Klump i magen

Förutom alla tankar om jobbet som surrar i huvudet så har jag ytterligare ett, och betydligt allvarligare, problem som jag hittills inte skrivit något om.

Ikväll ska jag till veterinären med Iza för kontroll av något som jag tror är en juvertumör. Jag vet, och försöker intala mig, att långt ifrån alla juvertumörer är elakartade men det är svårt att låta bli att måla f*n på väggen. Normalt sett försöker jag leva efter devisen ”att inte ta ut  katastroferna i förskott utan ta smällen när den kommer” men just nu sitter jag här med tårarna i ögonen … och klumpen i magen.

Till stor del kan nog detta bero på att min förra hund diagnosticerades med juvertumörer i början av september för sju år sedan. Det började som en hälta i mitten av augusti. Efter ett par veckors vila utan förbättring tog jag kontakt med veterinär som ställde diagnosen. Det hade hunnit sprida sig till lymfarna i höger ”armhåla” (därav hältan) och tre veckor senare tog vi bort henne. Hon var 7,5 år när detta hände.  Nu är Iza 7,5  år…

Dessutom har en hundbekant nyligen tagit bort sin schäfertik, lika gammal som Iza. Hon opererades för juvertumörer förra sommaren men nu hade det spridit sig till flera vitala organ och det fanns inget att göra.

Kanske inte undra på att man känner sig som man gör?

Dementi

Tydligen har några uppfattat föregående inlägg som att jag ska ha en av valparna.

Det ska jag INTE!

Så! Nu kan ni slappna av… 😉

Jag har alldeles nog att göra med de två pussgurkor jag redan har. Dessutom är jag tämligen säker på att nästa hund INTE blir en schäfer.

Igår kväll åkte jag till klubben för att träna båda hundarna. Iza fick sig (som vanligt) ett, eller snare två, pass med inkallning med ställande. Det känns tyvärr inte som om vi gör några större framsteg. Åtminstone inga synbara. Börjar i ärlighetens namn tröttna rejält på detta. Det går väl an att träna och traggla när man känner att det händer nå’t, även om det går långsamt, men det här?!

Istället livade vi upp oss med lite agility. En del av hindren stod uppställda i något som kunde liknas vid en bana så vi körde på. Jag improviserade efterhand och Iza hängde med riktigt fint i en massa konstiga svängar. Svängar som man garanterat INTE kommer hitta på en klass I-bana. 🙂 De missar som blir är definitivt inte hennes fel utan beror uteslutande på klantig handler. 😉 Men jag blir mer och mer sugen på att testa detta ”på riktigt”.

Tämligen varm och tröttkörd, det var tryckande åskvärme, gick jag ner för att byta hund men innan jag gick upp på plan igen skulle jag mellanlanda på altanen för att andas lite och återställa vätskebalansen. Och där blev vi kvar, jag och Karlsson. Precis när vi skulle gå upp och träna började det nämligen regna. Regnjackan fanns i bilen men dit var det långt och jag hade varit plaskblöt innan jag hunnit halvvägs. Vi ägnade oss alltså åt ”social träning”. Nåja, det slutade regna ungefär när jag bestämt mig för att åka hem så vi körde några lydnadsmoment på den lilla planen nedanför stugan innan vi gick till bilen. Vad gör man inte för att döva samvetet?