Vårvindar?

Då har vi landat hemma igen efter några ganska märkliga, men ändå märkligt normala, dagar…

Väderleksprognosen för hemresan såg inte särskilt lovande ut, men vi har klarat oss bra. Strax söder om Örebro bytte vi klimatzon från minusgrader till plusgrader. Värsta väglaget kom faktiskt på de sista fem kilometrarna och på grusvägen här utanför är det en salig blandning av blankis och snömodd med vissa stråk av grus! Snön på granarna har släppt taget men på snöhögarna syns ingen nämnvärd skillnad.

Torsdagen, med begravningen, var naturligtvis oerhört jobbig. Det var dock en ljus och fin begravningsakt, mycket tack vare prästen som är enkel och rak. Han har jobbat mycket tillsammans med pappa och de uppskattade varandra mycket.  Naturligtvis var det jobbigt även för honom, men han var trots det ett bra stöd för mig och A. På något märkligt sätt klarade vi dock av den dagen också…

Det kändes väldigt skönt att vi beslutade att åka bil och ta med hundarna för de ser ju till att man fortsätter att fungera. Man måste ju!

När vi kom hem nu på eftermiddagen ringde jag A och mamma och berättade att vi kommit hem. Och sen flög tanken genom huvudet; jag måste ju ringa pappa också och berätta att vi är hemma… och så svämmade tårarna över igen. Undrar hur lång tid det tar innan man verkligen förstår, på riktigt?

Men livet går ju som sagt vidare, och i morgon är det mycket som ska fixas för på måndag bär det iväg (med tåg) till Norge på tjänsteresa. Känns måttligt lockande, men jag har inte mycket val tyvärr.

Ett något osammanhängande blogginlägg blev det, men det är så jag känner mig just nu – osammanhängande…

6 reaktioner på ”Vårvindar?

  1. Efter begravningen börjar ett annat slags sorge arbete, det är liksom livet före och efter på någotvis. Det tar tid……. Men människan är anpassningsbar så livet går vidare trots allt.
    Hundar för mkt gott med sig, det är jag den första att skriva under på!

  2. Det är NU du på allvar kan börja bearbeta sorgen. Och ringa pappa, den tanke kommer att slå dig i många, många år och kanske aldrig försvinner helt. Det har den i varje fall inte gjort för mig efter 17 år … Men numera klarar jag det med ett lättare sting av sorg och saknad, vilket jag inte gjorde de första åren.

    Kram på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s