Det känns som om den här månaden mest har bestått av veterinärbesök och dess följder. Det blev tre besök men ”efterarbetet”, åtminstone efter de två senaste, hänger med. Två gånger har jag stått med däckade hundar utanför veterinärkliniker. Hundar som varit extremt svåra att få in i bilen för att åka hem trots att det nog var det enda de ville, egentligen. Det sista besöket innefattade, tack och lov, ingen sedering.
I början av månaden var det dags att ta bort Pyssels kulor på riktigt, innan hormonnivåerna hann stiga igen efter den kemiska kastreringen i april, men innan dess hann vi med lite spår- och lydnadsträning.
Det är ju alltid traumatiskt att lämna hunden hos veterinären även om jag får vara med tills han somnar och är på plats igen när han vaknar. Pyssel hade ju aldrig fått narkos tidigare och då är det lite extra jobbigt. Jag hade fått för mig att han skulle vara ”lättsövd” så de började med en måttlig dos sedering (skönt när man blir lyssnad på!) men det krävdes påspädning innan han däckade. Någon timme senare var jag på plats igen och personalen var lite lätt omskakad. Direkt när de tog bort narkosen skulle han gå hem och tog ett skutt ner från operationsbordet! 😱 Det var de inte alls beredda på. Han fick ett litet jack i tungan och ett i överläppen men tänderna klarade sig, tack och lov, liksom resten av hunden.
Han var såklart mosig resten av den dagen, som man ska vara, men accepterade tratten bättre än väntat, även när han vaknat till ordentligt. När vi, innan operationen, tränade med tratt några gånger blev han i stort sett paralyserad men även om det inte var kul så lärde han sig snabbt att hantera den, både uppför trappor och i trånga passager där han sänkte farten och siktade fint. Det läkte fint och mycket punktligt, efter 10 dagar, ramlade stygnen bort och vi kunde ta av tratten. Det jobbigaste för mig var väl egentligen att han, som normalt sover på sin egen plats i sängen, plötsligt skulle ligga väldigt tätt intill mig så det blev måttligt med sömn för mig, och troligen även för honom. Nu har han återgått till normala rutiner, tack och lov.
Några dagar efter operationen vågade vi oss på lite försiktig träning, typ hålla fast apportbock, linförighet och specialsök + att han fick promenader som vanligt (om än inte jättelånga).
Det var dags att avrunda sommaren och det passade ju rätt bra med en konvalecent hund. Tomater skördades, pelargoner bars till vinterförvaringen och buketter plockades.
Tomaterna, som skulle bli svarta, la jag inne för att mogna färdigt men helt plötsligt börjde några ruttna trots att de fortfarande var röda. Jag smakade på ett par som fortfarande var fräscha och de var mer än mogna! Resten åkte i soporna men nu har jag ett nytt gäng som ligger för att mogna inomhus. Hoppas jag hinner använda dem innan de blir dåliga.
I slutet av Pyssels konvalecens märkte jag en, eller snarare flera, förändringar i Maros beteende. Han sprätte inte längre med bakbenen när han hade gjort nr 2. Han galopperade inte längre på grusvägen där han alltid galopperar. Han var ovillig att skälla (min viltskrämma) på promenaderna. En gång gick bra men inte mer, och skallet var inte alls lika kraftfullt som vanligt. Det är ju lätt att ta dessa symptom för normala ålderssymptom men de kom lite för snabbt. När jag ”klämde” på honom räckte det med att jag tryckte försiktigt i ländryggspartiet för att han skulle dra sig undan. Dessutom hör det till historien att hans bror har dokumenterade problem med sin rygg sedan något år tillbaka.
Jag bokade en ”akuttid” hos hans (vår) terraputt och Maro, som alltid brukar flyga upp på behandlingsbordet, ville inte hoppa upp! Då anade jag att det var något mer än det vanliga, muskulära. Han fick hjälp upp och fick sin behandling men ett par dagar senare tog jag kontakt med vår veterinär och kollade om hon kunde röntga ryggen. Visst kunde de röntga ryggen men tyckte det var bättre att vi kom till en ortopedspecialist direkt och hänvisade oss till en veterinär i grannkommunen. All heder till veterinären som hänvisade men kanske inte lika mycket heder till ortopeden vi hamnade hos. 😢😡 Utan att nämna några namn men om jag säger (skriver) att det är Instagrams mest kända svenska veterinär, så vitt jag vet, så vet nog hundmänniskor vem det är … Jag hade ingen aning när jag bokade, hade bara fått namnet på kliniken och förnamnet på veterinären. Vi fick tid en vecka senare.
Hon utsatte honom för en mycket brutal undersökning. När hon kom till ländryggen skrek han rakt ut, försökte bita henne och ramlade omkull! Hon kom fram till … att han behövde röntgas. Det borde hon ha kunnat komma fram till genom min anamnes och en mildare undersökning! När det var dags för sedering ”slog” hon sprutan rakt in i låret, på den sidan han har mest ont. Mer skrik och panik. 😢
Nåväl, röntgenplåtar togs och diagnosen blev … L7/S1, dvs pålagringar mellan sista ländkotan och första svanskotan. 😢 Jag kan inte påstå att jag blev förvånad och konstaterar att hundar är fantastiska på att dölja hur ont de egentligen har för detta måste ha pågått ett tag.
