Börjar känna mig rätt nöjd med den nya bloggdesignen och av bara farten åkte även hemsidan på en uppfräschning. Egentligen bara bestående av att jag bytte ut en del svart mot vitt. När jag gjorde den skulle den ju matcha bloggen var tanken… När jag la länken i högermarginalen här insåg jag hur det ”skar” sig så det vara bara att göra om och göra rätt. 😛

Har även kommit till insikt om att Maro inte har en egen sida på bloggen, och att det nästan bara finns valpbilder av honom  på hemsidan?! Men det tar vi en annan dag. Har lätt att fastna i sådant här när jag väl börjat och lite annat har man ju faktiskt att göra. 😉

Jag har säkert konstaterat det förr, även här i bloggen, men det tål att upprepas; den där kelpien är ”one of a kind” och olik allt, i hundväg, jag tidigare upplevt på nära håll. Man får sig många goda skratt (och en hel del gråa hår).

Man får i alla fall ge honom att han försöker, även om det inte alltid blir rätt när han improviserar. Han bjuder på beteenden hej vilt mellan varven, oavsett om jag har bett honom eller inte. Men, för att göra en lång historia kort, så har vi ju haft vissa problem med ”ägande” av föremål vilket gjort att jag förstärkt alla frivilliga avlämnanden av föremål inomhus (ja självklart utomhus också) vilket han naturligtvis inte varit sen att utnyttja. Korkad är han inte. 🙂 Ofta ligger det någon liten godisbit i fickan och då får han den.

Det har ju också lett till att jag fått något av en servicehund. Tappar jag något på golvet är han väldigt kvick med att plocka upp det, nästan oavsett vad det är. (Tack och lov har han iaf lärt sig att skor inte är ”tappade”, så de får stå kvar.)

Vårt senaste projekt, när det gäller momentträning, är ju platsliggning med hakan i backen och i förrgår kväll kolliderade hjärncellerna en smula innanför pannbenet på chokladtomten. Jag kom in genom ytterdörren och han kom, som vanligt, med en boll för att byta mot något gott. Går det så går det är hans motto.

Det var tomt i min ficka och medan jag fiskade upp en liten gotta ur burken vid ytterdörren råkade han tappa bollen. Jag stod kvar med godisbiten (torr foderkula!) i handen och väntade på att han skulle ta upp bollen igen och lämna den i min hand för sådana är reglerna, typ. Det gjorde han inte. Däremot började han hänga med huvudet, samtidigt som han höll ögonkontakt med mig. Hakan åkte sakta, sakta längre och längre ner och till sist kom han till insikt om att hakan inte skulle nå ner till ”backen” om han inte vecklade ihop benen också. Matte fick sig ett mycket gott skratt och kelpien fick sin foderkula. 😀

Bilderna nedan är nytagna men det är samma boll, samma dörrmatta, samma hall och … samma kelpie. 🙂