Dom skulle bara veta!

Tänk om hundarna visste vad deras matte utsätter sig för? För deras skull.

Idag skulle jag till Göteborg på föredrag å jobbets vägnar. Med tanke på väderleksprognosen lät det inte så jättelockande men eftersom företaget betalat ett par tusenlappar för detta och SMHI hade skjutit upp stormen och ovädret till kvällen gav jag mig iväg. Och i morse var det lugnt.

Kl 16, när föredraget var slut, regnade det och blåste en del men inte så farligt. Jag beslutade mig för att ta en utflykt till favoritbutiken (Huveröds) ca en mil söder om Göteborg för att bunkra lite av hundarnas favorit-tuggisar som endast finns där. Med tanke på tidpunkten var jag beredd på att det skulle ta ett tag att komma ut ur stan. Detta gick dock förvånansvärt smärtfritt. Tuggisarna inhandlades, under loppet av ca tre minuter, och sen styrde jag hemåt = mot Göteborg för att sen köra mot Borås. Det skulle jag inte ha gjort. Eller, jag skulle aldrig ha åkt söderut alls! Göteborgare är nämligen inte som andra storstadsmänniskor. Dvs kör UT från stan när arbetsdagen är slut. De kör uppenbarligen IN till stan…?! Det tog mig ca 45 minuter i praktiskt taget stillastående kö att ta mig in till Göteborg och vidare ut på rv 40. Under tiden jag köade någonstans i Mölndal så övergick regnandet dessutom i snö och ganska snart började det lägga sig på vägen. Stormvindar kombinerat med kraftigt snöfall är inte roligt. Någon gång. Och i synnerhet inte när man kör bil! Hastigheten i högerfilen, där jag och alla andra fegisar höll till, översteg nog inte 70 km/h någon gång. Men långtradarna körde efter devisen ”friskt vågat hälften vunnet” och dundrade glatt förbi i vänsterfilen?! Liksom ett antal andra bilar.

När jag kom till Borås upptäckte jag att jag nog slutat andas någonstans i höjd med Landvetter (för ca fyra mil sedan), och jag höll knappt på att få loss händerna från ratten när det var dags att kliva ur bilen. Nu är jag iaf hemma till sist och tänker inte göra många knop till ikväll. Mer än möjligen tindra med ögonen över tuggisarna som skall bunkras i förrådet för bistrare tider.

Vattenflaskor, termosar och hinkar är påfyllda. Gasolkaminen är laddad och förrådet av ljus och värmeljus välförsett. Hoppas det funkar som försäkring mot strömavbrott även den här gången?

*******************

En liten uppdatering; så här ser vårt vardagsrumsfönster ut just nu, kl 20.04. Snacka om konstraster, innanför och utanför! 😉
080131b.jpg

Högre klass nästa?

Idag hade jag lite lunchtid till godo så istället för att åka till klubben ikväll och frysa i mörkret så var jag och K ute och frös i dagsljus, hemma, istället. Och ja, vi frös, för det hade precis slutat regna och vindarna vände till nordostliga (eller nå’t) och termometern var nästan nere på 0 när vi var klara.

Jag kan inte påstå att träningen var speciellt strukturerad men han var duktig ändå. Vi körde för första gången tungapporten utomhus. Började med den mjuka hantel-apporten och det var inga som helst problem, mer än att den är lite väl tuggvänlig. 😉 Sen hämtade jag den ”riktiga” tungapporten. Den har han knappt sett innan eftersom jag insåg att den inte var bra att köra inomhus. Första gången sprang han ut i full fart. Och letade efter den andra. När han inte hittade den och jag upprepade ”apport” så blängde han på den och – tog den. Och galopperade in i full fart! Han hade självklart lite problem att balansera den, och han gjorde ett litet omtag i ingången men i övrigt vet jag inte vad jag ska pilla med? Momentet känns liksom klart?! Men jag kan säkert lyckas sabotera det också om jag får hålla på ett tag. 😉

För att komma till högre klass bör (måste?) man dock passera appellen och lägre så det är ett tag kvar. Krypet (lägre) har vi t ex inte ens börjat med. Känns inte som någon bra idé innan han känns säker på platsen. Vem vet, med hans uppfinningsförmåga skulle han snabbt kunna få för sig att kombinera dessa två moment. Det finns ju hundar som har gjort det förr…

Tyvärr blev det inga kort på tungapporteringen. Jag frös så jag skakade och det hade nog ingen bildstabilisering i världen kunnat avhjälpa.

