Ekorr’n satt i granen…

…och underhöll mig när jag rökte morgoncigaretten imorse. (Tja, när röker man egentligen morgoncigaretten annars, om inte på morgonen?) Det var flera år sedan jag såg en ekorre i närheten av hemmet så det var lite mysigt. Bara den inte beträder tomten när jag tränar lydnad med Karlsson så får den gärna vara här omkring.

Och det räckte tydligen inte med det, för när jag och Iza var ute på kvällens långpromenad så började hon helt plötsligt stirra upp i trädtopparna och vad sitter där? Självklart en ekorre! Och jag tror inte det var samma för vi befann oss ett par km hemifrån.

Kvällens långpromenad gick via gamla riksvägen. Vi har bara gått där en gång sen all trafik försvann. Den gången var det kolmörkt och vinter så då såg jag inte så mycket. Men idag! Det är märkligt vilket annorlunda perspektiv man får när man går? Jag har åkt den här vägen med bil dagligen, i snart 16 år, och nu upptäckte jag saker jag aldrig sett förut?!

Nedanstående filurer kom med posten idag. Karlsson har än så länge bara känt lukten av dom… Men vi ska inte ha ALLA själva. 😉

070830a.jpg

Latexpipdjur, det bästa som finns enligt vissa. 🙂
Jag konstaterade idag att Karlsson är hopplöst efter i koppelkampen. Han har ETT koppel (slätt läder). Om man bortser från valpkopplet som ligger och skräpar någonstans, två utställningskoppel som av förklarliga skäl används ganska sällan, och ett fullständigt värdelöst koppel jag vann på Kindslägret. Det ligger i bilen som reservkoppel vid behov.

Iza har koppel för alla tänkbara situationer och väderlekar. Hon har ett flertal koppel för solsken (släta läderkoppel), tre regnkoppel (gummerad textil med riktigt bra grepp) varav två är så utslitna så de används bara i nödfall, ett rundsytt älgskinnskoppel (underbart skönt att hålla i) och så dagens tillskott, ett retrieverkoppel! Trodde aldrig jag skulle ”bli” med ett sådant men idag var det dags. Insåg att det borde vara det smidigaste på lördag, när man snabbt ska få av kopplet vid starten. Enkelt att stoppa i fickan är det också. Undrar om hon kommer börja apportera fåglar nu?

070830b.jpg

Dagens tillskott i koppelförrådet. 🙂

Genrep

Då har jag och  fröken Izafiza klarat av genrepet inför lördag. Det gick riktigt bra så vem vet, vi kanske inte diskar oss på de tre första hindren iaf. 😉

Förutom att hon fokuserar bättre och bättre så är det även glädjande att min kropp känns mindre och mindre sliten för varje gång. Uppenbarligen finns det något där (muskler?) som går att träna upp?

Karlsson fick träna på att …  göra ingenting. Nog så nyttig träning för den lilla råttan. Det var inte planen, egentligen, men jag blev stående med några kompisar på plan och bara pratade. Till träsktrollets stora frustration. Han försökte allt för att få igång matte men det gick … sådär. Men till sist lugnade t o m han ner sig lite, och då  gick vi ner igen. Lite snopet, men nyttigt. Åtminstone för honom.

Har även fått en apportbock som L hade ”över”. Något större än den gamla men betydligt fräschare. Testade lite när vi kom hem och först var han skeptisk men det lossnade ganska snart. Får inte glömma att träna på andra apportbockar än egna innan det är tävlingsdags.

Nu ska jag svimma i soffan framför TV:n en stund. Husse är på fotboll, Champions League Elfsborg – Valencia. Match-eländet börjar 20.45 så han lär inte vara hemma förrän mitt i natten. Fördelen är att jag blir t f chef över fjärrkontrollen. 😉

Ett appelltroll?

Attans vad jag är irriterad att platsliggningen inte ”sitter” som den ska. Om den bara varit stabil så hade jag definitivt anmält K till en appellklass i höst!

