Från alla oss, till alla er, ett riktigt…

Tiden går inte, som det ibland sägs. Den glider. Ljudlöst och bakslugt i bakgrunden.

Ur boken Jenny av Jonas Gardell.

***

Tja, en liten sammanfattning är ju bruklig, så här under årets sista timmar. 2010 går väl inte till historien som ett av de bättre och roligare, men jag försöker trots allt.

Året började chockartat med att min pappa gick bort i sviterna efter en planerade operation, i slutet av januari. Det var naturligtvis oerhört tungt, och svårgreppat. Jag är ändå tacksam att jag hann dit ”i tid”, även om han var nedsövd och troligen inte medveten om att jag var där. Begravning, och allt annat som hör till följde naturligtvis. Saknaden har varit stor, och det kommer ta tid innan man ”vänjer” sig, om man någonsin gör det? Men det kanske inte är meningen, å andra sidan?

Vintern var ju vädermässigt ”vintern från helvetet”, och något jag hoppades slippa uppleva igen, men vi slapp inte, det vet vi nu. Den upprepades snabbare än vad någon kunde ana…

Jobbmässigt har det rullat på precis som vanligt, med bl a två norgeresor, den ena med Iza som ressällskap. Det var så långt utanför landets gränser jag kom i år.

Semestern spenderades med husvagnen, i stort sett enligt samma rutiner som vanligt. Ett antal dagar vid Siljan med support av mamma, ett par dagar i Falun (som kändes konstigt utan pappa) och några dagar i Roslagen. Mestadels varmt och soligt väder.

Semestern avslutades som vanligt med Kindslägret och en veckas intensiv hundträning. Dock för lite spårträning enligt mitt tycke…

I augusti inföll den traumatiska halvsekeldagen, och den tillbringades på Österlen med husse, hundar och (på själva födelsedagen) Karlssons uppfödare. En trevlig dag blev det i alla fall, trots (eller tack vare?) det opretentiösa firandet. Vädret visade sig väl inte från sin allra bästa sida, men det var fina dagar ändå.

I övrigt har väl året mest handlat om hundträning och -tävling. Under året har Karlsson startat på fler tävlingar än vad Iza har gjort under hela sitt liv. Tyvärr har de önskvärda resultaten uteblivit, även om vi varit nära (eller t o m mycket nära) några gånger, framför allt i brukset. Vi har gjort flera tävlingar med riktigt bra poäng på lydnadsdelen, men sämre på specialen (spår+uppletande). Och den dagen när vi äntligen fick till specialen så hade vi showat till lydnaden så då räckte det inte ändå. Men… det känns att ”det” finns där, så vi fortsätter förhoppningsvis att kämpa även under 2011. Det SKA gå! Vi har även debuterat i lydnadsklass III utan imponerande resultat. Två tredjepris är allt vi fixat, men det ska vi också få rätsida på nästa år hoppas jag. I maj var vi på Årets Border där vi tävlade KM i lydnad (utan framskjuten placering) och ställde ut (utan större framgång). Trevliga dagar bland trevliga människor var det dock, och det är det som är det viktigaste. I juni lyckades Karlsson med att bli Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, för andra året i rad, och i oktober kom vi tvåa på KM i bruks. Alltid något att glädjas lite åt, i brist på officiella framgångar.

När tävlingssäsongen avslutats, och jag hoppades på en grön vinter med mycket spårträning, så kom vintern. Igen?! En månad tidigare än förra året… Hur vi ska kunna förbereda oss för vårens tävlingssäsong, åtminstone vad det gäller skogsarbetet, är en gåta.

Iza tuffar på, och att hon snart fyller elva år märker man inte mycket av. Pigg och fräsch i kroppen, och lika vild och galen (och jobbig) som hon alltid har varit. Simningen fick göra uppehåll under värsta tävlingssäsongen, men nu är vi igång igen. I övrigt är hon till stor del promenadsällskap till husse, och det funkar bra.

Som avslutning på året så började jag styrketräna! Något jag borde ha gjort för länge sedan, men nu är jag igång. Förhoppningsvis kan jag få tiden att räcka till även när hundträningssäsongen är igång på allvar igen, för det känns att det gör nytta.

