Konsten att klä sig. Fel!

Efter att ha smitit en timme tidigare (nåja, tagit kompledigt då) for jag omkring som ett skållat troll och samlade ihop mina djur. Först hem och hämta Iza och så iväg en mil åt ”fel” håll för att få tag på lillebror och därefter vidare mot klubben. Som ligger nästan vid jobbet…

Under min resa passerade jag typ sju olika klimatzoner, eller åtminstone väderlekar. Allt från strålande sol till skyfall, i olika omgångar. Klok som jag är (ibland) så hade jag tagit på mig regnkläder men garderat med träningsvästen i bilen.

Detta ledde till att jag körde agilitypasset med Iza i full regnmundering och … solsken. Även om dagens övningar inte innebar så mycket springande för mig så blev det ändå alldeles för varmt.

När det var dags att bege sig ut på uppletandet, som stod på kvällens program, kom det ett rejält åskväder, så vi avvaktade lite under tak på klubbens altan. Jag behöll sedan regnkläderna på när vi vallade rutan, i uppehållsväder. I samband med att jag hämtade Karlsson i bilen bytte jag till västen. Och då börjar det naturligtvis ösregna… *suck*

Hur som helst störde regnet inte Karlsson som jobbade på fint i den tungsprungna rutan. Han har ju inte kört många gånger på hel ruta, och nu var det dessutom länge sedan vi körde uppletande över huvud taget. När han var på väg in med tredje föremålet, en ganska stor och hal plånbok, så tappade han den och hade vissa problem innan han hittade den igen men … trägen vinner. 🙂 Efter det gav vi oss för jag tyckte han kämpat på så pass bra.

Iza fick sitta i bilen och vara avundsjuk. Vill inte riskera vår fina ”stämning” innan tävlingen på lördag och jag vet hur frustrerad jag blir när hon strular i rutan, så det får vara tills agilitydebuten är avklarad.

Och på tal om agility; nu har jag blivit deltagare i ett lag också! Det fanns en plats över i ”unghundslaget” (det spelade visst ingen roll att Iza är 7,5 år 🙂 ) där prestationskraven tydligen är extremt låga så – why not? Huruvida jag sedan alls kan förflytta mig på söndag, när jag och Tytti planerat spårträning, är en helt annan historia…?