Klargörande!

Efter gårdagens inlägg kom det en kommentar som ville påskina att vi har väldigt lite snö. Så är inte fallet! Dagsfärska bilder tagna på (och från) tomten.

Där spårbilderna var tagna (ca tre mil söderut) är det tre små magiska skogsplättar som är nästan snöfria, och runt omkring ser det ut ungefär som på bilderna ovan. Eventuellt kan det vara så att vi spårar på en (väldigt platt) vulkan?

Dagen idag har hittills varit rätt effektiv. Städ och röj pågår. Jag har t ex varit på återvinningscentralen och slängt lite pengar.* Containern för ”metallskrot småsaker” var nästan tom, och jag var lite sugen på att stanna kvar en stund och iaktta ansiktsuttrycket på de som kom för att slänga saker i den efter mig. En massa pengar på botten liksom, som en önskebrunn typ. 🙂

Sen tog jag mod till mig och besökte, för första gången i mitt liv, en (halv)automatisk biltvätt! En tunnel där bilen åkte fram och utsattes för diverse (förhoppningsvis) hälsosamma och stärkande behandlingar. Lite spooky var det att sitta i bilen när den kanade fram bland avfettning, borstar och sprutande vatten och … gud vet vad. Men fin blev den! 🙂 Nu ska den få stå hemma på tomten och glänsa i flera dagar eftersom jag ska till Norge på jobb, och husse använder väl förhoppningsvis sin (skitiga) bil.

I övrigt fortgår rensningsprojektet. Husse tycker det är totalt onödigt, för ”det kan vi väl göra den dan vi ska härifrån”. Jo tjena… Hittills har det resulterat i sex stycken fulla sopsäckar och tre fulla kartonger + en del ”lösgods” till loppisen. Rätt skönt att ha det gjort tycker jag!

Sen borde jag kanske börja fundera på vad man behöver ha under fyra dagar i Norge, och packa ner detta? Eller, äh, det hinner jag nog i morgon bitti. 🙂

* Mynt från EU-länder och tiden före Euron. Med andra ord helt värdelösa idag, hoppas jag?

Ett liv av de nio?

På vägen till dagens spårträning körde jag på en katt. Trodde jag… På rv 27 galopperar det helt plötsligt ut en svart-vit katt mitt framför bilen! Som tur var, var jag rätt ensam på vägen och bromsade kraftigt men var ändå helt övertygad om att det skulle ligga en platt katt på vägen bakom mig när jag väl fick stopp på bilen. Och hellre platt än skadad och halvdöd iofs. Men … när jag, lätt skakande, tittade i backspegeln ser jag hur kattf*n galopperar tillbaks åt samma håll den kommit ifrån?! Helt klart har den förbrukat minst ett av sina nio liv, för så nära har jag aldrig varit att ta livet av en katt tidigare. Och det gick ju liksom i dryga 90 knyck också… Puh! Jag var helt inställd på att stanna och leta död/platt/skadad, före detta katt, men med tanke på den ökade galoppen på väg från the scene of the crime kan den väl inte ha varit särskilt skadad?

Sen blev det uppletande och spår. Anna ville inte spåra med Grappa eftersom de ska tävla sök snart, och som spårhund i vardande är det kanske onödigt att röra ihop begreppen. Men A la ut ett lite klurigt spår åt Karlsson medan jag vallade uppletanderuta.

Medan spåret låg till sig körde vi uppletande. Karlsson 1×5 föremål och Grappa 1×3 och 1×4. Karlssons arbete var av varierande duktighetsgrad. På plussidan var att han flera gånger faktiskt gick rakt ut där jag pekade (med hela handen). Antingen börjar han fatta systemet, eller så var det bara tur? Han tvekade inte heller att ge sig ut igen trots att han inte fick godis förrän efter tredje föremålet. Det har ju ibland varit en käpphäst. ”Ge mig mitt godis så hämtar jag nästa sen” typ. På minussidan var en lätt förvirring mellan varven… Men alla fem föremålen kom i alla fall in.