Jag har säkert missat massor som borde funnits med här, men detta fick bli en mycket summarisk sammanfattning.

Som sagt… inget toppår för min del. Mycket har naturligtvis överskuggats av pappas bortgång, och en mamma som är långt ifrån fräsch. Att hon dessutom bor 50 mil bort underlättar inte direkt. Just nu kan jag bara hålla tummarna för att 2011 blir ett bättre år, på alla plan.

Nyårshälsningen återkommer jag med lite senare. 🙂

Hur ska man tolka detta?

Som att jag inte klarar ögonkontakt med tomtar kanske?

Och vad beror det i så fall på? 😛

***

Gårdagen ägnades bl a åt styrketräning, shopping (det är dyrt att vara ledig!) och hundträning. Det sistnämnda med måttligt lyckat resultat, och rätt myckt pipande och gnällande…?

Husse är fortfarande eländig, och jag förvånansvärt frisk, peppar, peppar…

Ja så här har vi det. 🙂 Iza har ju inget emot att dela säng med Karlsson, bara hon var där först. Det är inte alltid det lyckas, och då tar hon det som blir över. Där hon ligger på den här bilden riskerar hon ju definitivt inte att få sällskap. Karlsson å sin sida tycker nog att det är lite tomt och ödsligt. 😉

Igår kväll var det sim för Iza, och när jag kom dit frågade jag om det fanns någon veterinär tillgänglig som kunde kolla hennes analsäckar som jag misstänkte var lite irriterade/igentäppta. Det fanns det. Den veterinär jag egentligen absolut inte vill träffa. Men så flög fan i mig… Hon kunde gott få se hur pigg och kry Iza är, åtta år efter hennes dödsdom. Så med tämligen blöt hund infann jag mig en trappa upp direkt efter simning (och en stund på torkbordet). Hon kommenterade inget särskilt, mer än att Iza var pigg för sin ålder, men jag hoppas hon tänkte till lite extra? Iza tyckte dock att klämning av analsäckar var månadens, eller kanske till och med årets, sämsta idé och bestämde att rodeo var en lämplig aktivitet istället. Med andra ord blev det drogning och sen löste sig problemet lite enklare.

Idag har jag varit i stan och shoppat en del. Kollat en del reor. Och handlat lite till normalpris. Så kan det gå. Något som verkar vara helt kört är dock att hitta ett par snygga, svarta gå-till-jobbet-kängor med hyfsat bra sula. Hittade några olika par igår, men de kändes inte sköna. Funderar dock på att åka tillbaks i morgon och kolla om jag inte kan tycka att de är lite sköna trots allt, om de nu finns kvar? Jag menar… jag ska ju inte direkt ut och fjällvandra i dem, så jag kanske får släppa lite på mina komfortkrav?

Husse har för övrigt åkt på världens dunderförkylning, liksom flera av julaftonsgästerna. Själv lider jag av ”nu-eller-aldrig”-syndromet, fullt förvissad om att jag inom kort kommer drabbas av samma elaka bacill, och måste hinna allt jag föresatt mig på ”jullovet”, innan det bryter ut. Det är inte ofta jag slipper när husse är sjuk nämligen. Har jag tur kanske hetsätning av Esberitox hjälper, men det vet vi om några dagar. Ett av de planerade projekten inträffade, som tur var, liksom av sig själv redan i söndags kväll. Jag behövde en spik, och helt plötsligt hade jag städat hela skrubbenundertrappan. Det är helt osannolikt vad mycket det kan rymmas på en så liten yta, och vad skönt det är när man sorterat bort 78%. Typ.

Annandag jul = slut på slöandet från gårdagen och dags att göra lite nytta! Har väl inte direkt tagit i så jag spricker, men några projekt av mindre art har klarats av, och några står på tur. Bl a har alla två hundarna fått alla sina 36 klor klippta, och när det gäller Karlsson så faller det definitivt in i kategorin ”projekt”. Lite plock/städ/röj har det också blivit. Samt en promenad med Karlsson som innefattade uppletande (av vita miniminiföremål på vit grusväg) och det gick väl sådär. Tre av fem föremål fick han in, men det var nog inte lätt när det var nästan vindstilla och vi befann oss i det vindmässiga diket som den plogade vägen utgjorde. Lite lydnad blev det också, medan husse och Iza var ute och vallade varandra.

