I onsdags utspelade sig dessa båda händelser förhållandevis parallellt i vardagsrumet.

Scen 1

Karlsson vill ligga på sin fleecepläd i soffan, men fleecepläden ligger i fel ände av soffan. Han förflyttar pläden mycket målmedvetet till rätt ställe, bäddar en stund och lägger sig nöjt tillrätta.

Scen 2

Iza står och tittar uppgivet, omväxlande på mig och omväxlande på sin fåtölj. Så står hon ganska länge. När jag går dit och tittar upptäcker jag att ett av Karlsson mjukdjur lagt sig tillrätta i fåtöljhörnet, möjligen med visst bistånd av en viss Karlsson. När jag plockat bort det hoppar hon upp och lägger sig nöjt tillrätta.

Vet inte vilka slutsatser man drar av detta, mer än att en terrier som heter Lennart ser till att ordna det för sig. Och att en schäfertant vid namn Iza behöver lite hjälp? Jag menar; Iza bär ju omkring på diverse saker, hon apporterar och bär hem, hon levererar saker i mitt knä. Företrädesvis sådant jag inte bett om. Men VARFÖR fattar hon inte att hon själv kan flytta på det som ligger i vägen där hon ska lägga sig? Det är inte första gången det händer. Tror iofs inte att det är något unikt för henne, men en ganska … intressant aspekt på det här med hundhjärnans funktioner.

Hur gör era hundar om något ligger i vägen där de har tänkt lägga sig?

• att inte veta om bilen kommer att stanna när jag trampar på bromsen
• att inte veta om mina medtrafikanter ser min bil bakom alla snövallar
• att inte veta om jag ser mina medtrafikanter bakom alla snövallar
• galna chaufförer som kör som idioter och utsätter både mig och sig själva för livsfara
• att vägarna ser ut som rodelbanor
• en nedisad bil med hjulhusen fulla med fastfrusen snö
• motor- och kupévärmare
• långkalsonger
• dunjacka
• vantar och handskar
• mössor
• mina Icebug. De är supersköna, men det vore skönt att gå ut med hundarna utan spikar under fötterna, bara som omväxling.
• att tycka att -2° i det närmaste är en värmebölja
• att det krävs tre försök för att lyckas backa in bilen på tomten någorlunda mitt mellan snövallar och snötyngda buskar. Eller… snön har ruskats av, men buskarna har frusit i den nedtyngda positionen.
• att inte kunna gå i skogen
• att gå fram och tillbaka på grusvägen. Jag hatar att gå fram och tillbaka, jag vill gå runt!
• att inte kunna träna spår på ett vettigt och realistiskt sätt
• att inte kunna träna annan lydnad än fartmomenten, utan att den lilla hunden börjar frysa.
• blå siffror och blå kurvor på yr.no. (I onsdags hade det förvirrat sig in en röd siffra angående nästa fredag, men den är borta nu…)

Ovanstånde tröttma är bara ett axplock, listad i slumpvis ordning, och i själva verket är det nog de sista – hundrelaterade – punkterna som gör mig allra mest trött.

Idag firar vintern, snön och minusgraderna tvåmånadersjubileum, och det är (milt uttryckt) exotiskt i den här landsänden. Någon enstaka timme under dessa två månader har termometern varit och vänt precis ovanför nollstrecket, helt utan effekt. Barnen (som tycker om snö sägs det?) har nu fått ett jullov med snö, de kommer få ett sportlov med snö (nästa vecka) och just nu tyder väl det mesta på att de kommer att få även ett påsklov med snö. Enligt ryktet har t o m de tröttnat och sitter inne och spelar TV-spel, precis som vanligt.

DET RÄCKER NU!

Här kommer några bilder som togs i helgen.