2010 då?

Tiden går inte, som det ibland sägs. Den glider. Ljudlöst och bakslugt i bakgrunden.

Ur boken Jenny av Jonas Gardell.

***

Tja, en liten sammanfattning är ju bruklig, så här under årets sista timmar. 2010 går väl inte till historien som ett av de bättre och roligare, men jag försöker trots allt.

Året började chockartat med att min pappa gick bort i sviterna efter en planerade operation, i slutet av januari. Det var naturligtvis oerhört tungt, och svårgreppat. Jag är ändå tacksam att jag hann dit ”i tid”, även om han var nedsövd och troligen inte medveten om att jag var där. Begravning, och allt annat som hör till följde naturligtvis. Saknaden har varit stor, och det kommer ta tid innan man ”vänjer” sig, om man någonsin gör det? Men det kanske inte är meningen, å andra sidan?

Vintern var ju vädermässigt ”vintern från helvetet”, och något jag hoppades slippa uppleva igen, men vi slapp inte, det vet vi nu. Den upprepades snabbare än vad någon kunde ana…

Jobbmässigt har det rullat på precis som vanligt, med bl a två norgeresor, den ena med Iza som ressällskap. Det var så långt utanför landets gränser jag kom i år.

Semestern spenderades med husvagnen, i stort sett enligt samma rutiner som vanligt. Ett antal dagar vid Siljan med support av mamma, ett par dagar i Falun (som kändes konstigt utan pappa) och några dagar i Roslagen. Mestadels varmt och soligt väder.

Semestern avslutades som vanligt med Kindslägret och en veckas intensiv hundträning. Dock för lite spårträning enligt mitt tycke…

I augusti inföll den traumatiska halvsekeldagen, och den tillbringades på Österlen med husse, hundar och (på själva födelsedagen) Karlssons uppfödare. En trevlig dag blev det i alla fall, trots (eller tack vare?) det opretentiösa firandet. Vädret visade sig väl inte från sin allra bästa sida, men det var fina dagar ändå.

I övrigt har väl året mest handlat om hundträning och -tävling. Under året har Karlsson startat på fler tävlingar än vad Iza har gjort under hela sitt liv. Tyvärr har de önskvärda resultaten uteblivit, även om vi varit nära (eller t o m mycket nära) några gånger, framför allt i brukset. Vi har gjort flera tävlingar med riktigt bra poäng på lydnadsdelen, men sämre på specialen (spår+uppletande). Och den dagen när vi äntligen fick till specialen så hade vi showat till lydnaden så då räckte det inte ändå. Men… det känns att ”det” finns där, så vi fortsätter förhoppningsvis att kämpa även under 2011. Det SKA gå! Vi har även debuterat i lydnadsklass III utan imponerande resultat. Två tredjepris är allt vi fixat, men det ska vi också få rätsida på nästa år hoppas jag. I maj var vi på Årets Border där vi tävlade KM i lydnad (utan framskjuten placering) och ställde ut (utan större framgång). Trevliga dagar bland trevliga människor var det dock, och det är det som är det viktigaste. I juni lyckades Karlsson med att bli Sjuhäradsmästare i lydnadsklass II, för andra året i rad, och i oktober kom vi tvåa på KM i bruks. Alltid något att glädjas lite åt, i brist på officiella framgångar.

När tävlingssäsongen avslutats, och jag hoppades på en grön vinter med mycket spårträning, så kom vintern. Igen?! En månad tidigare än förra året… Hur vi ska kunna förbereda oss för vårens tävlingssäsong, åtminstone vad det gäller skogsarbetet, är en gåta.

Iza tuffar på, och att hon snart fyller elva år märker man inte mycket av. Pigg och fräsch i kroppen, och lika vild och galen (och jobbig) som hon alltid har varit. Simningen fick göra uppehåll under värsta tävlingssäsongen, men nu är vi igång igen. I övrigt är hon till stor del promenadsällskap till husse, och det funkar bra.

Som avslutning på året så började jag styrketräna! Något jag borde ha gjort för länge sedan, men nu är jag igång. Förhoppningsvis kan jag få tiden att räcka till även när hundträningssäsongen är igång på allvar igen, för det känns att det gör nytta.

Jag har säkert missat massor som borde funnits med här, men detta fick bli en mycket summarisk sammanfattning.

Som sagt… inget toppår för min del. Mycket har naturligtvis överskuggats av pappas bortgång, och en mamma som är långt ifrån fräsch. Att hon dessutom bor 50 mil bort underlättar inte direkt. Just nu kan jag bara hålla tummarna för att 2011 blir ett bättre år, på alla plan.

Nyårshälsningen återkommer jag med lite senare. 🙂

Analyze that!

Hur ska man tolka detta?