På promenaden skaffade sig Karlsson dessutom en ny kompis. 🙂

Han har ju inte direkt umgåtts med hästar på nära håll, men han skötte sig jättefint. Shettishingsten har två egna rottisar så hundvanan är det inget fel på, men han tyckte nog att Karlsson var en ovanligt lustig liten filur. 🙂 Bilderna är tagna med iPhonen, som var det enda som fanns till hands.

Ute snöar det lätta flingor, och har så gjort hela dagen. Nu verkar det som om det tilltar så vi får väl se var det slutar.

…och samtliga inblandade i närområdet verkar ha klarat sig med förståndet i behåll även i år.

Vår julafton bestod av same procedure as every year. Dvs jullunch hos svärföräldrarna och kvällen hemma hos oss, tillsammans med dem, svågern och svägerskan. Det dystra förhandstipset från i måndags visade sig ha en gigantisk felmarginal och varken husse eller svågern behövde göra några insatser på vägunderhållsfronten. Några förvirrade snökristaller ramlade ner, men det var allt i den 16-gradiga kylan, och blåsten. Brrr…. vad kallt det var! Karlsson klarade inte ens av att bajsa på promenaden för han fick kramp i tassarna när han var stilla så ”länge”… Det problemet löste sig dock lite senare, så allt är frid och fröjd på den punkten. 😉

Detta var ju första julen utan pappa. Även om det är länge sedan vi firade jul tillsammans så har det ju alltid blivit ett antal telefonsamtal under dagen så det kändes ändå att något fattades, och det var lite tungt…

Kvällens julklappsutdelning blev ett spektakel. Ett spektakel som bara trappas upp för varje år. Vem behöver barn när man har två hundar som är fullständigt galna i paket? Och värst av de två är utan tvekan Iza (snart 11 år, remember?). Det kanske har med livserfarenhet att göra? När paketen var utdelade, och även de fått varsitt, tröttnade hon rätt fort och snodde en av mina klappar och sprang runt med. Som tur var en pryl av det mer tåliga slaget. 🙂

Men jösses så långsamma de är. Jag får nog hjälpa till lite.

Är alla de paketen till oss?
(Det var de INTE. Mattes anm.)

Men något borde ju vara till mig?

Det då?

Kan det vara till mig?

Äntligen!

Det stod Karlsson på paketet, men det var inte så noga enligt Iza.

För min del var den mest spännande, och längsta, julklappen en andel i ett gigantiskt V75-system som kommer köras 26 gånger under 2011. Nu borde jag väl bli rik i alla fall? 😉

Alla snö-, vinter- och julstämningsfascister bör väl ha fått så de tiger den här julen i alla fall. I synnehet de som suttit fast i tåg, bilar och på flygplatser. Själv hade jag föredragit barmark och massor av spårträning under ledigheten, men det kan jag ju fetglömma!

Idag har jag varit på en äventyrs- och upplevelseresa till stan. Det visade sig nämligen att TV:n vi köpt har ett fullständigt uselt ljud?! Provade att koppla in de befintliga datorhögtalarna och det blev ett rejält lyft, så nu har TV:n fått en likadan uppsättning. Subwoofersurround-effekten är minimal (läs: obefintlig) men det kan jag leva med.

Upplevelsen var mellandagsrean hos elektronikjättarna, men det gick rätt smärtfritt faktiskt.

Äventyret bestod i att det var ”s*tan i gatan-halt* inne i stan. Försökte bromsa (försiktigt) vid en rondell men det hände ingenting trots att ABS:en fann det nödvändigt att ingripa till sist. Jag gled ut i rondellen, som tack och lov var tom, och lyckades styra åt rätt håll (höger), och fick en rejäl sladd som tog båda filerna i anspråk! Tack och lov var det ingen annan varken framför, bakom eller på sidorna så jag kunde sladda färdigt i lugn och ro, men blodtrycket steg dramatiskt en stund där. Sen körde jag ännu mer försiktigt…