Ikväll blev det ett appellspår, och jäklar vad duktig han var! Han gör stora framsteg för varje gång och motivationen ökar stadigt. På påsläppspunkten är han riktigt stökig för att han vill iväg och tycker sele och lina är onödigt ”bjäfs”. 😀 Idag hade jag lagt ut två vanliga spårapporter, en slutapport (men inte i slutet), en skogspinne (hans livs första) och två pipar. Det enda han tvekade lite på var slutapporten, dvs den långa pinnen. Men han tog den och släpade in den till mig till sist. 🙂 Skogspinnen var ingen som helst tvekan. Gulletrollet!
Efter det blev det lite trädgårdslydnad bestående av apportering och platsliggning.

Tyvärr är Borås för tillfället tömt på borderterrier-apporter?! Har jagat sådana i lagom storlek men det enda som finns är en mystisk modell som nästan bara består av ”sidoklumpar” med minimal bettyta. Jag har beställt två stycken i ”rätt” modell men det var leveranstid på ett par veckor. Den vi har är ganska söndertuggad vid det här laget och det tror jag inbjuder till mer tugg eftersom den inte är så behaglig att ha i munnen. I övrigt sköter han sig fint. Ägnade en hel del tid åt ”torrkastning” och en gång var det tendenser till tjuvstart men ett ”nej” fick stopp på det. Problemet vi har är att den lilla apporten försvinner i normalhögt gräs så ibland får han leta efter den… Ser ju inte alltför snyggt ut på tävling. Bara att hoppas att appellplanen liknar en golfgreen den dagen vi ska tävla. 🙂 Och man kan ju undra hur det bedöms? Om hunden inte ser apporten direkt utan får leta, men hela tiden är målmedveten i vad den gör och greppar direkt den hittar den. Någon som vet eller har en teori? Just det problemet har ju aldrig uppstått i min ”karriär” med Iza, av förklarliga skäl (större apportbock, större hund, bättre utsikt).

Avslutningsvis fick han en platsliggning. Han är fortfarande orolig och tycker att det är förb***at tråkigt men idag gick det ändå hyfsad tid innan han gick upp. När han reste sig tog jag chansen att på skarpen tala om vad som gäller. Jag la om honom på samma fläck och sedan låg han riktigt bra. Jag slutade med att kasta favoritpipgrisen kors och tvärs och han låg kvar. Problemet verkar vara när det inte händer något. Det är då han får myror i brallan.

Hade för övrigt tänkt fota apporteringen idag men vid det laget hade det blivit så mörkt så det var ingen idé. Får ta det en annan dag.

Här var det nästan frost imorse förresten. +4° hos oss men på andra, mer låglänta platser, i trakten hade folk fått skrapa sina bilrutor… *brrrr* Det känns inte som om man är mogen för det efter den här sommaren?!

Konsten att klä sig. Fel!

Efter att ha smitit en timme tidigare (nåja, tagit kompledigt då) for jag omkring som ett skållat troll och samlade ihop mina djur. Först hem och hämta Iza och så iväg en mil åt ”fel” håll för att få tag på lillebror och därefter vidare mot klubben. Som ligger nästan vid jobbet…

Under min resa passerade jag typ sju olika klimatzoner, eller åtminstone väderlekar. Allt från strålande sol till skyfall, i olika omgångar. Klok som jag är (ibland) så hade jag tagit på mig regnkläder men garderat med träningsvästen i bilen.

Detta ledde till att jag körde agilitypasset med Iza i full regnmundering och … solsken. Även om dagens övningar inte innebar så mycket springande för mig så blev det ändå alldeles för varmt.

När det var dags att bege sig ut på uppletandet, som stod på kvällens program, kom det ett rejält åskväder, så vi avvaktade lite under tak på klubbens altan. Jag behöll sedan regnkläderna på när vi vallade rutan, i uppehållsväder. I samband med att jag hämtade Karlsson i bilen bytte jag till västen. Och då börjar det naturligtvis ösregna… *suck*

Hur som helst störde regnet inte Karlsson som jobbade på fint i den tungsprungna rutan. Han har ju inte kört många gånger på hel ruta, och nu var det dessutom länge sedan vi körde uppletande över huvud taget. När han var på väg in med tredje föremålet, en ganska stor och hal plånbok, så tappade han den och hade vissa problem innan han hittade den igen men … trägen vinner. 🙂 Efter det gav vi oss för jag tyckte han kämpat på så pass bra.