Selfmade KBT?

Det verkar som om Karlsson har genomgått någon form av kognitiv beteendeterapi alldeles på egen tass. Han har helt enkelt konfronterat sin fobi, tratten, och lärt sig leva med den. Åtminstone så länge den sitter på storasyster.

080130a.jpg

Han har försökt tvätta Izas öron, och fått sina egna öron tvättade trots trattens närvaro, och han har kampat om tuggben. Han håller dock fortfarande ett visst säkerhetsavstånd (och det gör vi också) när hon vandrar omkring med tratten. Det ser jag dock bara som ett bevis på att han är en klok hund och att självbevarelsedriften fungerar. Iza är ju inte den försiktiga typen utan ”brôtar” på i full fart och skiter i att hon fastnar i väggar, möbler, trappor och dörrposter med jämna mellanrum. Hemmet lär behöva en totalrenovering när detta är över. *suck*

Dessutom ser han tratten som en alldeles lysande ursäkt för att ligga i vår säng istället för i sin egen (bredvid Izas), redan från ”start”. 😉

************************

Gårdagens glada nyhet; 11 februari börjar TV4 sända Anna Pihl igen. Har ni inte sett den tidigare? Börja nu!

************************

Veckans citat; No hugs dear. We’re english, we only show affection for dogs and horses.

(Sagt av engelsk aristokratisk farmor till översvallande amerikansk tonåring i en f ö tämligen medioker film.)

Teknikreflektioner

Med jämna mellanrum tar jag mig en stund för att reflektera över den tekniska utveckling jag upplevt hittills under mitt yrkesliv.

I början av 80-talet, när jag jobbade inom polisen så hade vi fyra sätt att kommunicera med omvärlden.

1. Traditionell snigelpost

2. Fasta telefoner

3. Polisradion. Antalet mottagare var dock, av naturliga skäl, begränsat.

4. Telex. Någon som kommer ihåg den? Den fanns definitivt inte i var mans hem, men kanske på en del arbetsplatser? Det var ett stort muskedunder, ungefär som en ordinär tvättmaskin, med ett manuellt tangentbord. När man skrev producerade den, förutom ett papper där man kunde se vad man skrev, en fullständigt oläslig remsa med en massa hål. Sen stoppade man i den här remsan i en läsare och skickade det till mottagaren. Om jag inte minns fel så kom det hos mottagaren ut en motsvarande remsa som sen fick stoppas i en läsare för att omvandlas till text på papper. Eller också blev det text direkt? Jag minns faktiskt inte riktigt…

Efter ett par år kom teletex. Det var en liknande konstruktion men i smidigare format. Den fungerade ungefär som en elektrisk skrivmaskin. Teletexen försvann dock ganska snabbt för sen kom FAXEN!

Wow och halleluja! Man kunde skicka bilder?! Vi funderade mycket på hur det EGENTLIGEN gick till men kom fram till att vi förmodligen inte ville veta. 😉

Faxen har överlevt. Och överträffats. Flera gånger om.

Var vi är idag behöver jag nog inte redogöra för. Det som fick mig att tänka till över detta nu igen var detta; alldeles nyss satt jag i mitt lilla hemmakontor (ja, där sitter jag iofs fortfarande) och laddade hem 68 katalogsidor från ett tyskt tryckeri. På ingen tid alls. Med ett halvbra bredband. Hepp!

Kränkt?