Granen är på plats. En tämligen perfekt ”disneygran”. Möjligen lite smal, men tät och fin. Den tog oss ganska exakt 30 sekunder att hitta på julgransförsäljningen förra helgen! Nu väntar vi alltså bara på Piff & Puff. 1,5 Pluto finns redan på plats. 🙂

I övrigt tuffar det på mot julafton. Skinkan är klar, dock ej provsmakad, men hur svårt kan det va’? Jansson Frestelse står i ugnen, och snart ska jag börja med risgrynsgröten som av tradition alltid äts till kvällsmat, kvällen före dan, om och när husse kommer hem från saltrundan… Vårt traditionella uppesittarkvällssällskap uteblir dock i år. De befinner sig på Landvetter…

Icke en enda snöflinga (peppar, peppar, ta i trä) har fallit på flera dagar, trots den deprimerande prognosen så sent som i måndags. Men jag klagar inte. Har de fel åt det hållet är det helt OK.

Karlsson har fått en lek- och träningspromenad idag igen, för tredje dagen i rad, så han sussar sött just nu. Det börjar dock bli lite tråkigt att bara träna fritt följ, inkallningar, framåtsändande och lite fjärrdirigering, men grusvägen har sina begränsningar. Idag funderade jag på att ta med mig ett gäng skumtomtar och klicka MIG, och ge MIG belöning under fria följet. Där handlar det nämligen bara om att JAG ska trampa på rätt sätt när jag svänger höger och vänster, för då gör liten terrier jättefina vändningar. Skumtomtarna fick dock stanna hemma. 😉

Exakt 40 minuter kvar till jullovet börjar, så…

Normalt sett är det ju Lennart Å. Karlsson som står för de märkliga, och av kameran förevigade, sovstilarna. Men gamla tanter kan också. 😀 (Och precis som vanligt tar jag inget ansvar för bäddningen, den är helt och hållet självförvållad.)

Ett alternativ är ju att ”knô” sig ner i lillebrors säng, som faktiskt är precis lagom för honom. 🙂

I det totala mentala och fysiska mörker som råder finns det trots allt en ljuspunkt, eller två.

Fullmånen är ju onekligen en ljuspunkt!

Men nu, lagom till månförmörkelsen, har det mulnat på. Och … börjat snöa. Igen. Små, lätta flingor…

En annan ljuspunkt är ju att det idag är vintersolstånd. Även om det tar någon månad innan det börjar märkas på allvar så känns det lite, lite lättare bara av vetskapen.

Igår kväll var det gymmande på längden och tvären för den kvinnliga halvan av familjen. Jag var först ut, och efter att jag i fredags beklagat mig för ”fröken” över att det kändes lite ”mesigt” med de övningar jag fått så hade hon ökat på programmet en hel del. Fyra nya övningar blev det, varav två utövades i maskiner med klar råttfällekänsla. 🙂 De tidigare övningarna hade ökats på både med antal repetitioner och vikter så igår kändes det faktiskt värt besväret att åka dit. Och idag känns det i kroppen att man gjort något, och det var ju det som var meningen. 🙂

Sen var det bara hem och byta träningsryggsäck (jag och Iza har likadana så det gäller att välja rätt) och ta med sig schäfertanten till simmet. Dock kändes det lite stressigt så jag funderar just nu på hur jag ska stuva om? Simma Iza på torsdagarna kanske? Ännu ett i-landsproblem…

Det kan bli kul i jul, med en husse som är på rymmen med plogbilen, och ev. en svåger som är på rymmen med en annan plogbil. Det är nästan så att jag hade föredragit alternativet som visades för några dagar sedan: -20°. För då snöar det inte, och saltar gör man inte heller…

16 eller 18 cm snö? Skillnaden är hårfin. Och för den som missat det, så är 1 mm ”nederbörd” ungefär detsamma som 1 cm snö. *suck*

Gnällblogg inom (mycket kort) räckhåll, så de som inte orkar med det kan klicka sig vidare på internettet – NU!

Att jag inte tycker om snö kommer väl inte som någon överraskning, men nu spyr jag snart, bokstavligen, på skiten. Jag får nästan panik vid tanken på att det kommer vara så här i minst tre månader till. Om vi nu bor i ett land med fyra årstider, och året har tolv månader, så vore väl en rimlig fördelning – tre månader för varje årstid? Right?

