Externbelöning & guldfiskminne

170115a

Samma träd som förra söndagen men med fräschare bakgrund. Jag hatar ju vintern rätt mycket, främst för att allt blir så jäkla krångligt, men jag kan inte förneka att den är rätt snygg på bild. För övrigt; frusna bilar, dåligt väglag, kläder i massor så att man knappt kan röra sig, etc etc. I morse höll jag t ex på att hamna på helt fel postadress när jag körde till klubben men ABS-bromsarna räddade upp situationen. 😛

En hel förmiddag med hundträning i trevligt sällskap, och inte en enda bild? Då är det väl tveksamt om det över huvud taget har hänt men jag ser det som ett friskhetstecken att jag fokuserar på träningen, egen och andras, istället för att fippla med mobilkameran. Finkameran var med idag men den fick vila i bilen. Vi var för få för att man skulle kunna koncentrera sig på att fotografera.

Film finns, från det ena av våra två pass, men den är ”for my eyes only”. 😛

Idag var första gången vi körde konceptet med externbelöning utomhus, och tredje gången totalt. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag har en hund som går som bäst när det varken finns godis eller leksak inom räckhåll, dvs i mina fickor, och när jag är helt tyst?! Maro har å andra sidan inte vant sig vid konceptet med externbelöning när den finns längre bort än 2-3 meter (som i Karlsson Arena). Viss förvirring uppstod när jag skickade honom på externen, boll utanför träningsväskan och godisburk i väskan, men han ska nog fatta det också. Har man guldfiskminne är det inte så lätt. 😀

Första passet körde vi igenom startklassen i en enda kedja (utom hoppet, pga viss halkrisk på plan) och sen ett långt pass med fritt följ. Visst tappar han lite i ögonkontakt och koncentration ibland men … han tappar inte mig. Han går ändå där han ska och är följsam även om blicken ibland flackar. Det kan jag köpa i det här läget, när jag har förändrat spelreglerna ganska radikalt senaste veckan. På den positiva sidan; han tränger inte lika mycket och nafsar inte alls lika mycket i mina kläder.

Pass två blev det ytterligare ett ganska långt fritt följ, dock med olydig matte som struntade rätt mycket i vad tävlingsledaren sa. Det kändes också som ett bra och nyttigt pass, för oss båda.

Vi avslutade med ett gäng budföringar på den oplogade (och därmed ohala) delen av planen. Nu har han superfokus och springer som en oljad blixt till mottagaren, utan att ha sett någon boll på marken innan jag skickar. Den kommer först när han nästan är framme. En gång fick han ta sig in i sittande position hos mottagaren innan han fick bollen och det var lite jobbigt/konstigt men sen avslutade vi med ett vanligt (i vår värld) bollskick och där var det inga tveksamheter alls. Det känns verkligen som om det äntligen finns hopp även om det momentet som har varit en riktigt svår nöt att knäcka. Att han tappar bollarna, och fullständigt glömmer var, på vägen tillbaka till mig är väl bara ytterligare ett utslag av guldfiskminnet. 😀

Den där känslan när man äntligen börjar förstå var knapparna sitter, efter att ha letat i drygt två år, den är rätt skön faktiskt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s