Vi är just hemkomna från Blå Stjärnan och Iza låter meddela att hon tycker att vi (jag och personalen) var ”inne och kränkte på hennes personliga integritet”. (De som tycker jag skriver konstigt kan ju titta här. 😉 )
Hur som helst så spenderade hon enorma mängder syre på att tala om för oss och resten av djursjukhuset exakt HUR kränkt hon var av att behöva ligga på sidan och bli fasthållen. Hon har fantastiska röstresurser den damen när hon sätter den sidan till. Och det är ingen tvekan om vad hon vill ha sagt. 😉

Nåväl, stygnen är borttagna. De tyckte inte att det såg ”så farligt ut”. Tratten ska hon dock ha på några dagar till (till lillebrors besvikelse) och antibiotika blir det i ytterligare fem dagar.

Dessutom fick vi provsvar på cystan/tumören och den var helt ofarlig! Jippi!!!

Nu tar hon igen sig efter den kraftansträngning, såväl fysiska som psykiska, ett veterinärbesök innebär. Det som fascinerar mig är att hon, varje gång, har sååå oerhört bråttom att komma in på djursjukhuset (jag kan knappt hålla henne!) så man kan inte anklaga henne för att skapa sig negativa minnesbilder i onödan.

My little sunshine

Som sagt (i förra inlägget) så sken solen idag och vädret var superhärligt. Och här satt jag och kom – ingenstans… Husse fick åka och jobba så min planering, att husse och Iza skulle gå en kortare promenad i lugn och ro, och jag, Karlsson och kameran skulle ta en längre vända kom på skam. Iza blir skogstokig om jag och K går ut, och omvänt funkar det ungefär likadant. Och att ta båda i ishalkan, och med Izas sår, kändes INTE som en bra idé eftersom hon stressar upp sig så i början.

Nåväl, jag och K och kameran tog iaf en tur ut på åkern utanför huset och här är en del av resultatet. Jag är faktiskt riktigt nöjd. 🙂 OK, visst fanns det en hel del bilder som inte var bra också, men så är det ju alltid. T o m med kameran i autoläge så klarar autofokusen hyfsat att fånga Karlsson. En del bilder är tagna i ”sport-läge” också.

080127j.jpg

Motljus (med motljusskydd 😉 ) men ändå ganska läckert tycker jag.


080127k.jpg

Fart och fläkt, och ännu en mystisk ”vinkel” på öronen. 🙂

080127l.jpg

Lite jobbigt är det med det starka solljuset tycker han. Taget med så mycket zoom som objektivet klarar, därav lite oskärpa.

080127m.jpg

Hej och hopp!


080127n.jpg

Undrar vad han har i sikte som frestar så?
080127o.jpg

Här tränar vi skall. Första gången han faktiskt skäller på enbart kommando.
080127p.jpg

Mer skall!
080127q.jpg

Kollar horisonten. Eller nå’t…

Efter att bilderna togs har jag trimmat K, och ganska rejält den här gången. T o m skägget fick sig en liten omgång. Det var första gången jag vågade mig på det på egen hand och det blev faktiskt riktigt snyggt. 🙂 Och han protesterade inte alls lika mycket som jag förväntat mig. Jag trodde det skulle göra ont där? Men som vanligt hinner man inte mer än släppa ner honom från trimbordet och städa upp allt hår innan man ser ”fläckar” man missat. Ben och tassar är som vanligt inte ”färdiga”. Där måste man vara två, en som trimmar och en som distraherar. Funderar på att ta en tur till V för att fixa det eftersom husse inte riktigt har tålamodet…

Från köttbulle till hund

Gino har transformerats från trind köttbulle till något som faktiskt liknar en hund, men mer om det senare.

Igår var ”det däringa internettet” trasigt, därav bristen på uppdatering om nu någon undrar.

Mina dagar som ”partypingla” är definitivt över. Fredagens evenemang avlöpte väl men jag gav upp på ett ganska tidigt stadium. Jag var ute med jobbarkompisarna och ”firade av” vår f d chef och ägare. Det var trevlig och maten var god. Sen skulle vi gå vidare till en pub. Och det gjorde vi. Men när det var KÖ (!) gav jag upp. Kön i sig bestod av två personer så det var väl inte det som var problemet, utan snarare tanken på trängseln som skulle vara ett faktum när man väl kom in. Då bangade partypinglan ur och åkte hem istället.