Resten av ryggen såg i alla fall fin ut och det finns ingen artros i höfterna så jag får väl vara tacksam för det.
Jag fick recept på Gabapentin (som Maros bror har svarat bra på) och Paracetamol. Jag hade fått förvarning om trötthet och vinglighet som biverkning av Gabapentin men vinglighet är bara förnamnet! 😱
2-3 timmar efter att han fått medicinen (som han ska ha tre ggr/dag) är benen som spagetti och han ser ut som Bambi på hal is även om han har mattor under tassarna. Man skulle ju önska att huvudet insåg att det är en usel idé att snubbla omkring men inte Maro inte …
Han påminner starkt om en mellanchef i 55-årsåldern på julbord med jobbet. Omdömet försvann i höjd med löksillen, huvudet är fullt av bra (?) idéer som han (jo, det är en han) måste delge alla kollegor. Kroppen går åt alla väderstreck samtidigt och det enda rationella vore att åka hem och lägga sig innan karriären är över för gott. 🙈
Jag är livrädd att han ska ramla och skada sig (mer) så nu har vi drastiskt minskat hans verksamhetsområde under de perioderna. Det här ska ge med sig om någon vecka sägs det. Jag hoppas den veckan går fort! Nu gäller det att hitta tidpunkter när benen bär och han, åtminstone nästan, klarar av att hålla en kompassriktning. Då kan vi i alla fall ta en liten promenad varje dag. Sen är det bara att hålla tummarna för att medicinen gör vad den ska så att han slipper ha ont. Skulle det inte funka så får vi ta nya, troligen tunga, beslut.
Vi avslutade månaden med ytterligare ett besök. Hittade en hudirritation på Maro. När jag tänker efter har det nog varit på gång ett tag. Veterinären kunde inte säga vad det var, trots mikroskopering (som det så vackert står på fakturan). Nu laddar vi för schamponering med klorhexidin-schampo. Jag har dock fått tips om att det kan vara fodret som han bytte till för en dryg säck sedan. Hans ”terraputt” hade haft en annan hund med samma, eller iaf liknande, symptom – som gick på samma foder. Nu fasar vi ut det blixtfort och återgår till det han åt innan bytet + byter olja mot en som innehåller även omega 6. Håller tummarna hårt för att det hjälper och att vi slipper fler veterinärbesök i närtid. Det enda positiva är ju att vi, med god marginal, höll oss inom samma självriskperiod. Den är 180 dagar och vi klarade av båda besöken på sex …. 🙈
Pyssel är i alla fall i form och har fått träna brukslydnad, lydnadslydnad, rallylydnad, spår och specialsök i en salig blandning. Sista helgen i september medverkade vi en stund i Borås BK:s monter på höstmarknaden/beredskapsveckan. Det behövdes lite fler hundar och Pyssel ställde gärna upp. Att få hångla med folk, och framför allt barn, tycker han är det bästa som finns. 🥰 Han fick en extra bra kompis i den lilla killen på bilden nedan som hade väldigt svårt att slita sig och återkom flera gånger. En lugn och klok liten kille som gjorde alla rätt enligt Pyssel. 😍
Jag har även hunnit med en tur till Ullared. Mina tidigare principer har gått fullständigt åt he***te. 😆
• Nej, jag vägrar åka till Ullared
• OK, januari vecka 2 kanske funkar
• Äh, skit samma – en tur till Ullared kanske är kul 😆
Principer som fortfarande gäller:
• Aldrig under högsommar/semestertid
• Aldrig inför jul
• Aldrig på en helg
September, med tidig ankomst (strax efter 08.00), gick smidigt. Det var inte alls mycket folk. När vi var klara började det fyllas på men var fortfarande lugnt i kassorna så det hela avlöpte väl och det blev väldigt få onödiga saker shoppade.
Det var fjärde gången i år! Två av dem har iofs varit när jag ändå haft vägarna förbi. De har varit strikt inriktade på hundavdelningen och kosttillskott som är väldigt mycket billigare där. Det var huvudanledningen även den här gången men lite annat hann vi också med. Det kändes som lämplig distraktion inför veterinärbesöket med Maro.
Årets sista tävlingsrelaterade uppdrag är avbockat (hoppas jag), som tävlingssekreterare på vår spårtävling i lägre och högre.
Som grädde på moset (?) avslutades månaden med att bilen fick två 2:or på besiktningen och att mer än hälften av mina pelargonsticklingar dog. Skitsaker i sammanhanget, prio 1 är ju Maros mående, men lite medflyt hade inte skadat.
Månadens väder då? Blandat … Rätt mycket regn och blåst, med någon fin dag här och där. Vi fick iaf en dag med riktig sommarkänsla och då passade vi bl a på att spåra och köra Pyssels första utomhussök (kong), njuta i gungstolen på altanen och kolla humlorna som också sög i sig det sista av sommaren. 😍
Avslutningsvis; månadens bus med chatgpt. En bild jag tog där Pyssel hade ett underbart uttryck, ljuset var fint men bakgrunden förfärlig och en tass amputerad. Efter en rätt enkel prompt kom detta i retur. ☺️
