Frustrerande okunskap och prestige

Några av mina läsare vet vad som höll på att hända med Iza när jag kastrerade henne för 4,5 år sedan. Hon höll på att dö! Anledningen till kastreringen var extremt täta löp.

Hon var kvar på djursjukhuset över natten och morgonen efter upptäckte personalen att hon blödde från både operationssår och vulva. Blodvärdena var i botten och hon var nära att dö (men stod ändå upp och viftade på svansen!!!). Hon fick opereras om snabbt som ögat och i samband med det fick hon en blodtransfusion och höll på att stryka med av det också, eftersom hjärtat hamnade i otakt. Utan konkurrens kan jag nog konstatera att det var den värsta eftermiddagen i mitt liv.

Hon fick nattpermission och vi hämtade hem henne samma kväll och vakade över henne på nätterna. På dagarna var intagen för dropp och provtagningar.

Det var en hemsk upplevelse för alla inblandade men Iza piggnade till och då trodde vi att allt var lugnt. Och det var det, med Izas fysiska hälsa, men det var då cirkusen började…

Veterinären som opererat (i första skedet) hävdade att det, vid andra operationen, uppstått onormala blödningar i bl a bukväggen och att prov skulle tas för hemofili A (blödarsjuka)/von Willebrands sjukdom (en ”mildare” form av blödarsjuka). Mina känslor svallade naturligtvis. Blödarsjuka?! En hund av Izas kaliber (vild och galen) hade knappast uppnått den åldern (3,5 år) om hon haft blödarsjuka?

Prover togs några veckor senare och ytterligare några veckor senare blir jag uppringd av veterinären som (i en något förkortad version) säger; tyvärr, din hund har blödarsjuka, slår hon sig så dör hon! Det var alltså von Willebrands h*n hänvisade till, men i journalen (ja, jag har självklart journalutdrag) står det ”blödarsjuka”. H*n sa också att det inte var någon idé att ta om proverna.

Nu är ju jag en ganska envis person som inte ger mig i första taget och det här kunde jag bara inte acceptera. Jag trodde helt enkelt inte på det. Jag tog kontakt med professorn på SLU som analyserat provet och är den som kan mest om den här sjukdomen i Sverige. Vi pratade i telefon och jag fick även ett skriftligt intyg på att de (förvisso) något låga värden hon hade inte kunde ha orsakat dessa blödningar. De värden hon uppvisade skulle heller inte vålla henne några problem i det dagliga livet. Han tyckte även att provet var taget för tätt inpå operationen och att det mycket väl var värt att ta om det.

Jag hade ju redan bestämt mig för att vi skulle köra på som vanligt. Iza är liksom inte en hund man ”ställer av” utan hon måste få leva sitt liv, annars är det ingen mening. Så mitt motto var att det fick bära eller brista men hon skulle åtminstone ha roligt så länge det varade.

Ett år senare tog jag om proverna (hos en av Sveriges duktigaste veterinärer inom internmedicin) och värdena var kanonbra!!! Inte ett spår av von Willebrands.

Nu kan man ju fundera över hur en annan människa som fått beskedet ”tyvärr, din hund har blödarsjuka, slår hon sig så dör hon!” hade gjort. En människa som tror på auktoriteter och inte är fullt så envist lagd? Hade vederbörande packat in hunden i bomull och väntat på att den skulle dö? Eller kanske rent av avlivat den på en gång?

Misstag kan göras vid operationer. Det är människor det handlar om och det kan bli fel, det är något jag är införstådd med. Men att en veterinär, bara för att rädda sitt eget skinn och/eller av ren okunskap, kan lämna ett sån’t besked utan att ha någonting på fötterna och veta vad h*n pratar om?! Eller är det ren och skär prestige? Att inte kunna erkänna att man inte vet eller har gjort fel?

Någonstans i hela den här processen fick jag ändå ett erkännande av att de gjort fel eftersom fakturan vi så småningom fick endast var på en bråkdel av kostnaderna…

Att allt det här plötsligt kom upp igen beror på att Iza i morgon skall opereras igen. Den förmodade cystan vid juvret skall bort. Vi pratade om detta hemma igår och då rann hela detta drama upp i min hjärna igen, och jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg på vad prestige kan åstadkomma, i synnerhet om den är kombinerad med okunskap! Behöver jag tillägga att denna veterinär inte får komma i närheten av mina hundar efter detta. Inte för att så mycket som ge en vaccinationsspruta! Och när hon ska opereras ”beställer” jag vilken veterinär jag vill ha. Skulle den planerade veterinären inte vara på plats imorgon och det kryper fram att h*n ska göra det istället så tar jag min hund och åker hem!

Jag var bara tvungen att skriva av mig detta (jag kanske har gjort det förut?) och få ur mig irritationen som fortfarande, efter 4,5 år, kan göra mig så arg så jag skakar… På ett sätt är jag lite pervers sugen på att boka en tid hos den veterinären någon gång bara för att visa upp vildhunden som skulle dö om hon slog sig…

Självklart är jag nervös inför morgondagen. Det är aldrig kul att lämna in hunden för en operation, hur ”enkel” den än är. En och annan hållen tumme kommer vi inte tacka nej till.

Valp-pussar och blandade känslor

Nu har dom åkt. Jag försökte förhala det in i det längsta, och hävdade med bestämdhet att de verkligen hade fått med sig ALLT, trots att Gino sussade och sov i köket, men det gick dom inte på, hans husse och matte…

När jag väckte honom för att bära ut honom till bilen så fick jag en nyvaken valp-gäsp i ansiktet, en näspuss och som avslutning ett litet näsbett… Det var inte helt enkelt att efter det lyfta in honom i bilen och vinka adjö.

Men det är blandade känslor; det ÄR underbart mysigt med valp men samtidigt är dom ju tämligen oanvändbara. 😉 Så, trots allt är det ganska skönt med vuxna hundar som man kan göra en massa saker med. Med det inte sagt att jag inte vill ha en valp nästa gång det är dags, för det vill jag, men det är skönt när de blir vuxna också. 🙂

Nu håller jag tummarna för att hemresan går bra och att han finner sig väl tillrätta i sitt nya hus, och det är jag helt övertygad om att han gör för han verkar vara en underbart stabil liten valp som finner sig tillrätta överallt.

Framåt kvällen kanske det dyker upp ytterligare några valpbilder här, tagna i morse…