När det är vinter i fyra-fem månader på ett år så är det något som är galet. Och ja, jag har sett The day after tomorrow (TV 4 ikväll kl 21) och även om förloppet här och nu är något långsammare så…? För övrigt den enda film i katastrof-genren som jag sett på de sista 35 åren. Jag fick nog efter Skyskrapan brinner…

Nu har det snöat oavbrutet i ca ett dygn, och ska fortsätta i ett dygn till enligt de som tror sig veta. Det snöar bara smått, smått, smått, men det hjälper inte, snödjupet ökar ändå. Ca 10 cm senaste dygnet.

Hundpromenaderna är som sagt skittråkiga. ”Fjam” gick väl an idag, men ”tebaka” var vidrigt. -9, nordanvinden rakt i ansiktet, kryddad med små stickiga snökorn. Bläk! Tanken var att träna en stund med Karlsson vid hemkomsten, men nä! Åtminstone inte utomhus.

Dock fick vi till ett pass igår, till hans (och min) stora lycka. Vädret var då också ganska mycket mindre obehagligt. Han är lite udda min lilla terrier. När det blir dåligt med träning blir han apatisk och deppig. Istället för att pocka på uppmärksamhet, klättra på väggarna och bli allmänt odräglig så … sover han. Och när han flyttar sig från punkt A till punkt B orkar han knappt hålla upp huvudet. Jag har ju observerat detta tidigare, men varje gång så blir jag orolig att han är sjuk, för han ser så eländig ut. Men det räcker med att plocka fram ett paket Hot-Dogs, en skärbräda och en kniv så är han ”på” igen. Det gjorde vi alltså igår, och tränade därefter en bra stund, kombinerat med mycket lek och bus, och sen är han glad, pigg och tillfreds, åtminstone till dagen efter.

En annan punkt på gnällistan är lagårdsrenoveringen/-lagningen som för tillfället vilar i godan ro på försäkringsbolagets bord. Snickarna står beredda bara försäkringsbolaget bestämmer sig. Det ska ju göras i vilket fall, men frågan är vem som ska betala, och innan försäkringsbolaget funderat färdigt kan vi inte göra någonting… Och på grund av detta har jag inte tillgång till den delen som är inomhusträningslokal eftersom den är full med saker som flyttats pga renoveringen. Moment 22, typ.

Den där TV:n vi köpte för ett par veckor sedan (istället för att tramsa med julklappar åt varandra) är fortfarande inte på plats. Det är nog bara en tidsfråga innan jag och säljaren på SIBA börjar skicka julkort till varandra för just nu känns det som om jag träffar honom mer än jag träffar husse… Senaste budet är att en saknad sladd ska levereras på tisdag. Fan tro’t… Men, de gör så gott de kan och är verkligen serviceminded. Och TV:n blir billigare och billigare för varje dag som går. Just nu är den nere i 1000:- under utgångspriset, och då var den redan prissänkt + att vi har fått med diverse tillbehör gratis eller till kraftigt reducerade priser. Så serviceambitionerna är det inget fel på, men Murphy verkar ha ett eller flera fingrar med i spelet.

Att jag träffar säljaren på SIBA oftare än husse kanske är tur iofs, för när husse är hemma är han en tämligen sur figur, pga för mycket jobb och för lite sömn. Också det är naturligtvis snöns fel.

Min hemdator krånglar, och när jag skulle installera en router i tisdags gick det åt h…te. Väntar på insats från ”min” guru, men än har han inte hunnit med det, så det lär inte ske på den här sidan julafton.

Det finns ytterligare ett antal punkter jag skulle kunna sätta på gnällistan, men det får räcka där.

På den positiva sidan är att; alla julklappar är inhandlade, pepparkakorna bakade, chockladtryfflarna tryfflade och köttbullarna färdiga. Julgran och det mesta av julmaten är inhandlad, och igår kväll gick årets ”julklappsrace” av stapeln. Glögg, god mat, lekar/tipspromenad (jag vann) och julklappsspel (jag vann inte). Men trevligt hade vi, i goda vänners lag.

På den positiva sidan finns även den här filuren (och hans storasyster, även om hon stundtals är en riktig pain in the ass, sina snart elva år till trots).

