Höll nästan på att glömma, men bloggen, eller åtminstone bloggandet fyller 11 år idag. I början gick det bra, nu går det … mindre bra.
Några veckor senare dundrade Karlsson in i våra liv men det visste jag inte då. En hund till på gång, men att det skulle gå så fort anade jag inte.
Iza var fortfarande the one and only och myste i sin fåtölj, helt ovetande om vad som väntade. Att döma av bildens namn, i bloggbildsarkivet, bör det ha varit den första bilden men den bloggen är tyvärr försvunnen så jag vet inte säkert.
Nyårsaftons kväll tillbringade vi i lugn och ro på hemmaplan. Strax efter midnatt drog en granne iväg några fyrverkeripjäser men det var allt. Maro blev förbannad men inte mer än vad han kan bli på vilket ovanligt ljud som helst.
Jag bestämde också att vi skulle korka upp den fådda champagneflaskan, av fint märke, som jag en gång i tiden bestämde mig för att spara tills Karlsson blev uppflyttad till elit spår. Vi nådde ju aldrig dit och flaskan glömdes bort. Men nu kom jag ihåg den, och bestämde att uppflyttning till ”elit” i rallylydnad i kombination med nyårsafton var tillräcklig anledning. Lagringen, under alla dessa år, har väl inte varit optimal och så himla gott var det inte – tyvärr. Men varsitt glas sörplade vi i oss, husse och jag.
Idag har hundarna fått köra varsitt pass utomhus på hemmaplan. Karlsson uppfinner ständigt nya moment, som t ex ”bärande av föremål med sidbyte bakom”. Det är inget fel på hans fantasi i alla fall men det är inte alltid matte hänger med i svängarna.
Jag konstaterade också att just ”hemmaplan” är den svåraste planen för Maro. Är man självutnämnd ordningsman och måste hålla koll på allt som händer inom den närmaste kilometern så är det t ex jättesvår att ligga plats med hakan i backen. :O
Tur att man kan vinkla öronen åt olika håll sa han, och ögonen, till viss del. 😛
vallterrier.com 