Terrier till salu. Granne på köpet!

Skynda fynda! Och om någon nappar på terriern kan jag faktiskt tänka mig att skicka med flera grannar – helt utan extra kostnad.

Vi börjar med anledningen till varför terriern är billig just nu, eller åtminstone VAR billig, för en stund sedan. Lunchpromenaden blev djävulsrundan. De vanliga kaos-skaparna uteblev idag, inga katter, inga får, inga hysteriska vinthundar. Men då hittade vi (läs Karlsson) på en alldeles egen liten djävlighet. Han rymde!!!

Helt plötsligt, till synes utan anledning, så skuttade han iväg över ett litet hygge. Och han skuttade, och skuttade och … skuttade. Inte i speciellt hög fart. Säkert delvis beroende på det snåriga underlaget. Ris, högt gräs och hallonsnår. Det såg inte ut som någon jakt direkt men å andra sidan drabbades han plötsligt av sus i öronen och hörde inte alls mina inkallningar och visslingar. Han bara skuttade och skuttade. På andra sidan det lilla hygget står en rad med täta granar och sen…? Ingen visste, innan idag. Det är ett otillgängligt parti där jag inte ens tänkt tanken på att försöka gå.

Nåja, han kommer väl om nå’n minut, tänkte jag. Det har han ju alltid gjort förut. Men minuterna gick och ingen Karlsson dök upp. Då körde jag lite skall med Iza. Tänkte att han då skulle bli nyfiken på varför hon skällde och komma tillbaks? Efter detta snubblade jag iväg över hygget. Tänkte att Iza kanske kunde tänka sig att spåra men hon var inte nämnvärt intresserad (förmodligen tänkte hon; Äntligen har vi lyckats tappa bort lillebror…). När vi kom igenom raden med granar så uppenbarar sig ett träsk. Eller myr, sumpmark, mosse. Ja kalla det vad man vill men då började jag bli rejält rädd. Hur lätt är det inte att fastna i något och bli kvar??? Eller helt enkelt sjunka i någon djup vattenhåla? Insåg samtidigt att det inte var någon bra lösning att jag och Iza skulle försöka ta oss fram där så vi vände och gjorde ett nytt angrepp från ett annat håll och hamnade i något annat som var lika blött. Då passade Iza på att träna kryp i en riktigt ”härlig” sumphåla. Där såg hon ut som om hon kunde ha legat resten av dagen…! Vid det laget hade det nog gått ungefär 10 minuter. Jag och den leriga schäfern återvände ut till skogsvägen och där – där möter oss en liten spak terrier som ålar mot oss, med öronen slickade bakåt!

De känslor som strömmar genom kroppen går inte att beskriva. Lättnad, glädje, ilska (ett resultat av rädslan) och … gud vet vad? Trots allt var det nog mest lättnad. Behöver jag säga att kopplet åkte på och var på resten av promenaden? Jag hoppas han fick sig en tankeställare när han upptäckte att han var alldeles, alldeles ensam i skogen, utan sin flock?

Vad beträffar del två av rubriken så handlar det om kvinnan i vårt närmaste grannhus. Ungefär i min ålder med man och (delvis) utflugna barn. De har bott här längre än vi och jag har växlat några enstaka ord med denna människa. Dock har det inte varit några kontroverser. Åtminstone inte vad jag vet? Dock väljer hon konsekvent att ALDRIG hälsa?! Mannen hälsar alltid och kan t om prata lite. Barnen är det inte heller något större fel på. De verkar också ha fått en dos vanligt folkvett, åtminstone sedan de blev vuxna. Idag, när vi närmade oss hemmet, så stod hon vid hästhagen. Hon såg oss komma och insåg att hon inte hade någonstans att fly. Dessutom befann vi oss mellan henne och hennes bil!!! Vad gör människan. Jo, hon kliver in i hästhagen och ställer sig att stint stirra på sin ätande häst. Låtsas verkligen som att hon varken ser eller hör mig och de två ”glada” hundarna. När vi passerar bakom hennes rygg, på ca 3 meters håll, kan jag inte längre behärska mig utan säger ”HEJ”. Vad händer? Ingenting. Nada. Nothing. Hur är folk funtade? Hon är inte hundrädd, det VET jag, eftersom hon emellanåt är hundvakt. Det är inte heller bara jag som råkat ut för hennes mystiska beteende. Det gäller även andra (f.d.) grannar, så jag tror egentligen inte att det är något personligt mot mig, men då är det ju ännu mer fascinerande?!

Fördel landet!

En fördel med att bo på ”landet” är … lantbrevbäraren! En fantastisk service som det väl bara är en tidsfråga hur länge vi får behålla. Det har ju redan varit ett antal diskussioner om lantbrevbärningens existens men än har det inte hänt något.