En av de största nackdelarna med all snö är de fullständigt urtråkiga hundpromenaderna. Det går inte att ”gå runt” och jag hatar, verkligen hatar, att gå fram och tillbaks. Och ju längre jag går innan jag vänder, desto löjligare känner jag mig. Förklara den psykologin den som kan? (Och ja, man kan ta bilen och åka iväg någonstans där man kan gå runt. Och nej, det hinner man inte på lunchen!)

T o m i förrgår gick det ju att gå en liten rundsväng, men nu har den snöat igen fullständigt och är troligen helt oframkomlig, även om man är beredd att pulsa, pga av träd som lagt sig ner av snötyngden.

Idag blev det alltså fram och tillbaks på vägen, igen. Enda trösten är väl att det är rätt vackert, och så länge det inte blåser är det även rätt behagligt. Men blåser det är det vidrigt, eftersom det är så öppet (och högt). Idag är det dock nästan vindstilla, tack och lov.

Dvärgkameran fick följa med på dagens promenad. Ytterligare en fördel med min nya lilla kompis är ju att den faktiskt går att hantera med en hand när man håller de vilda djuren med den andra. 🙂

Förutseende eller negativt tänkande? Hur som helst har bonden som plogar redan börjat
”putta” ut snövallarna på åkrarna vid sidan av vägen, vis av erfarenheten från förra vintern
när det fick komma hit en gigantisk snöslunga och skjutsa iväg snön för att vägen inte skulle
”ta slut”. Av det som syns på bilden är det väl ca 50% som är väg, resten är åker…

Hästarna som syns på bilden lyckades som vanligt reta gallfeber på Iza genom
sin blotta existens. Jag förstår inte vad som är så spännande, för hon får inte
särskilt mycket gensvar på sina ”lekinviter”.

Om man skulle lägga timmer på infarten kanske? Det verkar ju inte fastna
särskilt mycket snö där menar jag. 😛

För mina FB-vänner kommer det väl inte som någon överraskning att jag igår morse vaknade med en snödriva i sovrummet. Konsekvensen av att det lilla fönstret stod på vid gavel när det började snöa samtidigt som vinden vred 180°, från nord till syd.

Nordvind = märks knappt att fönstret är öppet, eftersom det vetter mot söder.

Sydvind = märks att fönstret är öppet…

Nu var det uppenbarligen inte bara under natten vinden hade problem att bestämma sig. Under gårdagens mycket intensiva snöfall har det bokstavligen snöat och blåst ”åt alla håll”. I förrgår hade vi ingen snö fastkletad på väggarna. Idag har vi det.

Och ”on top” har Borås Tidning gjort ett riktigt scoop, i samarbete med SMHI. Det BLIR en vit jul i Sjuhärad! Surprise?! Det skulle nog vara ett större scoop att annonsera en grön jul, så här med en vecka kvar och dessa snömängder.

Efter lunchpromenaden, när Karlsson var uppvärmd (hur varm man nu blir när det är -12?) passade jag på att köra ett litet uppletande med vita miniföremål (läs strimlad vit strumpa) på garageinfarten. När han fångat första föremålet fick han kattskitsdoft i näsan, släppte föremålet och började knapra kattskit istället, trots att matte var måttligt imponerad. Men det var nu det roliga började. Och ja, jag kan vara riktigt elak ibland. 😉

Det krävs ju inte allt för högt IQ för att räkna ut att kattskit som legat ute i rejält med minusgrader är … svårtuggad. När han under djup koncentration försökte tugga i sig delar av den frusna klumpen stod han still, och fick köldkramp i alla fyra tassarna. *internetskrattar rått*

Jag hoppas innerligt att han drog slutsatsen att; slutar man leta grejor och börjar käka kattskit (eller något annat i hans tycke ätbart) så gör det j*vligt ont i tassarna! Hoppas kan man ju alltid, och under resten av passet tog han i alla fall omvägar runt resten av delikatesserna. 🙂

F ö har jag bestämt mig för att skippa ridhusträningen ikväll. I den här kylan blir det ändå ingen kvalitet på det hela, och jag har massor av saker att göra här hemma. Så det så!