan. Kanske skulle jag göra verklighet av min idé att flytta ut allt, och då menar jag verkligen ALLT, till lagården. Och sen hämta in det jag behöver efter hand. Det som inte är hämtat efter ett år slängs osett… Men det finns ett problem med den idén. Då måste jag ju städa lagården först…

…känns det inte som om vi måste åka till ridhuset ikväll.

En dryg timmes tokspringande och kampande blandat med seriös träning verkar ha tagit musten ur den lille, åtminstone tillfälligt. Det hindrade i och för sig inte att han jagade Iza runt köket några varv när vi kom hem, men sen … svimmade han. 🙂

Om andan faller på om några timmar kan vi ju alltid gå ut i vår egen lokal. Efter helgens pelargonflytt blev det ju lite mer plats där, och dessutom är det plusgrader!

För att vara förhållandevis varmt är det förvånansvärt kallt. -6 och elak vind är ingen bra kombination. Å andra sidan kunde man ha bott i Ruodusniemi, där det var -42° i morse. Då hjälper det nog inte om det är vindstilla…

Hur som helst laddade jag och Karlsson för en bus- och träningspromenad vid lunchtid. Han övervakade vad som åkte ner i mina fickor, och sen gick vi. Direkt när vi kommit ut från tomten dök det upp ett litet (OK, större än Karlsson, men det säger ju inte så mycket) ludd med en något mindre luddig, men rätt liten, husse. Karlsson hade aldrig sett hunden förut, men han var så fokuserad på vad vi skulle göra att han knappt bevärdigade luddet med en blick, trots att h*n gapade på rätt bra, och gick bara några meter bakom. 🙂

Sen lekte vi, och busade, och tränade (lite) på vår väg som jag är hjärtligt trött på nu, men det är ju tur att den finns. Och Karlsson verkar inte ha ledsnat utan drar på rätt bra för att komma dit, och när vi väl är där börjar han gå (nästan) fot alldeles av sig själv. Tack vare den där återvändsvägen som gud (och solen) glömde har vi ändå fått till ett antal träningspass varje vecka. Tre-fyra pass där, och ett-två ridhuspass, känns väl rätt OK med tanke på den här helvetesvintern.

Gappaytärningen som var inblandad i auktionen är mäkta populär!

Vägen är inte särskilt hal just nu så det går utmärkt att springa fort-fort!

Man kan stanna till en stund och testa hur hållbar den egentligen är?

Och så kan man kampa lite till! Vinterns största vinst är nog att han
äntligen börjat komma tillbaks till mig för att leka, inte bara för att få godis i utbyte.
Det är inte heller så mycket ”äga” längre, utan kul att komma till matte och kampa.
Till och med vissa pipleksaker återvänder han med ganska snabbt! 🙂

Stilig kille blickar mot horisonten. Eller, mer troligt, rakt in i snövallen.
Jag ber er också observera att svanspälsen nästan är återställd!
Det trodde jag inte för tre månader sedan…

Det är bara att konstatera att man inte är mycket till festprissa nower days. Klubbens årsfest igår tog slut rätt tidigt för min del. Det började med liten förfest tillsammans med några klubbkompisar sen gick resten av stapeln i mycket ståndsmässiga lokaler; den gamla, och mycket välbevarade, officersmässen på I15. Eller … f d I15. Kristallkronor i taket, bokhyllor fulla med gammal militärlitteratur och från väggarna stirrade gamla generaler och majorer (?) ner på oss. Nåja, det var trevligt, men vid 22.30 kroknade jag. Enmansorkestern spelade förvisso bra, men guuud… så högt?! På dansgolvet var det nog OK, men att prata var en fysisk omöjlighet. Och så var det ju en dag i morgon (läs: idag) också… Japp, nu är man tant! 😉

Som ett ytterligare bevis på min tantstatus påbörjade jag igår den stora pelargonflytten. Nu ska de in i värmen och väckas igen de små liven. Eller stora? Det är rätt rejäla pjäser jag har, med stora och tunga krukor. Det blev många varv mellan lagård och hus. Men nu är samtliga på plats och har fått en första skvätt vatten. Eller… de har ju fått lite vatten under vintern också, ungefär en gång i månaden sedan jag ställde in dem i september. Härdiga varelser det där. Och tuffast av dem alla verkar vara äggskalspelargonen Carmel som både blommat och satt knopp under dessa, ganska usla, betingelser. Jag vill minnas att det var den som blommade såväl först och mest som sist förra sommaren också. Kanske ett tips till den som har ambitionen att bli pelargontant? 😉

Den som har klarat sig absolut sämst (läs: troligen är stendöd) är min absoluta favorit från förra sommaren; Lord Bute.  Lyckas jag återuppväcka den ska jag banne mig ha medalj. Tråkigt nog är det bara en av sticklingarna som överlevt också. Så här såg den i alla fall ut förra sommaren.