Spåret var också lätt förvirrat i starten. Dels befann vi oss då precis intill uppletanderutan, vilket kanske stökade till det en del i den lilla terrierhjärnan? Och dels är den delen av skogen extremt översållad med rådjursskit, och han betedde sig som om vi släppt lös honom på ett smörgåsbord. På ett tidigt stadium hade vi dock ett utvecklingssamtal, och sen blev det bättre. När vi skulle igenom högarna med gammalt hö som rådjuren utfodrats med i vinter, och dessutom befann oss precis intill grusvägen, blev det dock jobbigt igen. Men ju längre spåret gick desto säkrare blev han i sitt spårarbete. Same procedure as every year, alltså. Det som oroar mig mest är dock de bedrövliga upptagen han lagt sig till med. De var ju riktigt fina i höstas, men nu…? 😦

Effektiva var vi, och strax före 12 var jag hemma igen. Sen bar det iväg till stan för ”några snabba ärenden”. Kanske inte min bästa idé den här veckan? Lördagen den 26:e liksom… Men, det gick vägen ändå, även om det tog lite längre tid än planerat. Efter det har jag ägnat mig åt att slänga lite grejor igen, och i morgon ligger fokus på det projektet, så då ska det väl ta rejäl fart igen hoppas jag?

Några bilder från dagen. Bilderna på Karlsson är tagna av Anna G.

Grappa väntar på sin ”dutt” efter avslutat uppletande.

 

 

Charmig malletant poserar – 1.0.

 

Charmig malletant poserar – 1.5.

 

Första apporten passerade han med någon meter innan han fick den i näsan.

 

I rådjurens hö var det lite jobbigt.


Men skynda dig då!

 

Här fick han äntligen gå över vägen, och inte bara längs med…


Sen blev det bättre fokus och fart.

 

Man kan tro att det är en köttbulle som hägrar, men det är
faktiskt spårapporten han tittar på och väntar på lite lek.
Förstå att Iza njuter när hon får öronen tvättade med den!

 

Men ro fram med godisburken nu då, annars hämtar jag den själv!


Och så den där tungan igen?! Det var visst en sån dag idag… 😉


Nu är slutet nära, och idag stannade han inte och tittade förvånat
på slutapporten utan plockade upp den på en gång. Bingo!

…och ja, jag ska måttbeställa en ny spårsele. När jag ser den så här på kort blir jag ännu mer övertygad om att jag måste göra något åt det. Den sitter jättebra i fronten men är för lång och ”fladdrig”.

Mani, sopsäckar och nostalgitrippar

Det här husröjningsprojektet börjar anta lätt maniska former. I onsdags, när det var planerat ridhusträning på kvällen, övervägde jag på fullt allvar att stanna hemma och slänga saker istället?! Två-tre timmar liksom, hur mycket hinner man inte slänga på den tiden? Husse, som nog börjar bli lite trött på att jag fram genom huset som om jag vore besatt, och producerar fyllda sopsäckar på löpande band, övertalade mig dock att åka till träningen. 🙂

Jag ångrar att jag inte tog en ”före-bild” på arbetsrummet, som nu är i stort sett färdigröjt. Inte en bild att publicera här, men en bild för min egen skull, för att hålla motivationen uppe och inte börja samla igen.

En del saker som dyker upp är det mycket enkelt att göra sig av med. Igår t ex uppenbarade sig ca 200 kassettband – bort! Diverse halvfärdiga stickprojekt – bort! And so on…

Men … så dök det upp några saker som jag inte riktigt klarar av att skiljas ifrån. T ex två ”hästpärmar”. Mycket välarbetade (och välfyllda) pärmar med diverse hästrelaterade papper och bilder. Fördjupade mig inte nämnvärt i dem, men de får bo kvar ett tag till, av rent nostalgiska skäl.

Och så hittade jag några exempel på mina första trevande försök i reklambranschen. Klubbtidning för ridklubben i Rättvik, från 1976. Omslagbilden, som föreställer min älsklingshäst, har inte jag tecknat. Men jag har en känsla av att jag hackat ihop resten av innehållet i ”tryckbar” form. Här hade vi i alla fall avancerat till kopieringsstadiet. De första årgångarna producerade i stencileringsapparat, där allt kom ut i – lila. På äckligt papper. Hur många minns stencilerna?

Sen ser man en något senare produktion, från min tid som manisk slalomåkare där jag (med hjälp av ”gnuggisar”?) tagit ansvar för marknadsföringen av Stockholmspolisens årliga (under 3-4 år) återkommande skidresor till Kittelfjäll. Färgläggningen är gjord för hand – på alla exemplar som distribuerades. Det var tider det. 🙂

Öppet brev till SMHI, YR och KLART

Idag är det EXAKT tre månader sedan den första snön föll. Åtminstone den första snön som fortfarande ligger kvar, i botten av det nu rådande snötäcket. Om några som helst tveksamheter råder kan man kontrollera fakta här.

