Tillbaka…

…i vardagen, och även på jobbet.

Återseendet med hundarna igår kväll blev glatt, även om de ganska snabbt övergick till att försöka analysera hur ofta och hur länge Gino egentligen legat i mitt knä. Jag tror slutsatsen blev; ofta och länge.

Hemma har tiden stått still. Den enda påtagliga skillnaden var att kylskåpet inte innehöll särskilt mycket ätbart. Det mesta hade surnat, ruttnat och möglat medan jag var borta. Och att husse skulle ha märkt det och fyllt på förrådet med osura och omögliga matvaror alldeles på eget initiativ var tydligen för mycket begärt…? Den enda påtagliga skillnaden var väl högen av tidningar och post på köksbordet som växt märkbart under min frånvaro.

Hur som helst är jag på jobbet idag, och inte hade våra leverantörer slutat skicka fakturor heller. Nu, när det akuta är omhändertaget, känns det inte som om jag gör så mycket nytta här så jag funderar allvarligt på att ta ledigt resten av dagen och ta mig hemåt (via ICA). Eftersom snön vräker ner, vilket den gjort sedan igår eftermiddag med ett kort avbrott i morse, känns det som om man inte bör vänta alltför länge.

Än en gång; tack för alla varma och medkännande kommentarer. Även om tårarna svämmat över varje gång jag läst en ny kommentar så har de betytt oerhört mycket, det ska ni veta! Jag har även blivit påtagligt medveten om jag faktiskt inte är den enda här i världen som har förlorat en förälder. Även om det inte gör min sorg lättare att bära, så vet man att många av ens vänner vet hur det känns.