Men kontentan av detta är att vi nu ska leva med ett vardagsrum som är till stor del ockuperat av ett gammalt fult skrivbord, fyllt av halvrisiga och rätt tråkiga pelargoner. Och detta ska vi göra i minst tre månader… Det finns ganska många tillfällen när jag önskar mig ett större hus, och det här är ett av dem. Ett extra rum i söderläge med stora fönster där man liksom kunde hysa dem i avvaktan på utomhussäsongen – är det för mycket begärt?

Fördelen med pelargonflytten är dock att vi nu åter har tillgång till nästan hela vår träningslokal. 🙂

Igår eftermiddag hade jag och Karlsson hyrt oss ett ridhus igen, och fick till en rätt bra träning. Rutan börjar kännas mer och mer säker. Nio gånger av tio prickar han den vid första försöket, även när han inte sett mig ställa upp den. Största problemet nu är väl hans startpip/-skall/-tjut. Har inte ens några bra idéer för hur jag ska gå vidare för att bli av med dem. Om vi rör oss när han ska lämna min sida, (ex. framåtsändande) är han tyst. Om vi står stilla (ex. rutan, hopp, apporteringar, vittringsapportering) så låter han. Skittråkigt. Idéer och tips mottages tacksamt.

Idag har vi också kört ett rejält pass. Den här gången på vår ”träningsväg”. Idag blev det väl i ärlighetens namn mer bus och lek än träning, men det är nog bara bra.

Idag hämtade jag ett paket på ICA.

De två översta kvalar helt klart in i tegelstenskategorin, och John Irving är verkligen en av mina favoritförfattare. Den understa är nog en ganska lättsmält sörja, som motvikt. Trots att jag belagt mig med bokköpsförbud så händer sånt här alldeles för ofta, utan att jag har en aning om hur det går till? Jag har redan böcker så att det skulle krävas en längre tids sjukdom/sjukskrivning (nu pratar vi flera år!) alt. arbetslöshet för att ha en chans att komma ikapp. Numera läser jag bara en stund i sängen innan jag somnar, och den stunden blir kortare och kortare för varje vecka som går känns det som. En ”normal” bok tar väl i snitt en månad att ta sig igenom… 😦

Detta är det olästa biblioteket i sovrummet! Och då har jag inte ens tagit med högarna med olästa pocketböcker, och ett antal andra som bor på annan plats i huset. En del av dem (oftast fådda) har jag i och för sig knappast ambitionen att läsa, men de finns ändå, om de skulle behövas. 😛

Och nästa vecka börjar bokrean. Hur ska det gå? Man kan ju liksom inte ens gå in på ICA utan att promenera igenom drivor med billiga böcker…

I eftermiddag har jag hyrt mig ett ridhus, och ikväll har klubben årsfest ”på lokal”. Men innan dess ska jag påbörja stora pelargonflytten, från lagården in i huset, för att sedan sakta och försiktigt väcka dem till liv. Och i avvaktan på att de vaknar fortsätter tulpanfrossan.

Igår gjorde jag en beställning hos cdon.com. Jag fick bekräftelse med vändande e-post och besked om att ordern skulle skickas inom 1-2 arbetsdagar.

Igår kväll fick jag ett mail med information om att paketet var skickat.

Idag, klockan 10.31, kom det ett SMS med information om att paketet var inlämnat till posten.

Idag, klockan 12.40, låg det i lådan!

Nytt postrekord?

(Att Karlsson gick i taket när vi hämtade det i lådan är en helt annan historia. Antingen trodde han att det var Lassies samlade verk, eller möjligen att det innehöll leksaker. Oavsett vilket blev han besviken…)