Som att jag inte klarar ögonkontakt med tomtar kanske?

Och vad beror det i så fall på? 😛

***

Gårdagen ägnades bl a åt styrketräning, shopping (det är dyrt att vara ledig!) och hundträning. Det sistnämnda med måttligt lyckat resultat, och rätt myckt pipande och gnällande…?

Husse är fortfarande eländig, och jag förvånansvärt frisk, peppar, peppar…

Resursfördelning

Ja så här har vi det. 🙂 Iza har ju inget emot att dela säng med Karlsson, bara hon var där först. Det är inte alltid det lyckas, och då tar hon det som blir över. Där hon ligger på den här bilden riskerar hon ju definitivt inte att få sällskap. Karlsson å sin sida tycker nog att det är lite tomt och ödsligt. 😉

Igår kväll var det sim för Iza, och när jag kom dit frågade jag om det fanns någon veterinär tillgänglig som kunde kolla hennes analsäckar som jag misstänkte var lite irriterade/igentäppta. Det fanns det. Den veterinär jag egentligen absolut inte vill träffa. Men så flög fan i mig… Hon kunde gott få se hur pigg och kry Iza är, åtta år efter hennes dödsdom. Så med tämligen blöt hund infann jag mig en trappa upp direkt efter simning (och en stund på torkbordet). Hon kommenterade inget särskilt, mer än att Iza var pigg för sin ålder, men jag hoppas hon tänkte till lite extra? Iza tyckte dock att klämning av analsäckar var månadens, eller kanske till och med årets, sämsta idé och bestämde att rodeo var en lämplig aktivitet istället. Med andra ord blev det drogning och sen löste sig problemet lite enklare.

Idag har jag varit i stan och shoppat en del. Kollat en del reor. Och handlat lite till normalpris. Så kan det gå. Något som verkar vara helt kört är dock att hitta ett par snygga, svarta gå-till-jobbet-kängor med hyfsat bra sula. Hittade några olika par igår, men de kändes inte sköna. Funderar dock på att åka tillbaks i morgon och kolla om jag inte kan tycka att de är lite sköna trots allt, om de nu finns kvar? Jag menar… jag ska ju inte direkt ut och fjällvandra i dem, så jag kanske får släppa lite på mina komfortkrav?

Husse har för övrigt åkt på världens dunderförkylning, liksom flera av julaftonsgästerna. Själv lider jag av ”nu-eller-aldrig”-syndromet, fullt förvissad om att jag inom kort kommer drabbas av samma elaka bacill, och måste hinna allt jag föresatt mig på ”jullovet”, innan det bryter ut. Det är inte ofta jag slipper när husse är sjuk nämligen. Har jag tur kanske hetsätning av Esberitox hjälper, men det vet vi om några dagar. Ett av de planerade projekten inträffade, som tur var, liksom av sig själv redan i söndags kväll. Jag behövde en spik, och helt plötsligt hade jag städat hela skrubbenundertrappan. Det är helt osannolikt vad mycket det kan rymmas på en så liten yta, och vad skönt det är när man sorterat bort 78%. Typ.

Upp ur julkoman?

Annandag jul = slut på slöandet från gårdagen och dags att göra lite nytta! Har väl inte direkt tagit i så jag spricker, men några projekt av mindre art har klarats av, och några står på tur. Bl a har alla två hundarna fått alla sina 36 klor klippta, och när det gäller Karlsson så faller det definitivt in i kategorin ”projekt”. Lite plock/städ/röj har det också blivit. Samt en promenad med Karlsson som innefattade uppletande (av vita miniminiföremål på vit grusväg) och det gick väl sådär. Tre av fem föremål fick han in, men det var nog inte lätt när det var nästan vindstilla och vi befann oss i det vindmässiga diket som den plogade vägen utgjorde. Lite lydnad blev det också, medan husse och Iza var ute och vallade varandra.

På promenaden skaffade sig Karlsson dessutom en ny kompis. 🙂

Han har ju inte direkt umgåtts med hästar på nära håll, men han skötte sig jättefint. Shettishingsten har två egna rottisar så hundvanan är det inget fel på, men han tyckte nog att Karlsson var en ovanligt lustig liten filur. 🙂 Bilderna är tagna med iPhonen, som var det enda som fanns till hands.

Ute snöar det lätta flingor, och har så gjort hela dagen. Nu verkar det som om det tilltar så vi får väl se var det slutar.

Dan efter dan…

…och samtliga inblandade i närområdet verkar ha klarat sig med förståndet i behåll även i år.