Jag vet inte om det beror på bristande habituering (för att prata hundspråk) men efter en festkväll sover jag ofta ganska dåligt. När det började närma sig lördagskvällens arrangemang var jag ganska mör och bestämde mig för att hålla mig spik nykter och köra. Vi var ett gäng (husses gamla barn- och ungdomskamrater) som började kvällen med att bowla och sen fortsatte till en restaurang. Även denna kväll var trevlig men vid 22-tiden skulle det åkas hem till ett av paren för att dricka kaffe (?) och fortsätta prata ungdomsminnen. Då kände jag att ”mina hundar behöver mig” och åkte hem. Husse fick ta sig hem för egen maskin. Så mycket för det partypinglandet. 😉

Kvällen största behållning var dock att jag 1; slog husse (med god marginal) i bowlingen och 2; lyckades göra en skitsnygg fickparkering i första försöket med husses bil och fyra salongsberusade karlar som passagerare. Man får glädjas åt det lilla. 🙂

Nästa helg ska jag ”pingla” på klubbens årsfest, men sen får det vara nog för ett tag framöver.

Igår fick Karlsson flickbesök, eller snarare tantbesök. Olga, dansk-svensk gårdshund på 7 år, kom och hälsade på. Vid det laget hade det, under loppet av två timmar, ramlat ner ca 1 dm blötsnö som de rusade runt i. Några kort blev det, men ganska mörka (trots photoshop-trixande). Är dock ändå imponerad med tanke på det urusla ljuset, dimman och snön som fortfarande föll.

Karlsson hade nog utan problem kunnat springa både ikapp och förbi Olga, men föredrog oftast att springa en bit efter med ett förtjust drevskall. 🙂

080127a.jpg

”Kom igen då katten, det svänger ju!”

080127b.jpg

080127c.jpg

080127d.jpg

Så över till ämnet i rubriken; Gino. Äntligen har det kommit några nya bilder på den lille herr’n. Precis som med Karlsson så går utvecklingen fort. Jämfört med t ex en schäfer så börjar en border på ett tidigt stadium likna en hund istället för en valp. Den lilla köttbullen jag stoppade in i bilen för två veckor sedan när de skulle åka hem utvecklas tydligen lika snabbt han.
080127e.jpg

Poserar fint på trappan till sitt nya hus.

080127f.jpg

Man får ta de tillfällen som bjuds för att strecha lite.

080127g.jpg

Filosoferar över livet som dal-mas.

080127h.jpg

Sover den oskyldiges sömn … eller?

080127i.jpg

Kontrollerar trädgården som helt plötsligt blivit vit?!

För övrigt så har Izas operationssår börjat strula. Skulle tagit stygnen i fredags men eftersom det såg lite irriterat ut bestämde jag mig för att avvakta och bokade en tid på måndag kväll istället. Det har dock blivit sämre, lite irriterad och ”kladdigt” så idag ringde jag veterinären och frågade. Eftersom jag har antibiotika kvar sedan tidigare så tyckte dom att jag kunde börja ge det, fortsätta med klorhexidintvätt och så skulle dom kika på det imorgon. Hon är dock fortfarande pigg som en nötskrika och har ingen feber. Det är dock själva f*n att det ska börja strula nu. Om två veckor ska vi på kurs i brukslydnad och då hade jag räknat ut att hon skulle vara frisk. Något provsvar på den inskickade tumören/cystan har jag fortfarande inte fått.
Idag skiner solen! Fåglarna kvittrar för fulla muggar så att man nästan får vårkänslor. Om det inte vore för den där himla snön som föll igår och nu har transformerats till is så skulle det vara riktigt trevligt. Men en tur med kameran och Karlsson får det nog bli sen. 🙂