Obegripligt – men livet går vidare?

Nu är det två dygn sedan min pappa somnade in. Pappa, som alltid har varit min största supporter. Han har alltid trott på mig. Han har alltid peppat och stöttat mig, oavsett vad det har handlat om just då.

Jag har utan tvekan varit ”pappas flicka”. Förutom att vi i grund och botten varit väldigt lika till sättet, på gott och ont, så har vi haft samma intressen – hundar och hästar. Mitt yrke, under mina 16 år vid polisen hängde ju också ihop med hans yrke även om vi aldrig jobbade på samma ort.

Nu finns han inte mer?! Det känns fullständigt obegripligt, och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man verkligen förstår att det är på riktigt?

Dessutom snurrar ju frågorna i huvudet, om vad som egentligen hände? En förvisso stor och komplicerad operation, men som trots allt görs 1-2 ggr i veckan bara på det här sjukhuset, förvandlas till denna mardröm? Själva operationen gick ju bra, och tillfrisknandet likaså – i fyra dagar, och sen vände allt. Läkarna har aldrig varit med om den här typen av komplikationer säger dom, och ser ut som levande frågetecken. Obduktion ska göras, men jag tvivlar på om den kommer att ge några svar? För oss spelar det ju ingen roll egentligen, men kan det rädda någon annan i framtiden är det ju bra.

Det märkliga är att livet faktiskt går vidare? Man tror på något sätt att världen ska stanna, men det gör den inte – inte ens hos oss? Hund ska rastas, mat ska ätas, mat ska handlas, duschar ska duschas osv. Till viss del går man väl på autopilot, mellan dipparna, men en mycket stor orsak till att både jag och A faktiskt fungerar är – Gino! Utan denna lilla hund vet jag inte hur det hade gått. Han lyckas t o m få oss att skratta mitt i sorgen? Men det tar på hans krafter att hålla oss på hyfsat gott humör så igår kväll somnade han sött i mattes knä.

Tack för allt deltagande via kommentarer, sms, telefonsamtal och mail. Det värmer verkligen och betyder oerhört mycket.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, och hur tungt det kommer att bli vågar jag inte ens tänka på nu.

På tisdag åker jag hem. Det ska bli skönt även om det känns helt rätt och bra att vara här just nu…

Och orsaken till att jag öht uppdaterar bloggen just nu är främst att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om, och behövde något att göra.

Denna jävla väntan…

Klockan är nu snart 18 och vi har fortfarande inte fått någon rapport från sjukhuset om dagens operation. Vi har ringt två gånger på eftermiddagen och då visste dom inte något. Detta fullständiga vacuum är vidrigt!

Tack för alla stöttande kommentarer. De värmer mitt i allt elände.

Ingen ljusning…

…utan snarare ytterligare några nyanser mörkare. Pappa ligger på operationsbordet idag igen. Jag och A skottar snö för att ha något att göra…

Kvällen igår var oerhört tung, men det känns ändå bra att vara här även om jag inte kan göra ett skit och pappa inte ens vet att jag är här. Alltihop känns fortfarande mycket surrealistiskt, liksom min packning som blev mycket märkligt sammansatt.

Det enda vi kan göra, förutom att skotta snö, är att hålla tummarna, och tyvärr börjar jag tvivla på att det hjälper…

Tur att vi åtminstone har Gino som kan muntra upp oss, och han gör sannerligen sitt bästa.

Det vänder snabbt

Hals över huvud fick jag kasta mig iväg med tåg mot Falun eftersom pappas situation allvarligt försämrats. Det känns surrealistiskt. Händer det här mig? Och framför allt; hur kunde det gå så här illa för honom när det trots allt artade sig så bra efter operationen?

Nu om någonsin behöver vi alla hållna tummar vi kan få.

Oro…

Idag är det lite tungt. Eller mycket tungt. Pappa har drabbats av komplikationer efter sin operation. Läget är ”stabilt” som det så vackert brukar heta, och läkarna låter positiva enligt A, men det är ändå oroligt. Jag brukar ju kunna hålla modet uppe och tro det bästa, och det gör jag väl fortfarande, men det är ändå tufft. Som vanligt bor vi också alldeles för långt bort. Med tanke på vädret som utlovats i morgon sätter jag mig inte gärna i bilen och åker upp. Funderade på att ta tåget, men jag kan ju ändå inte göra någon nytta när jag kommer fram… och vem ska ta hand om hundarna om vädret blir så illa som utlovat?

Dessutom har jag en (blogg)vän som genomgår en stor operation idag, som jag innerligt hoppas har avlöpt väl, så det har gått åt många tummar.

Izas  ”kli” verkar bli bättre, nu när vi i princip undanröjt möjligheten att klia. Eller möjligheten finns fortfarande, men om hon gör det i något obevakat ögonblick så är det textil/textil som möts istället för hud/klor. Husse lyckades rota fram en gammal bomullspolo av lite tjockare modell som efter viss modifiering, medelst sax, funkar ganska bra. Och strumpan har hon fortfarande på sig. När vi går ut bär hon fuskpolo (någon som minns dem?) som tillverkats av en gammal fleecetröjeärm, för att skydda mot kylan på det rakade området. Och så är det naturligtvis sele som gäller för att inte skava. Dock verkar intresset för att klia ha avtagit så mitt Klorhexidin och Alsol-tvättande (inte samtidigt) verkar ha gjort nytta.

