Det räcker nu!

Och med rubriken avser jag inte snödjupet (som för övrigt är 67 cm på vår gräsmatta) utan allt annat. Förra veckans händelser räckte mer än väl för en normalt funtad människa, och för att kunna ”tackla” det på ett någorlunda sansat sätt vore det ju skönt om resten av världen fungerade som vanligt, men … nä!

Igår morse hade vi helt plötsligt varken telefon eller bredband hemma. Kabelbrott enligt Telia, ska vara lagat på tisdag. Tisdag? Ska det verkligen behöva ta nästan en vecka? Detta innebär naturligtvis att jag kan glömma allt arbete hemifrån och är tvungen att vara på plats på jobbet.

I morse uppstod helt plötsligt vårt gamla elfel igen, dvs halva huset blev strömlöst, och den här gången lagade det sig inte själv. Just nu är Vattenfall på väg ut, eftersom det troligen är något fel på inleveransen till huset. Hoppas dom hittar felet.

Igår kväll fick min stationära hemdator ett idiotryck och ”skenade”. Jag trodde hela maskinen skulle flyga i luften men det rättade till sig efter en omstart. Beteendet är tydligen inte helt ovanligt enligt ”min” datatekniker som jag konsulterat nu på morgonen.

Men det riktigt allvarliga, som inträffade igår kväll, tänker jag inte behandla här, men det var riktigt, riktigt tung…

Jag var faktiskt uppriktigt förvånad att jag inte lyckades krocka med en älg, eller något annat, på vägen till jobbet för det är nästan bara det som fattas nu…