Obegripligt – men livet går vidare?

Nu är det två dygn sedan min pappa somnade in. Pappa, som alltid har varit min största supporter. Han har alltid trott på mig. Han har alltid peppat och stöttat mig, oavsett vad det har handlat om just då.

Jag har utan tvekan varit ”pappas flicka”. Förutom att vi i grund och botten varit väldigt lika till sättet, på gott och ont, så har vi haft samma intressen – hundar och hästar. Mitt yrke, under mina 16 år vid polisen hängde ju också ihop med hans yrke även om vi aldrig jobbade på samma ort.

Nu finns han inte mer?! Det känns fullständigt obegripligt, och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan man verkligen förstår att det är på riktigt?

Dessutom snurrar ju frågorna i huvudet, om vad som egentligen hände? En förvisso stor och komplicerad operation, men som trots allt görs 1-2 ggr i veckan bara på det här sjukhuset, förvandlas till denna mardröm? Själva operationen gick ju bra, och tillfrisknandet likaså – i fyra dagar, och sen vände allt. Läkarna har aldrig varit med om den här typen av komplikationer säger dom, och ser ut som levande frågetecken. Obduktion ska göras, men jag tvivlar på om den kommer att ge några svar? För oss spelar det ju ingen roll egentligen, men kan det rädda någon annan i framtiden är det ju bra.

Det märkliga är att livet faktiskt går vidare? Man tror på något sätt att världen ska stanna, men det gör den inte – inte ens hos oss? Hund ska rastas, mat ska ätas, mat ska handlas, duschar ska duschas osv. Till viss del går man väl på autopilot, mellan dipparna, men en mycket stor orsak till att både jag och A faktiskt fungerar är – Gino! Utan denna lilla hund vet jag inte hur det hade gått. Han lyckas t o m få oss att skratta mitt i sorgen? Men det tar på hans krafter att hålla oss på hyfsat gott humör så igår kväll somnade han sött i mattes knä.

Tack för allt deltagande via kommentarer, sms, telefonsamtal och mail. Det värmer verkligen och betyder oerhört mycket.

I morgon ska vi till begravningsbyrån, och hur tungt det kommer att bli vågar jag inte ens tänka på nu.

På tisdag åker jag hem. Det ska bli skönt även om det känns helt rätt och bra att vara här just nu…

Och orsaken till att jag öht uppdaterar bloggen just nu är främst att jag vaknade tidigt och inte kunde somna om, och behövde något att göra.

Denna jävla väntan…

Klockan är nu snart 18 och vi har fortfarande inte fått någon rapport från sjukhuset om dagens operation. Vi har ringt två gånger på eftermiddagen och då visste dom inte något. Detta fullständiga vacuum är vidrigt!

Tack för alla stöttande kommentarer. De värmer mitt i allt elände.

Ingen ljusning…

…utan snarare ytterligare några nyanser mörkare. Pappa ligger på operationsbordet idag igen. Jag och A skottar snö för att ha något att göra…

Kvällen igår var oerhört tung, men det känns ändå bra att vara här även om jag inte kan göra ett skit och pappa inte ens vet att jag är här. Alltihop känns fortfarande mycket surrealistiskt, liksom min packning som blev mycket märkligt sammansatt.

Det enda vi kan göra, förutom att skotta snö, är att hålla tummarna, och tyvärr börjar jag tvivla på att det hjälper…

Tur att vi åtminstone har Gino som kan muntra upp oss, och han gör sannerligen sitt bästa.

Det vänder snabbt

Hals över huvud fick jag kasta mig iväg med tåg mot Falun eftersom pappas situation allvarligt försämrats. Det känns surrealistiskt. Händer det här mig? Och framför allt; hur kunde det gå så här illa för honom när det trots allt artade sig så bra efter operationen?

Nu om någonsin behöver vi alla hållna tummar vi kan få.