Dagens outfit!

Tja, det är lite mycket nu som sagt. Dessutom fick jag själv en inte alltför putslustig diagnos av min naprapat, som även råkar vara läkare, i söndags. Den tål också att funderas på. Tack och lov är det en lugn period på jobbet just nu så det gör inte så mycket om jag är lite ofokuserad mellan varven.

För att skingra tankarna lite så ägnades lunchrasten idag åt en stunds lydnadsträning på återvändsvägen. Husse tog hand om Iza. Inkallningarna (med både stå och ligg) börjar se riktigt bra ut. Nu är jag även duktig på att varva med släta inkallningar för att hålla tempot uppe. Lite saktagående hann vi också med.

Nej, nu ska jag försöka göra lite nytta. Kanske packa ner Årets Bruksborderbucklan och skicka tillbaka den till BTS? Det finns nog några andra projekt att ta tag i också…

Om att gilla läget…

En av Izas allra bästa sidor är hennes förmåga att ”gilla läget”. Hon finner sig i det mesta och protesterar sällan mot vad hennes matte hittar på. OK, det finns väl undantag, men på det stora hela är hon väldigt anpassningsbar.

Igår visade det sig att polo inte heller funkade för att skydda det irriterade hudområdet, och tratt funkar som sagt inte. Vad gör man då? Jo, man gör något åt boven i dramat, dvs vänster baktass. Sagt och gjort; iväg till Maxi och shoppa rosa barnstrumpor. Stl 22-24 är perfekt för en schäfertass. 🙂

På med strumpan och Iza bara konstaterar att; jaha, då har jag en strumpa på mig, och då ska det väl vara så. Inga tendenser till att ens försöka ta av sig strumpan. Samma sak har det varit oavsett vad jag klätt på henne genom åren:

– Jaha, nu har jag tratt, det får väl gå…

– Jaha, nu ska jag ha T-shirt på mig, OK då…

– Nu vill hon tydligen att jag ska ha täcke på mig (i bilen när det är kallt), visst…

– Klövjeväska, jo men visst…

Det finns säkert många hundar som är lika coola på det området, men jag upphör ändå inte att förvånas över hennes förmåga att acceptera de allra flesta situationer. Med tanke på hennes temperament skulle hon ju mycket väl ha kunnat vara en hund av den andra sorten…

Outside the box

Det är inte alltid hundträning fungerar enligt böckerna. Det har jag idag fått bevisat ännu en gång…

Men vi börjar från början. I morse for vi iväg in till stan igen, jag och Karlsson. Den här gången var planen att lägga spår på djurparkens parkering, och så blev  det. Parkeringen är stor och när jag traskade fram och tillbaks mellan alla de upplogade snövallarna fick jag nog ihop drygt 500 meter spår. Idag fick det ligga ungefär 30 minuter. Han går från klarhet till klarhet, och även om det stundtals var förvirrat idag också så var det betydligt bättre än igår. Å andra sidan hade vi inga förledningar idag. Åtminstone inga som var färskare än mitt spår. Han missade en av sju tändsticksapporter, och det får väl anses godkänt.

Sen bar det iväg till fotbollsplanen där vi var igår. Rutan gick betydligt bättre idag, och sen tog vi itu med inkallningen.

Den gängse ”regeln” bland hundtränare är ju att man, för att få ett snabbt ställande, har belöning bakom hunden. Antingen i form av leksak eller godis. Framför allt vid godisvarianten krävs ju en medhjälpare som kan plocka bort godiset om det inte blev bra och hunden ändå vill hämta. Medhjälpare har jag ju sällan, så jag har kört med leksak bakom. Dock har jag inte uppnått det resultat jag önskat. Ställandena har blivit ganska långsamma,  och med några tveksamma steg i slutfasen innan han stannat helt.

Vid något tillfälle har jag testat med belöning hos mig och tyckt att det blivit bättre, men ingen har trott på mig och jag har börjat tveka och återgått till belöning bakom. Å andra sidan får han bättre ställanden om farten är högre… Mycket har jag funderat på detta, och igår tog jag mod till mig och testade igen, med belöningen hos mig. Förut har jag kört med leksak hos mig, men igår laddade jag med en (mini)köttbulle i handen innan jag lämnade honom, och såg till att han visste att den fanns där. Och oj så fint han stannade! Körde samma taktik idag, och jo… det funkade fortfarande. Visst borde de åtta kilona kunna stanna på en ännu kortare sträcka, men han slår till bromsen på ett helt annat sätt i samband med kommandot nu. Just nu känns det som om jag hittat rätt. Och ibland körde jag utan att visa honom köttbullen och det gick lika bra då. Körde även inkallning med både stå  och ligg, och tja… 7-8 borde det i alla fall ha blivit på en brukstävling. Det är ju inte 10 men klart bättre än 0 i protokollet. Ibland gäller det att tänka utanför lådan. 🙂 Något jag förvisso tränat ganska mycket på med tanke på Iza och även min första schäfer. Ingen av dem har ju heller fungerat riktigt enligt böckerna.  Nu hoppas jag bara att det här håller i sig.

