På väg hem från förmiddagens utflykt till tandläkaren (jodå, jag gick igenom besiktningen i år också) och jobbet visade biltermometern 6°, solen sken från klarblå himmel och det var nästan barmark. Man blir ju så glad att man nästan kreverar liksom. Bättre blir det inte i januari i det här landet. 😀
När det var dags för promenad bestämde jag mig för att göra något jag funderat på länge men inte kommit till skott med, mest för att jag egentligen skulle behöva en assistent men jag bestämde mig för att granarna i skogen fick duga som ”handlers”.
UPPLETANDE!
Första försöken, när Maro var pytteliten valp, fungerade jättebra men sen hände något och han kom på att man inte alls behövde lämna föremålen till matte… Det blev en jäkla kamp istället, och då menar jag inte kamp om själva föremålet, utan kamp för att över huvud taget få tag på föremålet, och hunden. Det var jättekul att springa omkring och ”äga”… Konflikt, irritation, frustration. Inget bra läge för inlärning.
Senare har jag gjort några få försök men det har slutat med att han inte velat lämna mig, med mer än 10-15 meter, ens om han varit med och lagt ut föremålen.
Jag bestämde mig för att lägga momentet på hyllan ett tag, och uppenbarligen hamnade det väldigt långt in på hyllan. Vi har tränat på avlämning av föremål inomhus och det har ju blivit (nästan för) bra.
Men idag var det alltså dags, med Karlsson som ”trigger”. Jag band upp båda hundarna, vallade en korridor med tre föremål, och lät Karlsson leta medan Maro tittade på.
Karlsson går som en liten klocka! ❤ Den lilla hunden är bara ljuvlig. Senast han körde uppletande var i augusti och innan dess hösten 2015 men det spelar ingen roll, han vet precis vad han ska göra. Idag fick han ju iofs synretning men jag tror inte det hade varit några större problem utan den. Enda problemet var väl att rutan var väldigt smal och att han försökte sig på ett litet bredare område. 😛
Maro iakttog det hela intresserat och kom t o m med ett par ivriga och avundsjuka skall men de lätena var ingenting jämfört med hur Karlsson lät när det blev Maros tur. 😀 Jag var ju förberedd, efter konkurrensövningar i Karlssons ungdom, men Maro kan ha blivit lite förvånad. 😛 Nåja, med tanke på oljudet tyckte jag Maro skötte sig riktigt bra.
Ut och leta på djupet var inga problem även om han gjorde ett stopp på 30 meter och frågade mig. När han fick nytt kommando så fortsatte han och det är ett enormt framsteg jämfört med sist vi provade. Alla tre sakerna kom in, om inte annat med hjälp av kampdutten jag hade i handen och visade när han hittat. Korrekta ingångar och fina avlämnanden i handen är en bit bort men med tanke på hur pass bra vanlig apportering fungerar så tror jag nog att vi ska lösa det också. Näsa har han och letar gör han, och han kommer ut på betydligt större avstånd än tidigare. Jag tror det finns hopp!
Tjänstetecken har han men det väntar vi med att använda tills vi känner oss mer säkra på vad vi håller på med. 🙂
vallterrier.com 