Månad: december 2016

Rent bloggmässigt började ju året bra, 16 inlägg bara i januari, och ambitionen var verkligen att skaka liv i bloggen igen. Nu vet vi hur det gick. Det gick inte så bra. Det här blir dock inlägg 30 under året så snäppet bättre än 2015 i alla fall.

I augusti körde jag en sammanfattning av första (dryga) halvåret så det behöver jag inte bry mig om nu. Från augusti och framåt har det väl inte hänt så mycket revolutionerande men kanske ändå värt en liten återblick.

I augusti åkte vi till Göteborg och hälsade på A-L och Holly och … satte Maro i simskola. Så mycket simmat blev det kanske inte men han kom troligen till insikt om att det inte är livsfarligt att bli blöt för blöt var han, upp över öronen. Tänk vad en söt brud kan göra för att man ska visa sig åtminstone liiite modig. 😛

SM i bruks och IPO arrangerades här i stan sista helgen i augusti och min klubb var medarrangör av skyddet. Jag var uppknuten till sekretariatet och vår husvagn blev i sista sekund uppgraderad till sekretariatsfilial vilket innebar att jag campade inne på tävlingsplatsen! Inte vad jag hade planerat men ganska praktiskt. 🙂 Jag tillbringade dock ganska mycket tid vid själva tävlingen vilket jag inte hade väntat mig. Speaker på skyddsgruppens lydnad (med fullständigt värdelös speakerutrustning) och preliminärpoängsberäknare vid planskyddet så jag fick ändå se en hel del på nära håll. 🙂

I oktober var vi ett gäng som åkte till Stockholm och såg Phantom of the Opera. Den var helt ok men INGET slår Jesus Christ Superstar i min värld, så är det bara. 😛

Annars har väl det mesta (utöver jobb och vardagssysslor) handlat om hundträning. Vi får hoppas att det ger resultat under 2017. 😉

Jullovet har varit perfekt, vilket i min värld innebär barmark (och uppehåll). Det har inneburit lagoma doser av hundträning (och tävling!), rensningsprojekt (om än inte i den planerade omfattningen, precis som vanligt) och ”göraingenting”, i den mån jag nu är kapabel till det sistnämnda. Karlssons bravad på annandagen, RLD A-titeln, satte lite extra guldkant på det hela. 🙂

I onsdags hade vi en bra träningdag (i solsken) på klubben med S och Me’gas. För en gångs skull hade jag med mig finkameran och det blev några härliga bilder. 🙂

Me’gas bjöd också på några roliga ögonblick. 😀

Nu är det alltså nyårsafton och någon form av plan för nästa år borde man väl ha, och det har man. Den får dock hålla sig i mitt huvud tills vidare och så håller vi tummarna för att den fungerar. En del av planen är iaf att uppdatera bloggen lite mer frekvent. Vi får se hur det går med det?

Kvällen tillbringar vi hemma, där våra närmaste grannar ytterst sällan ägnar sig åt idotiska fyrverkerier, och OM de gör det brukar det vara isolerat till 12-slaget. Vi var bjudna till två olika ställen ikväll men tackade nej till båda, av hänsyn till hundarna. Inte för att någon av dem är skottberörd (nåja, Karlsson på äldre dagar men enbart bundet till platsliggning vad jag har märkt hittills), eller har varit påverkad av det de upplevt, men jag vill verkligen inte riskera något.  Vi lider verkligen med alla våra vänner som bor i områden som mer eller mindre liknar krigszoner den här tiden på året, och hoppas att det trots allt går bra för både hundar och människor. 😦

Eftersom det är populärt med återbruk så återanvänder vi en gammal nyårshälsning. Vädret idag är dock av annan karaktär; blåsigt, regnigt och +6°.

Med förhoppning om ett strålande 2017, på alla plan, för både oss och våra vänner!

Vem kunde, för bara ett par månader sen, drömma om att vi skulle kliva upp i ottan på annandag jul för att … åka och tävla rallylydnad?!

I somras, när vi tävlat ganska intensivt en period, bestämde jag mig för tävlingsvila. Karlsson bara ”dog” när vi gick över banden till banan. Jag hade alltså gått i fällan igen och tävlat för mycket och är det något han lär sig snabbt så är det när det är tävling och därför inte vankas belöningar. Det där sista kvalificerande resultatet i avancerad klass skulle vi alltså få vänta på och i ärlighetens namn var jag inte alls säker på att det skulle komma, någonsin.

I oktober startade vi på vårt KM men utom tävlan och sist av alla, just för att jag skulle kunna belöna upp honom med godis trots tävlingssituationen. Sen var siktet inställt på vår hemmatävling i påsk. Dock kunde jag ju inte låta bli att kolla SBK Tävling och hittade då den här tävlingen och varför inte liksom? Bara en halvtimme hemifrån och efter tävlingsvila sedan augusti? Dessutom sista chansen innan de nya reglerna, och poänggränserna, börjar gälla vid årsskiftet.

