Papegojan som pekar med hela handen

Idag är det klar papegojvarning på undertecknad. När man klarat av ett antal hundar under en dag med MH känner man sig minst sagt tjatig.

• ”Du drar trasan fram och tillbaka efter marken och …”

• ”…och nästa moment är lilla jakten … och när jag säger SLÄPP så släpper du hunden”

• ”…och när overallen flyger upp så stannar du, SLÄPPER KOPPLET och tittar på overallen…”

Däremellan räknar man sekunder (tyst för sig själv alltså) för de olika faserna i avreaktionerna.

1 , 2, 3 …………14, 15
• ”Gå halva vägen fram till overallen”

1 , 2, 3 ………… 15
• ”Gå hela vägen fram till overallen”

etc.

Mot slutet av dagen upptäckte jag att jag stod och räknade även spökenas steg?!

Mellan varven pekar man med heeela handen; ”gå där”, ”stå där”. Man måste vara helskärpt hela tiden! Och att banan inte är av det handikappvänliga slaget utan mellan varven extremt ”svårgådd” och kuperad gör ju inte saken bättre. Med andra ord är jag nu trött. Både fysiskt och mentalt.

Hundarna då? Jo, det var en samling dobermann (5 st. ur samma kull) och avslutningsvis en mer kortbent, mer välpälsad och rödare variant (tollare). Jag kunde konstatera (och det kom inte som någon överraskning) att dobermann har långa ben. Och många ben. Och att de använder sina ben ofta och gärna…

Skulle jag välja en av hundarna hade det utan tvekan blivit tollaren som var riktigt, riktigt trevlig. De andra var inte på något sätt otrevliga men det är inte riktigt min typ av hund. Det positiva idag var dock att samtliga förare var vakna och alerta och faktiskt gjorde som man sade åt dom och det, det händer inte ofta!

En lång dag blev det hur som helst, trots att det bara var sex hundar. Nu ska jag vila mina trötta ben i soffan en stund så att jag förhoppningsvis orkar göra något med mina egna hundar imorgon. Idag har de fått vara husses hundar vilket innebär att de bara promenerat…