Redan då, den 23:e november, lade jag fram mina mycket starka tvivel på att detta var en god taktik, med full vinter och massa många minusgrader redan i november. Och jag fick rätt. Det var en USEL taktik!

Eftersom året har fyra årstider och tolv månader har jag, som trots allt är inte är någon stjärna på matematik, räknat ut att det borde innebära tre månader/årstid. När det gäller just vintern är jag mycket förhandlingsvillig om det gäller att göra den kortare, men den frågan kan vi väl ta oss an i höst? Just nu känns det mer akut att åtgärda det rådande nödläget.

Det råder dock ingen tvekan om att vintern borde ta slut idag, för nu har det banne mig gått tre månader.

Se så – sätt fart nu!

(Och jag kan meddela att -10-15 nattetid och -5 på dagtid är en mycket tveksam metod om man vill göra vår!)

23:e november såg det ut så här…

Hamsterbekämpning pågår!

Mitt antihamsterprojekt pågår, och under resans gång kommer jag till nya insikter. Man måste t. ex. inte göra allt till ”projekt” som upptar en hel helg. Man kan bekämpa hamstern även under en kvart, om man inte har mer tid just då. Allt som åker i soporna eller ner i loppmarknadskartongerna är en seger! Röjning av kattvind, som normalt tar en dag eller två, kan faktiskt delas upp i mindre delar, typ mikrodelar. Igår sprang jag in där och rev med mig fem-sex prylar, och ikväll tar jag några till. 🙂 Nu gäller det att hänga i, innan lusten och motivationen försvinner.

Jag har till och med börjat leka med tanken på att göra mig av med min hyllmeter LP-skivor!

(Läs ovanstående rad en gång till! Jag tror nästan inte att det är jag som har skrivit det…?)

Det är en tanke som aldrig föresvävat mig förr. Dessutom har jag en rejäl hög med singlar någonstans. Jag har förvisso en fungerande skivspelare, men hur ofta använder jag den?

Näe, just det… Rätt gissat! 😛

Detta drastiska beslut är dock något som måste mogna ett tag till, så jag börjar med att låta dem flytta in på kattvinden, när det blir en ledig hylla där.

Nu gäller det bara att göra sig av med de fyllda kartongerna illa kvickt. Innan jag börjar ångra mig och packa upp sakerna igen. 😉

It’s a jungle in here…

Idag är jag faktiskt stolt över mig själv. Det är inte bara solen som har lyst, utan även effektivitetens lampa har strålat.

Efter sedvanliga morgonrutiner gjorde jag ett ryck i arbetsrummet och rensade en hylla som tydligen belades med embargo (åtminston delvis) 2004. Det resulterade i att tre och ett halvt hyllplan (av sex) nu är helt tomma! Man kan ju undra vad jag ska fylla dem med? 😉 Jag är på ett fantastiskt släng- och geborttillnärmastelopparknadshumör just nu, och önskar att jag kunde ta en vecka ledig och verkligen utnyttja detta välsignade tillstånd. Men jag ser även röjandet som uppvärmning inför vårens och sommarens projekt med att rensa mammas lägenhet efter att hon flyttat. När det väl är gjort lär jag väl inte orka flytta en pryl hemma, så det gäller att passa på nu…

När det projektet var klart belönade jag mig själv med att packa in terriern i bilen och åka till jobbet, för ett träningspass på parkeringen. Tyvärr var jag nog aningen ofokuserad, och det var lite isigare än jag trodde, men det blev ändå en dryg timmes träning, med varierande resultat.

Inga actionbilder idag, bara en urtråkig poseringsbild.
Men ovanför hans huvud ungefär jobbar jag ett par dagar i veckan,
resten jobbar jag ju hemifrån.

Efter hemkomsten har jag ägnat mig åt att klippa. Hundklor och pelargoner. Lite same same but different, liksom. Pelargonerna sprattlar dock inte lika mycket under behandlingen.

