Teknikreflektioner

Med jämna mellanrum tar jag mig en stund för att reflektera över den tekniska utveckling jag upplevt hittills under mitt yrkesliv.

I början av 80-talet, när jag jobbade inom polisen så hade vi fyra sätt att kommunicera med omvärlden.

1. Traditionell snigelpost

2. Fasta telefoner

3. Polisradion. Antalet mottagare var dock, av naturliga skäl, begränsat.

4. Telex. Någon som kommer ihåg den? Den fanns definitivt inte i var mans hem, men kanske på en del arbetsplatser? Det var ett stort muskedunder, ungefär som en ordinär tvättmaskin, med ett manuellt tangentbord. När man skrev producerade den, förutom ett papper där man kunde se vad man skrev, en fullständigt oläslig remsa med en massa hål. Sen stoppade man i den här remsan i en läsare och skickade det till mottagaren. Om jag inte minns fel så kom det hos mottagaren ut en motsvarande remsa som sen fick stoppas i en läsare för att omvandlas till text på papper. Eller också blev det text direkt? Jag minns faktiskt inte riktigt…

Efter ett par år kom teletex. Det var en liknande konstruktion men i smidigare format. Den fungerade ungefär som en elektrisk skrivmaskin. Teletexen försvann dock ganska snabbt för sen kom FAXEN!

Wow och halleluja! Man kunde skicka bilder?! Vi funderade mycket på hur det EGENTLIGEN gick till men kom fram till att vi förmodligen inte ville veta. 😉

Faxen har överlevt. Och överträffats. Flera gånger om.

Var vi är idag behöver jag nog inte redogöra för. Det som fick mig att tänka till över detta nu igen var detta; alldeles nyss satt jag i mitt lilla hemmakontor (ja, där sitter jag iofs fortfarande) och laddade hem 68 katalogsidor från ett tyskt tryckeri. På ingen tid alls. Med ett halvbra bredband. Hepp!