Normalstörd?

I dagens Expressen kan man i en notis på melodifestivalsidorna, läsa följande meningar:

Det var inget snack om vilka som fick flest applåder i Göransson arena i går kväll. Nämligen Glada Hudikteatern, som består av normal- och utvecklingsstörda.

Fråga 1: Har vi inte slutat använda ordet utvecklingsstörd?

Fråga 2: Vad innebär det, närmare bestämt, att vara normalstörd?

Fråga  3: Börjar man verkligen en mening med ”Nämligen”?

Kanske skulle maila artikelförfattaren Lars Johansson och fråga, eller möjligen korrekturläsaren?

En bra dag

Idag har vi haft privatträning för min favoritinstruktör som jag äntligen har lyckats tjata hål i huvudet på så att vi fick till ett pass. 😉 Strax efter kl 9 installerade vi oss i ett lämpligt industriområde och sen körde vi ungefär en timme. Vi hann med framåtsändande, inkallning med ställande (och läggande), rutan, fjärr och skall. Det är så himla skönt att ha någon att bolla idéer med och få konstruktiv kritik av. Det här eviga ensamtränandet måste få lite avbrott ibland för man lägger sig till med väldigt mycket olater, samtidigt som man blir blind för fel som både hunden och man själv gör.

En annan positiv sak med hundträningen, vare sig jag tränar själv eller inte, är att jag fullständigt kopplar bort alla tråkiga och jobbiga tankar (som det är ovanligt gott om just nu av förklarliga skäl) och är helt närvarande i det jag gör där och då. Ett fenomen som jag upplevde även när jag red. Inte när man lufsade runt i skogen kanske, men ett rejält dressyr- eller hoppass för instruktör kopplade bort världen totalt för en timme. Det behövs ibland, och i synnerhet nu… Numera håller jag mig dock till enbart hundträning.

Resten av dagen har ägnats åt lite pyssel. Inga stordåd men … lite  här och lite där har blivit gjort. Som avslutning (nåja, dagen är ju inte slut än) gick jag ut i lagården och sågade till 30-40 vittringspinnar som ska få ligga därute och ”neutralisera” sig en vecka eller två. Nu måste vi ta tag i det momentet ordentligt om vi ska lyckas få till en start i III:an innan året är slut. Övriga moment känns rätt OK, men det… *suck* Metoden med post-itlapparna har jag övergett. Det slog slint i terrierhjärnan så fort det blev mer än en lapp, och då kopplade han bort näsan. Vi får se om Svartberg-metoden funkar bättre. Den ska jag köra ”by the book”, och jag vågar inte ens läsa mer än ett steg i taget eftersom jag vet att jag då gärna hoppar över några viktiga detaljer på vägen. Nu är ju rekvisitan klar i alla fall, och i ”lokalen” passar den sortens träning utmärkt.

Några bilder från dagens träning blev det inte, så jag bjuder på veckans tulpan istället. Bilderna blev väl ”sådär”, men…