Något mindre roligt är att jag hittat en hudirritation på Izas hals, ganska långt ner. Hon har kliat sig till och från i några dagar men jag har inte hittat något, men idag gjorde jag det. Nu är hon rakad på ca 5×5 cm, och där finns några små sår med sårskorpor. Frågan är som vanligt: hönan eller ägget? Har hon sår för att hon har kliat sig eller har hon kliat sig för att hon har sår? Och vad kommer dom ifrån i så fall? Nu blir det klorhexidintvätt i några dagar så får vi se vad som händer. Problemet är bara att skydda det. Tratt funkar inte eftersom kanten på tratten skulle hamna ganska precis på det irriterade området, och hon skulle ändå komma åt att klia. T-shirt funkar inte. Urringningen blir så stor att hon ändå kommer åt. Jag gjorde en djupdykning i garderoben och hittade en ärmlös halvpolo som jag förträngt att jag hade, och den traskar hon omkring i nu och verkar ganska nöjd. Håller tummarna för att jag får ordning på detta själv, men det fick jag ju med de liknande irritationer hon hade ovanför svansroten förra  vintern.

Ikväll blir det besök hos naprapaten så får vi  se om jag kan få hjälp med mitt onda ben. Hoppas, för nu börjar jag lessna på det här!

Ytterligare en bild från gårdagens race i snön.

En av mina bättre (och sämre) idéer

I morse höll jag mitt löfte till mig själv och klockan 08.00 gav vi oss iväg mot stan, jag och den lilla pälstofflingen. Hade sett ut ett område i utkanten av Knalleland (köpcentrumet) som jag trodde skulle vara rätt tomt på folk och fä vid den tiden på dygnet.

Hej vad jag bedrog mig!

Jag började spåret på en parkering för att sedan gå över en gata, över ytterligare en parkering och sedan in på minutiöst plogad fotbollsplan med grus i botten och ett tunt lager is, dock icke halkig sådan. Gjorde några vinklar på planen för att sedan avsluta med en bit på en promenadväg. Under denna tid såg jag inte till en levande varelse, mer än möjligen någon bil i fjärran. Men … så fort jag var klar började folkvandringen. Under den lilla stunden jag väntade (spåret skulle ligga i ca 20 minuter) hann spåret korsas och promeneras i av ett närmast oräkneligt antal människor + en pudel och en terv… Vad tusan – har inte folk några hem? Visst är det bra med förledningsspår och andra störningar, men kanske inte andra gången man kör den här typen av spår?

Nåja, jag släppte på honom i alla fall. I början var det oerhört förvirrat, men de flesta ”förledningarna” låg också i början, men vissa bitar var det riktigt, riktigt fint. Alla sju tändsticksapporterna fick vi med oss också, men några fick jag hjälpa till med genom att stanna och hålla emot i linan.

När vi var klara med det kunde jag inte motstå möjligheten att köra lydnad också. Ut med konerna och så tränade vi rutan. Framåtsändande och inkallning hann vi också med. Vi höll på en bra stund, så solen hann gå upp över hustaken också. Sen var det bara att åka och handla mat till både hundar och människor och sedan åka hem. Känns som om jag varit riktigt effektiv idag, med tanke på att klockan bara är 12. Tror jag kör samma program i morgon, dock utan matshopping.

Dagens arena för spår och lydnad.

När jag kom hem lekte jag tafatt med tjädertuppen runt min bil. Han verkar väldigt intresserad av just bilen? Min närvaro var han inte lika imponera av dock, men ett par bilder fick jag till. Jag hoppas bara han inser att det är han som bor hos oss, och inte tvärt om. Annars kan det bli en spännande vår när han ska bjuda hem sina flickvänner…

Inspekterar trappan till altanen, som faktiskt finns under all snön.

Jag har även ”putsat” lite på min nya inredning i bilen, och jag blir bara mer och mer nöjd. Känns skönt med lite ordning, så länge det nu varar?

Same same but different…

Om det nu nödvändigtvis ska vara snö så kräver jag faktiskt solsken också. Det här gråtrista vädret gör ju att allt blir svart-vitt. Här nedan kommer några bilder tagna alldeles nyss. Exakt samma bild, i två varianter. Den vänstra är i ”färg” (!) och den högra i gråskala, som det heter i ps. Jag kan åtminstone inte se någon skillnad…

En gammal bekant?

Jag sitter hemma och jobbar idag, i mitt arbetsrum på andra våningen. För en stund sedan kom det ett gäng upprörda skator flygande från våra tallar och landade på taket på huset. Jag tänkte inte så mycket på det, men sen fick jag syn på den här gamla bekanten.

Nåja, jag kan ju inte svära på att det är samma tjädertupp som var här i höstas, men nog ser de misstänkt lika ut. 😉 Och visst gör han sig bättre mot gulgrön mossmatta i oktober (som i det länkade inlägget) än mot den eländiga vita snön?