Vår julafton bestod av same procedure as every year. Dvs jullunch hos svärföräldrarna och kvällen hemma hos oss, tillsammans med dem, svågern och svägerskan. Det dystra förhandstipset från i måndags visade sig ha en gigantisk felmarginal och varken husse eller svågern behövde göra några insatser på vägunderhållsfronten. Några förvirrade snökristaller ramlade ner, men det var allt i den 16-gradiga kylan, och blåsten. Brrr…. vad kallt det var! Karlsson klarade inte ens av att bajsa på promenaden för han fick kramp i tassarna när han var stilla så ”länge”… Det problemet löste sig dock lite senare, så allt är frid och fröjd på den punkten. 😉

Detta var ju första julen utan pappa. Även om det är länge sedan vi firade jul tillsammans så har det ju alltid blivit ett antal telefonsamtal under dagen så det kändes ändå att något fattades, och det var lite tungt…

Kvällens julklappsutdelning blev ett spektakel. Ett spektakel som bara trappas upp för varje år. Vem behöver barn när man har två hundar som är fullständigt galna i paket? Och värst av de två är utan tvekan Iza (snart 11 år, remember?). Det kanske har med livserfarenhet att göra? När paketen var utdelade, och även de fått varsitt, tröttnade hon rätt fort och snodde en av mina klappar och sprang runt med. Som tur var en pryl av det mer tåliga slaget. 🙂

Men jösses så långsamma de är. Jag får nog hjälpa till lite.


Är alla de paketen till oss?
(Det var de INTE. Mattes anm.)


Men något borde ju vara till mig?


Det då?

 

Kan det vara till mig?


Äntligen!


Det stod Karlsson på paketet, men det var inte så noga enligt Iza.

 

För min del var den mest spännande, och längsta, julklappen en andel i ett gigantiskt V75-system som kommer köras 26 gånger under 2011. Nu borde jag väl bli rik i alla fall? 😉

Alla snö-, vinter- och julstämningsfascister bör väl ha fått så de tiger den här julen i alla fall. I synnehet de som suttit fast i tåg, bilar och på flygplatser. Själv hade jag föredragit barmark och massor av spårträning under ledigheten, men det kan jag ju fetglömma!

Idag har jag varit på en äventyrs- och upplevelseresa till stan. Det visade sig nämligen att TV:n vi köpt har ett fullständigt uselt ljud?! Provade att koppla in de befintliga datorhögtalarna och det blev ett rejält lyft, så nu har TV:n fått en likadan uppsättning. Subwoofersurround-effekten är minimal (läs: obefintlig) men det kan jag leva med.

Upplevelsen var mellandagsrean hos elektronikjättarna, men det gick rätt smärtfritt faktiskt.

Äventyret bestod i att det var ”s*tan i gatan-halt* inne i stan. Försökte bromsa (försiktigt) vid en rondell men det hände ingenting trots att ABS:en fann det nödvändigt att ingripa till sist. Jag gled ut i rondellen, som tack och lov var tom, och lyckades styra åt rätt håll (höger), och fick en rejäl sladd som tog båda filerna i anspråk! Tack och lov var det ingen annan varken framför, bakom eller på sidorna så jag kunde sladda färdigt i lugn och ro, men blodtrycket steg dramatiskt en stund där. Sen körde jag ännu mer försiktigt…

Nu väntar vi bara på Piff & Puff!

Granen är på plats. En tämligen perfekt ”disneygran”. Möjligen lite smal, men tät och fin. Den tog oss ganska exakt 30 sekunder att hitta på julgransförsäljningen förra helgen! Nu väntar vi alltså bara på Piff & Puff. 1,5 Pluto finns redan på plats. 🙂

I övrigt tuffar det på mot julafton. Skinkan är klar, dock ej provsmakad, men hur svårt kan det va’? Jansson Frestelse står i ugnen, och snart ska jag börja med risgrynsgröten som av tradition alltid äts till kvällsmat, kvällen före dan, om och när husse kommer hem från saltrundan… Vårt traditionella uppesittarkvällssällskap uteblir dock i år. De befinner sig på Landvetter…

Icke en enda snöflinga (peppar, peppar, ta i trä) har fallit på flera dagar, trots den deprimerande prognosen så sent som i måndags. Men jag klagar inte. Har de fel åt det hållet är det helt OK.

Karlsson har fått en lek- och träningspromenad idag igen, för tredje dagen i rad, så han sussar sött just nu. Det börjar dock bli lite tråkigt att bara träna fritt följ, inkallningar, framåtsändande och lite fjärrdirigering, men grusvägen har sina begränsningar. Idag funderade jag på att ta med mig ett gäng skumtomtar och klicka MIG, och ge MIG belöning under fria följet. Där handlar det nämligen bara om att JAG ska trampa på rätt sätt när jag svänger höger och vänster, för då gör liten terrier jättefina vändningar. Skumtomtarna fick dock stanna hemma. 😉