Man kan ju tycka att dagen när man ska resa till sin pappas begravning är nog illa som den är, men det räckte tydligen inte.
Strax innan avfärd i morse återuppstod vårt elfel som faktiskt är lagat enligt konstens alla regler. Som tur var fick vi tag på vår favoritelektriker som ryckte ut med blixtens hastighet och lagade. Bara att hålla tummarna för att det håller medan vi är borta, för pajar det igen gäller det även värmepumpen… Men grannen håller koll.
En timme försenade kom vi iväg, och en mil innan Skövde höll husse på att köra av vägen eftersom han fick en fruktansvärd kramp i vänsterbenet. Han fick stopp på bilen på ett lämpligt ställe och tillbringade några minuter med att halvt ylande gå omkring som en spiralmakaron. Jag hade långt framskridna planer på att stoppa in honom i bilen och köra in honom till akuten på sjukhuset i Skövde för en dos kramplösande eller nå’t. Hur som helst släppte det hyfsat efter en stund. Jag körde en bit och sen var han fit for fight igen.
Sen klarade vi oss ända till Silverhöjden, några mil söder om Ludvika. Där skulle vi ta en kort bensträckare och körde in vid sidan av vägen, vid infarten till en camping. Vi hinner inte mer än ur bilen så kommer det en svart labrador travande. Vägen är rätt tungt trafikerad så det kändes inte helt lyckat. Jag hann bara tänka; shit, ska jag fånga den? Men den ser ut som den vet var den ska, den bor nog i huset där… och så small det! Hunden kommer krälande med hela bakdelen släpande, gnyende. Och två minuter senare var den död… En fruktansvärd händelse, men som tur var kickade den gamla rostiga polishjärnan igång och jag blev rationell. Ringde polisen, försökte kolla öronmärkning osv. En annan trafikant som stannat åkte runt och försökte hitta någon som visste vems hunden var. När vi lämnade hade han några tips. Stackars matte & husse. Och vi hade inget annat val än att lämna hunden en liten bit från vägen, väl synlig. Polisen lovade att hämta upp den om ingen hörde av sig innan dom hann dit. Men jag är tacksam att vi inte kom en minut senare, för då hade det kanske varit vi som körde på den.
Sen klarade vi oss hela vägen till Falun utan vidare missöden. Men när vi kom fram visade det sig att värmen i husvagnen inte funkar som den ska. Nu är det ca 10 grader därute, som vi försöker höja med hjälp av en kupévärmare…
Men hur jobbig den här dagen än har varit kommer morgondagen garanterat att bli värre…
Nämen gud, det är ju inte klokt vilken dag ni har haft!
Morgondagen kommer nog bli värre men på ett annat sätt.
Tänker på dig imorgon.
Kramis
Men åh!
Mina tankar är hos er imorgon.
❤
Vilken rysare! 😦 Dagen blir tuff för er, ska skänka er en tanke, el många under dagen…….
Blev lite nyfiken på den gamla polishjärnan som kickade gång 😉 Kankse kan du orka blogga om det någon gång? Varför du slutade och vad du har sadlat om till. Det ända jag vet om dig är ju att du är en föbaskat duktig hundtränare 😀
Men hjälp – nu räcker det väl mer än väl. Mina tankar är med dig!!
Jag kom körandes bakom en bil som körde över en hund i höstas , hemsk upplevelse och ännu hemskare eftersom jag kände igen hunden och direkt visste vem som ägde den, men som du säger man får trösta sig med att det gick fort 😦
Stryrkekramar till dig inför morgondagen !
Tänker på dig! Kram
Nääää!!!!!!!! Återupplever höstens olycka och tårarna sprutar… Den synen förtjänar ingen, inte ens när det är en obekant hund!!! (Mella har blivit väldigt duktig på att torka tårar under den här graviditeten…) Tur i oturen att det gick fort för hunden, att ni slapp köra på den och att ni ändå var där och kunde se till att den blev omhändertagen och ägaren uppletad. Det kunde lika gärna varit nån som sket fullständigt i allt det där och bara lämnat den i en snödriva där den inte kommit fram förrän i vår…
Tänker på dig!!!
*kramar om*
Åh, fy så hemskt. Vilken dag! Stackare…
Och med en jobbigare dag i dag också. Jag tänker på dig/er.
Stor styrkekram från Camilla o Isac
Skriver det här med: Det där är skräcken! 😦 Och är det någon i den delen av världen som inte behövde vara med om det just nu så är det du …
Och stackars, stackars ägarna…
Ibland finns det ingen gräns på hur mycket skit man får stå ut med… Har tänkt på dig mycket de senaste dagarna, hoppas glädjen återkommer snart i ditt liv. KRAMAR
Åh men fy! Det där är mardrömmen man våndas inför men hoppas man aldrig behöver uppleva.. Tänker på er.