Okompatibla?

Inför dagens promenad satte jag på Karlsson täcket. Med -12° och en isande nordanvind kändes det ganska passande. Han drabbas dock av viss handlingsförlamning med täcke på sig. När jag släppte honom lös så envisades han med att spontant gå fot, hela tiden, utom när han stannade och ruskade på sig som en liten centrifug var tionde meter. Som om han skulle kunna skaka av sig täcket liksom? 🙂

För övrigt höll det upp med snöandet i säkert två-tre timmar idag, men nu är det igång igen. Känns tryggt, eller inte…

Och så en snöfri bild, igen. 🙂

The snöhög!

Efter gårdagskvällens insats med lastmaskinen har vi nu tämligen gigantiska snöhögar på det som en gång var gräsmatta (eller mossmatta?). Vad som döljer sig därunder har jag förträngt, och det lär väl dröja länge innan jag får se det. Tvingade ut liten Lennart i kylan och vinden för att agera ”tändsticksask”.

Det knuffades ju även undan en del snö på andra sidan vägen så idag hade jag någonstans att göra av den upplogade snövallen. Man kräver inte så mycket för att bli lite tacksam dessa dagar.

Ett intressant faktum är att vår grusväg är extremt välplogad. Igår gjordes det massiva insatser med allehanda maskiner vilket resulterat i att vägen helt plötsligt är ca två meter bredare än vanligt, och slät som ett salsgolv. Problemet är bara att de nya metrarna består av dike. Dike fyllt med snö, och därmed inte särskilt bärkraftigt. Det finns inget som säger att inte jag blir den första att fastna med höger hjulpar i diket… Så länge man inte får möte är det ju bara att köra mitt i vägen, men om man får möte så … var slutar vägen? Och var tar diket vid? Snöstakar har vi (vägföreningen) tydligen inte råd med…

Och självklart avslutar jag med en snöfri bild, som utlovat!