Det var en klok strategi visade det sig. Han var taggad och ”med”, och det blev säkert inte sämre av att banan började med ett hopp. Det brukar tagga igång honom och frånsett några förarfel och -10 på honnören (precis som vanligt :O ) så kändes det riktigt, riktigt bra.

Det är alltså tur att det är vardag i morgon så att jag kan beställa hans nya visitkort. 😛

För första gången är vi alltså nu berättigade att tävla i högsta klassen i en gren. I både lydnaden och brukset har det varit ruskigt nära men vi har inte nått ända fram. Nu ska jag bara fundera på om vi verkligen ska göra det? Fr o m nästa år höjs poänggränsen för godkänd i mästarklass från dagens 70 poäng till 90 (av max 100). Det känns inte sannolikt att vi skulle ta oss över 90, trots att honnören (där vi tappat mest poäng) försvinner. Vi kanske helt enkelt ska nöja oss här istället för att avsluta karriären med att misslyckas, vilket mycket väl skulle kunna bli fallet. Om man dessutom ska tänka sig typ en tävling i halvåret, för att inte tävla för mycket, så blir det en flerårsplan… Nåja, jag får väl fundera på det en stund.

Den där jäkla honnören förresten… Han får ju alltid myror i brallan och har svårt att ligga/sitta still. Otålig till tusen, trots sin mogna ålder. 😉 Hade jag fått ställa mig på andra sidan banan är jag övertygad om att han hade legat/suttit stilla men när jag står precis intill måste det ju hända något?! När tiden var ute idag viskade jag till honnörsfunktionären att ”nu kommer han säkert ligga som ett ljus” och mycket riktigt, resten av tiden låg han blick stilla och bara tittade på mig men sina vackra, mörkbruna ögon. 😛 Well, den försvinner som sagt fr o m 2017 och lika skönt är väl det – för alla.

Idag slogs jag än en gång av hur fantastisk han är att ha med sig i sådana här situationer. Det var rätt trångt i hallen, där alla som inte var inne på banorna uppehöll sig, men han bryr sig inte om någonting. En stor rhodesian ridgeback gjorde lekinviter på 50 cm håll och en labbe trampade praktiskt taget på honom och inte en min han rörde. Bilden är tagen strax innan det var vår tur att gå in på det något mer folk- och hundtomma uppvärmningsområdet. ❤

Nu inväntar vi den utlovade stormen så får vi se vad det blir av den. Gasolkaminen är på plats och vattenflaskor och -hinkar är påfyllda. Så mycket mer kan vi inte göra. Innan det blåser igång på allvar kanske jag och Maro hinner ta oss ut i Karlsson Arena och träna lite nose work. Den träningen inleddes igår och han var faktiskt riktigt duktig. Mest fascinerad var jag över att han alldeles självmant gjorde kanonfina frysmarkeringar?! Och nej, vi har inga tävlingsambitioner i den grenen men jag tror det kan vara nyttigt för honom och det är ju perfekt aktivering om man vill ha en trött hund. 😉 Jag får väl rosta av Karlssons ”skills” också, för lite lärde han sig ju på kursen för två år sen, men det blir inte idag.

Det här med att göra egna julkort med hundar har ju blivit en tradition och man kan ju göra det mer eller mindre svårt för sig.

En hund, stillastående (eller -sittande/-liggande) – ganska enkelt.
En hund – actionbild, lite svårt.
Två hundar, stillastående (eller -sittande/-liggande) – mera svårt.
Två hundar, actionbild – rätt jä…la svårt, faktiskt. 😛

I år hade jag en vision. Den innefattade två hundar, en tomte, snö och … action.

Snön infann sig redan i början av november så det var bäst att passa på, tomten infann sig och hundarna fanns. Så, då traskade man ut i snön med hela gänget och finkameran.

389 bilder och sju minuter senare trodde man att man hade något. Tomten hade dessutom sett sina bästa dagar och var inte längre särskilt fotogenique.

På den tiden hinner man inte kolla vad det blir, om det blir och framför allt inte ställa om kameran när ljuset ändras. Bilderna är tagna i motljus och medljus, i skarp sol och i molnigt väder. Det går fort ibland. 😛

Att det blir mycket ”skit” när man fotar helt oregisserade actionbilder kom ju inte som någon överraskning men att det var så extremt få bilder som ens var i närheten av att se vettiga ut var minst sagt en besvikelse. Att kameran dessutom var helt tokigt inställd, på ett ställe jag hade glömt att det fanns, gjorde inte saken bättre.

Här kommer ett urval av ”bloopers”, som visar hur tokigt (och tokroligt) det kan bli. De flesta är bara med Maro eftersom Karlsson inte riktigt hängde med i svängarna. Bilderna är helt oredigerade, bara beskurna.

Och jo, det fanns en eller två som var användbara. Allra sist i inlägget ser man det som blev årets julkort, i både analog och digital form.

GOD JUL på er!