I början när vi bodde här hade vi en äldre, kvinnlig brevbärare. Hon skrev små käcka lappar och la i brevlådan. ”Paket på altanen” kunde det t ex stå. Då fick man skriva på avin och lägga den i lådan till dagen efter. Dock har det blivit ändring på det området. Är man inte hemma så får man vackert åka och hämta på Ica, eller ringa så att de tar med sig paketet när/om man är hemma.

När vi ska skicka brev så lägger vi brevet i en liten påse som man med hjälp av en klämma fäster i brevlådan och – vips – så tar brevbäraren med sig brevet. Saknar man frimärken lägger man i en passande peng också. Detta är något vi utnyttjar ofta och gärna. Idag kom jag dock på ett nytt användningsområde. Jag hade ett paket som skulle iväg och jag drog mig lite för att sätta mig i bilen och åka iväg, enbart för detta. Men så slog det mig. Lantbrevbäraren!

Jag satte alltså ut den lilla klämman i brevlådan för att påkalla uppmärksamhet och helt plötsligt står brevbäraren och knackar på dörren. Han tog med sig paketet, en lapp med adressat och avsändare och en slant. Paketavin skulle han skriva själv eftersom han inte hade några sådana med sig i bilen. Ev. överblivna pengar samt kvittot lägger han i lådan imorgon.

En service att vara rädd om. Och att utnyttja ofta för att statistiken ska berättiga deras fortsatta existens!

Kors i krösamoset!

Igår regnade det inte på hela dagen! Alltså inte en enda droppe. Åtminstone inte där jag befann mig. Förvisso var det ganska mulet på dagen men mot kvällen klarnade det upp och det blev en riktigt skön träningskväll på klubben.

Iza fick ett ganska rejält pass där vi började med agility (efter lite uppvärmning). Tyvärr är jag för lat för att bygga ihop banor utan jag kör på de kombinationer som finns uppställda på banan. Men det grundar sig inte i enbart lathet utan även i brist på kunskap och fantasi om hur man får ihop en hel bana. Det vi körde var dock några ganska trixiga kombinationer som hon löste galant. Dock slarvade hon lite med pinnarna i slalomen, men om jag bara skärper till mig så går det betydligt bättre för henne. Funderar på fullt allvar på om jag ska omskola henne till agilityhund? Ska kolla med en duktig klubbkompis om hon kan hjälpa oss lite. Framför allt med att bygga ihop en klass 1-bana så att jag kan få lite koll på hur vi fungerar när det blir fråga om hel bana och inte bara kombinationer. Helt klart är ju att Iza älskar det och hon blir faktiskt riktigt fokuserad så länge jag ”håller igång” och inte surnar till. Det är nästan så att jag tror att hon skulle klara den stökiga miljön på en agilitytävling?!

Efter agilityn så körde vi linförighet, kryp och skall. Det gick faktiskt ganska bra. Avslutningsvis körde vi lite inkallning och idag gick det betydligt bättre än i måndags. Dock är det långt kvar till färdigt moment… Att köra högre i september känns i nuläget ganska onödigt. Några uppflyttningspoäng lär vi inte få ihop. Möjligen kör jag hemmatävlingen i slutet av september men det handlar sannolikt inte om annat än att försöka putsa upp godkänd-poängen från förra hösten. Och att skaffa tävlingsrutin. När man bara kör bruks så blir det ju inte så många tävlingar och rutinen brister, framför allt hos mig.

Karlsson fick ett pass med linförighet/positionsövningar. Han börjar skärpa till sig ordentligt och det ser riktigt bra ut mellan varven. En budföring fick jag hjälp med av M och även detta börjar arta sig. Måste dock testa att köra mer tävlingsmässigt någon gång för att se hur det blir när han inte får godis hos mottagaren. Stannar han möjligen och skäller ut denne? Inte helt otroligt… La även en plats med M:s Karath (Izas halvbror). K ålade omkring lite och hamnade i en underbar grodställning med hakan i backen. Ett flygfoto där hade inte varit fel. 😀 Dessutom var gräset så högt så att han nästan försvann. 🙂 Efter en stund tröttnade han dock och reste sig. Ska nu köra mycket plats hemma och provocera fram att han reser sig så att jag, vänligt men bestämt, kan upplysa honom om att ”lagd hund ligger”. Avslutningsvis körde vi lite framförgående och frånsett att han pendlar lite från höger till vänster så ser det riktigt bra ut.

Idag är det ”jobba-hemma-dag”. Skönt! Förhoppningsvis kommer ”fukt-Nisse” hit idag och ger oss en diagnos på köksgolvets status.