Oro…

Idag är det lite tungt. Eller mycket tungt. Pappa har drabbats av komplikationer efter sin operation. Läget är ”stabilt” som det så vackert brukar heta, och läkarna låter positiva enligt A, men det är ändå oroligt. Jag brukar ju kunna hålla modet uppe och tro det bästa, och det gör jag väl fortfarande, men det är ändå tufft. Som vanligt bor vi också alldeles för långt bort. Med tanke på vädret som utlovats i morgon sätter jag mig inte gärna i bilen och åker upp. Funderade på att ta tåget, men jag kan ju ändå inte göra någon nytta när jag kommer fram… och vem ska ta hand om hundarna om vädret blir så illa som utlovat?

Dessutom har jag en (blogg)vän som genomgår en stor operation idag, som jag innerligt hoppas har avlöpt väl, så det har gått åt många tummar.

Izas  ”kli” verkar bli bättre, nu när vi i princip undanröjt möjligheten att klia. Eller möjligheten finns fortfarande, men om hon gör det i något obevakat ögonblick så är det textil/textil som möts istället för hud/klor. Husse lyckades rota fram en gammal bomullspolo av lite tjockare modell som efter viss modifiering, medelst sax, funkar ganska bra. Och strumpan har hon fortfarande på sig. När vi går ut bär hon fuskpolo (någon som minns dem?) som tillverkats av en gammal fleecetröjeärm, för att skydda mot kylan på det rakade området. Och så är det naturligtvis sele som gäller för att inte skava. Dock verkar intresset för att klia ha avtagit så mitt Klorhexidin och Alsol-tvättande (inte samtidigt) verkar ha gjort nytta.

Dagens outfit!

Tja, det är lite mycket nu som sagt. Dessutom fick jag själv en inte alltför putslustig diagnos av min naprapat, som även råkar vara läkare, i söndags. Den tål också att funderas på. Tack och lov är det en lugn period på jobbet just nu så det gör inte så mycket om jag är lite ofokuserad mellan varven.

För att skingra tankarna lite så ägnades lunchrasten idag åt en stunds lydnadsträning på återvändsvägen. Husse tog hand om Iza. Inkallningarna (med både stå och ligg) börjar se riktigt bra ut. Nu är jag även duktig på att varva med släta inkallningar för att hålla tempot uppe. Lite saktagående hann vi också med.

Nej, nu ska jag försöka göra lite nytta. Kanske packa ner Årets Bruksborderbucklan och skicka tillbaka den till BTS? Det finns nog några andra projekt att ta tag i också…

Om att gilla läget…

En av Izas allra bästa sidor är hennes förmåga att ”gilla läget”. Hon finner sig i det mesta och protesterar sällan mot vad hennes matte hittar på. OK, det finns väl undantag, men på det stora hela är hon väldigt anpassningsbar.

Igår visade det sig att polo inte heller funkade för att skydda det irriterade hudområdet, och tratt funkar som sagt inte. Vad gör man då? Jo, man gör något åt boven i dramat, dvs vänster baktass. Sagt och gjort; iväg till Maxi och shoppa rosa barnstrumpor. Stl 22-24 är perfekt för en schäfertass. 🙂

På med strumpan och Iza bara konstaterar att; jaha, då har jag en strumpa på mig, och då ska det väl vara så. Inga tendenser till att ens försöka ta av sig strumpan. Samma sak har det varit oavsett vad jag klätt på henne genom åren:

– Jaha, nu har jag tratt, det får väl gå…

– Jaha, nu ska jag ha T-shirt på mig, OK då…

– Nu vill hon tydligen att jag ska ha täcke på mig (i bilen när det är kallt), visst…

– Klövjeväska, jo men visst…

Det finns säkert många hundar som är lika coola på det området, men jag upphör ändå inte att förvånas över hennes förmåga att acceptera de allra flesta situationer. Med tanke på hennes temperament skulle hon ju mycket väl ha kunnat vara en hund av den andra sorten…