Eller … det kanske inte räknas som ”besök” om besökarna håller sig utanför tomtgränsen? Och egentligen inte så oväntat när man bor på landet, men vi ser dem ändå rätt sällan vilket jag inte alls är ledsen för – egentligen. Hur som helst, bilder tagna för ca 15 minuter sedan. Och kaffe var de inte intresserad av, trots att husse precis bryggt en kanna Gevalia?

Taget genom vardagsrumsfönstret. Suddet/luddet i kanterna är gardin och fönterkarm.

Sen vågade jag mig ut på altanen. Mycket skum teckning/färg
måste jag säga, och såg ännu skummare ut från sidan.

Sen rasslade det till och syster/bror dök upp, men där hängde
varken jag eller kameran med riktigt.

Det är märkligt hur lycklig man kan bli av en bit skitig grusväg?! Och då syftar jag inte på fotomodellen utan på fotografen. Först tog jag ett kort på enbart gruset, sen kom jag på att det kanske kunde vara lite roligare om man smyckade det med en terrier? Men grus liksom? Fatta så underbart! (Ja, jag erkänner, jag ÄR lättroad den här årstiden.)

Sen hittade jag lite rinnande vatten! Och lite mossa! Det svarta i mitten ÄR rinnande vatten, och i högerkant mellan det vita och det svarta ÄR det faktiskt mossa. Så det så!

Mitt försök att gå i skogen fick dock ett snabbt slut. Tyckte det såg ut som om snön sjunkit ihop betydligt mer än den gjort. När jag krälat över snövallen (som höll hyfsat bra) sjönk jag som en sten, till knähöjd i dyngblöt snö. Krälade tillbaks till vägen omgående…

Sen fick det bli lite träning på den isfria mittsträngen på vår träningsväg. Transporterna från gruppen (utan grupp)  i framåtsändandet blev det, och idag upptäckte jag att den lilla vispen faktiskt har bättre uppmärksamhet bakåt än jag trott. Jag stannade utan att säga något, rätt många gånger, och … stannade jag så stannade han, men med bibehållen riktning (=framåt). Bra så. Men, man bör ha i åtanke att brukslydnad mycket sällan äger rum på grus, med Icebug på mattefötterna. Mina fötter hördes rätt bra, milt uttryckt, men det känns onekligen som om vi har kommit en bra bit på väg. Även om transporterna varit rätt hyfsade förut också så finns det helt klart förbättringspotential. Och ”kontakten” bakåt kan nog aldrig bli för bra. 😉

Fick också en galen tanke om att träna inkallning med ställande på blankis. Jag uppmuntrade ju inte på något sätt springande på isen, men när han travade framför mig utan någon uppgift och jag sa ”stanna” så låste han benen sådär bordercolliesnyggt, och gjorde en slidestop, flera gånger. Men att dra upp inkallningstempo på isen finns inte på kartan. Den farten gör sig bäst på barmark/i ridhus/inomhus.

Eftersom filmen här om dagen rönte uppskattning, trots den usla kvaliten, så fick jag en liten idé. Varför inte samla de få filmer jag har (på oss) på ett och samma ställe? De har ju publicerats förr, i samband med blogginlägg, men nu finns allt samlat på ett ställe. När det finns något nytt (som jag tagit mod till mig att offentliggöra 😛 ) fylls sidan på. Sidan hittar man längst upp, under den mycket originella rubriken ”Film”. (Det är inte sant så innovativ man är ibland! 😉 )

Genomtittningen av filmsnuttarna visade också att det troligen döljer sig något under snötäcket? Både gröna och gula gräsmattor kan beskådas, och det gjorde ju inte suget efter riktig utomhusträning mindre direkt. 😦

Igår var det andra (och sista) kurstillfället på fritt följ-kursen. Jag valde att pilla med långsam marsch under första passet, och fick en del matnyttiga tips. Han har ju en tendens att ”flyta ut” efter några steg i just under det momentet, med bibehållen kontakt men helt fel position, så det jobbar vi vidare med. Snabbare belöningar, när han verkligen är rätt. Andra passet körde vi stegförflyttningar, men där var det väl inte så mycket mer att göra, än att jobba på som vi gör. Höger är bra, åt vänster flyttar han sig ibland lite för mycket/för fort, men det har ju med mina steg och min kroppshållning att göra. Bakåt är lite förvirrat, och kan lätt bli snett, men där får jag fundera vidare på vilken fot jag ska starta med.