Iza fick sitta i bilen och vara avundsjuk. Vill inte riskera vår fina ”stämning” innan tävlingen på lördag och jag vet hur frustrerad jag blir när hon strular i rutan, så det får vara tills agilitydebuten är avklarad.

Och på tal om agility; nu har jag blivit deltagare i ett lag också! Det fanns en plats över i ”unghundslaget” (det spelade visst ingen roll att Iza är 7,5 år 🙂 ) där prestationskraven tydligen är extremt låga så – why not? Huruvida jag sedan alls kan förflytta mig på söndag, när jag och Tytti planerat spårträning, är en helt annan historia…?

Dagens viljeyttringar

I förra inlägget glömde jag berätta om ett av våra möten under dagens promenad. Djävulsrundan innehåller nämligen inte bara elände, det finns några trevliga individer efter vägen också. Bland annat två grannbarn. OK, det är långtifrån våra närmaste grannar, och vi träffas inte jätteofta, men ändå.
När vi dök upp utanför deras hus så tjuter lillasyster (4 år?): – Iiiiiiza! och springer mot oss. Storebror (6 år?), av den mycket pratglada och något lillgamla modellen, visar sig även besitta en god portion beskyddarinstinkt och ropar: – Nej, klappa den lilla istället! – Nej, tjuter lillasyster. – Varför inte? ropar storebror. – Iza hoppar inte! får han till svar.
Och hon hade så rätt. Iza hoppade inte. Det fanns ju liksom ingen anledning eftersom hon hade full kontakt med barnen ändå. Dessutom var hon fullt koncentrerad på att medelst telepati och kroppsspråk övertyga granntaxen om att inte komma en meter närmare ”för då skulle skjortan vara tom”. Hon lyckades uppenbarligen, även om det nog var ett ganska tomt hot, för tax-stackarn stod som fastfrusen och iakttog hund- och barncirkusen från behörigt avstånd.
De här barnen har två egna hundar, en stövare och en tax, men det verkar som om i synnerhet Iza har en alldeles speciell plats i deras hjärta, och framför allt i lillasysters. Och Iza är suverän med barn. Är hon dessutom kopplad och har något annat att koncentrera sig på så är det ännu bättre. Då kan de krama och klänga och klappa hur dom vill. Hon bryr sig inte. Om de däremot kliver över tröskeln här hemma kan det bli lite väl bra. Då kan hon fälla normalvuxna 7-åringar i all välmening…

(Och varför i hela friden går det helt plötsligt inte att göra dubbla radbrytningar så att man får ett nytt stycke? Ovanstående text ska egentligen bestå av fyra stycken, men ni får använda er fantasi…)

Vilodag med marknad

Idag var det dags för det årliga arrangemanget Rångedala marknad. Jag och Karlsson begav oss dit på en artighetsvisit eftersom husse och svärmor/dagmatte är djupt involverade i detta spektakel. Bra miljöträning för Karlsson om inte annat. Det är en lagom stor (= liten) marknad med lagom mycket folk. Mina inköp sträckte sig till några tennisbollar som kanske kan vara bra till hundarna nå’n gång.

När vi var på väg mot bilen stötte vi ihop med klubbkompisen och hennes lilla vita spetsludd på 3,5 månad. Karlsson ville leka men Tarzan tyckte det var lite läskigt i början. Han gläfste till några gånger och K tog då det säkra före det osäkra och gjorde sig så liten han bara kunde för att visa hur ofarlig han var. 🙂 Han är bra på hundspråk den lille. För en gångs skull var det ju en hund som var både mindre och yngre, men det spelade ingen roll i hans värld. Inget behov av maktdemonstrationer där inte.

I övrigt har det varit vilodag. Inte en enda apportering, ingen agility och inga appellspår. Bara promenerande. Ganska skönt faktiskt som omväxling. Och säkert nyttigt för hundarna också med en liten paus.
Synd att helgerna går så förb….at fort bara. Hade utan problem kunnat tänka mig ett par dagar till, eller tre, eller nå’t…