 

Till vänster ser man större delen av de övervintrade pelargonerna, som tronar mitt i vårt lilla vardagsrum. *suck* Och till höger ser man bevis på att det faktiskt spritter av liv i de flesta av dem. Två veckor i värmen inomhus, med sparsam vattning ungefär varannan dag har väckt de flesta. Som vanligt gör det ganska ont i mig när jag är tvungen att klippa i växter som lever och frodas. Och precis som vanligt vet jag inte var och hur jag ska klippa, utan det går lite på halvchans. De är ju dock ett härdigt släkte så jag tror inte någon av dem har tagit särskilt illa upp. Förutom Lord Bute, som jag betraktar som död men inte vågar slänga riktigt än, så är det egentligen bara ett par hängpelargoner som oroar mig. Men under har skett förr i den här branschen. När jag ändå var igång passade jag på att nacka de långa och rangliga sticklingarna också. Om ett par veckor ska de ner i nya, större, krukor har jag tänkt mig.

Nu är det bara ett måste kvar på dagens schema; matlagning! Sen ska jag inte göra någon som helst mer nytta idag, så det så!

Vårdintyg eller medalj? Gränsen är hårfin…

I morse när jag klev upp stod det -14 på termometern, och vi skulle ut och spåra?! Där och då ställde jag mig allvarligt frågan om det var tapperhetsmedalj eller vårdintyg (papper som är starkt förknippat med låsta dörrar och konstiga tröjor med ärmarna på ryggen) som låg närmast till hands? Minus fjorton grader liksom, och spår? Med en lättfrusen liten hund på nio kilo?

Nåja, vi åkte iväg, och spårmarkerna där vi var senast var mirakulöst nog lika snöfria som då, trots det horisontaldiagonala snöovädret i slutet på förra veckan. Jag och A la upp taktiken och traskade sedan iväg ut på varsitt område. Grappa, som inte är så rutinerad som spårhund, fick gå ut först. Efter ett lite nytt upplägg vid påsläppet blev skillnaden enorm! Hon spårade från start (istället för att leka vilda västern i 200 meter) och plockade spårapporter som om hon aldrig gjort annat. Mycket fascinerande! Det ska nog bli spårhund av henne också. 😉

Sen var det dags att ta ut den lilla spårhunden, som legat i bilen med dubbla täcken. Dagens spår var bitvis jättefint, och bitvis väldigt ofokuserat. Jag hoppas (och tror) att det var kylan som gjorde det. Inte så att det var svårare att spåra för att det var kallt, för det tror jag egentligen inte. Men … att han frös och därmed tappade fokus? Två hjärnceller som båda är frostbelagda liksom? Nåja, vi lär aldrig få något säkert svar på den frågan. Upplägget på spåret var sådant att det vid flera tillfällen gick utmed vägen, och det är ju hans stora käpphäst. Han vill ju gärna gå ut på (och över) vägen då, men idag fick han faktiskt flera gånger uppleva att spåret gick ut mot vägen, fortsatte längs med, för att sedan lämna vägen igen. Nyttigt, hoppas jag.

Kameran var med idag, men gick i köldstrejk. Åtminstone trodde jag det ända tills jag kom hem och upptäckte att det var inställningarna på objektivet som ballat ur. I samband med det rotade jag runt i köksskänken, för att hitta instruktionen, och så vips – var den städad också. Lådan som ska till loppmarknaden är snart full. Det tar sig. 🙂

Inga bilder från idag alltså, men däremot några från kvällen igår, när jag kämpade för att hålla mig vaken ända till the bitter end, och andra perioden, av Let’s Dance.

Öron ska man vara noga med, och Iza njuter.


Jättenoga ska man vara!


Och när han slutar tvätta storasysters öron blir det alltid lite sura miner,
men det är spelets regler, och blir inte värre än så. Men vackert är det INTE! 😉


Sen kan man alltid sitta i mattes knä och titta på TV.
Att matte inte ser något är ju liksom inte terrierns problem?


Efter det var det dags för ett tuggpass på favoritjulklappen.
Populariteten och konkurrensen har ökat i exakt samma takt som slitaget.
-Är du verkligen säker på att du ska ha den där syrran?


-Äh, jag låtsas väl att jag är helt ointresserad då, så får vi se om hon går på det.


-Hjälp mig matte! Hon har haft den jähähättelänge nu!


Och strax efter gjorde han en (lyckad) attack som resulterade i ett unisont djungelvrål från
oss alla tre. Eller unisont och unisont – jag låg nog 1,5 sekund efter…
Sen fick leksaken bo i soporna, och där bor den fortfarande. Någon måtta får det vara!


Det är faktiskt lugnare och enklare att fota ljuslyktor. 😉