Månad: december 2007

”Som man har det på nyårsafton får man ha det hela året!”

Så sa alltid min mamma när jag var liten, och baktanken var väl att jag skulle städa mitt rum. 🙂

Om teorin stämmer så kommer jag under nästa år ha;

1. En gräsmatta utan hundskit (den mockades i morse).

2. Ett, åtminstone fläckvis, välstädat hus.

3. Två nytränade och nöjda hundar.

Och värre kunde det ju vara. 🙂

Hundarna har fått varsitt spår och varsitt lydnadspass idag. Igen?! Iza tittar fortfarande på mig med stora, förundrade ögon, och undrar vad som tagit åt matte. Men hon verkar rätt nöjd.

Karlsson fick ett skogsspår som, som vanligt, blev längre än jag tänkt. Men det brydde han sig inte om utan spårade som en … ja, som en … spårhund! Han bara tassade på i bra fart både uppför, nedför och över bäckar och ris och plockade pinnar och pipar på löpande band. Och vad gör man inte när belöningen består av viltpaté? Även om den serverades utan cumberland-sås. 🙂

Iza fick ett något längre spår. Vid några tillfällen försökte hon blåsa mig genom att byta spår men det gick jag inte på. Men det märks att det var länge sedan vi tränade spår på allvar, och framför allt länge sedan vi tränade spår med förledningar. Skärpning alltså. Men för att träna förledningar behöver man spårkompisar vilket jag för tillfället lider akut brist på. Någon frivillig?
Lydnadspassen för respektive hund såg ut ungefär som igår. Inget revolutionerande där.

Med tanke på det instabila vädret och husses jour så blir det nog till att packa Ramlösan när vi (jag?) beger oss till nyårsfesten. Hundarna får vara hemma och så åker någon av oss hem till dem under kvällen och rastar och matar. Det brukar vara lugnt med fyrverkerierna här och Iza är ju totalt orädd för sån’t och har förmodligen en lugnande inverkan på K om nu han skulle reagera. Det blir ändå stereon på på hög volym, för säkerhets skull. Men jag tror dom kommer sova sig igenom tolvslaget.

Några pretantiösa summeringar av 2007, och planer för 2008 ger jag mig inte på. Utan jag nöjer mig med att tillönska alla läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Så har jag äntligen tagit mig upp på plus-sidan av skalan i hundarnas värld.

Igår lovade SMHI uppehållsväder och solsken!? Faaan tro’t tänkte jag och mycket riktigt; när jag klev upp i morse regnade det – som vanligt. Förmiddagen ägnades åt några smärre röjningsprojekt och sen, fram emot middagstid, upphörde regnet och molntäcket sprack upp. Då gjorde jag en av mina berömda kragtagningar och packade in hundarna i bilen för färd mot klubben.

Iza är ju alltid tyst i bilen när vi åker. Karlsson brukar upphäva ett förtjust pip av förväntan när vi stannar. Idag pep det alldeles förfärligt, från två av de tre individerna i bilen (och jag var inte en av dom) redan när vi svängde in mot klubben?! Kan möjligen ha något att göra med att Iza inte varit där på ca 1,5 månad? Och Karlsson har inte heller varit där irriterande ofta sista månaden. Uppenbarligen tyckte de att matte kommit på en kul idé.

Jag började som vanligt med Iza. Hon var taggad till tusen och lyhörd. Utom när hon fick några ”släpp” för att rensa planen från rådjurs- och harskit. Med tanke på att hon inte varit där på så länge så var det en del att städa… Nåväl; på det stora hela skötte hon sig jättefint. Fokus låg på inkallningen med ställande (surprise!?) och nu återgick jag till föremål bakom. Nu SKA jag köra med den här metoden ett tag och inte bli frustrerad och byta metod stup i kvarten. Man kan nog nästan se det som ett nyårslöfte? Det funkade faktiskt hyfsat och en liiiiten, liiiiten polett kanske började ramla ner. (Varför känns det som om jag sagt/skrivit det förr?).

Vi körde även skallet, i liggande ställning. Hon var klart konfunderad men till sist så låg hon faktiskt och skällde. Åtminstone så länge jag också höll mig nära marken. Skallet tappade naturligtvis i kraft, men det blir säkert bättre när hon kommit underfund med att jag faktiskt vill ha det så. Förhoppningsvis kan den metoden ha en lugnande effekt på rörelsemönstret även i sittande ställning?

Jag körde även ett par framåtsändanden ”på friland” (=utan grupp) och ett kryp som blev lite snett och snabbt men hon var åtminstone låg.

Karlsson fick ”en påse blandat” (som vanligt) och skötte sig bra (som vanligt). 🙂

På det stora hela var jag jättenöjd med träningen och det verkar som om hundarna också är det. De har sovit som klubbade sälar hela eftermiddagen. 🙂

Faktum var att det var så roligt att jag funderar på repris imorgon. Ev. kombinerat med spår? Vi är bortbjudna på kvällen så det är inga akuta saker som måste göras hemma bara för att det är nyårsafton.

Igår kom jag äntligen igång med ett av mina planerade röjningsprojekt. Hallgarderoben! Det var inte kul medans det höll på men gud så skönt det var när det var klart. Det resulterade i flera kassar med skor och jackor till de ”bättre behövande”. När husse idag åkte iväg för att lämna dem på återvinningsstationen så var den containern proppfull så han fick ta med sig sakerna hem igen. Nu gäller det alltså att inte ångra sig och gå och börja plocka upp sakerna igen. Jag var nämligen på mitt värsta humör igår och rensade ordentligt. Kanske för ordentligt?

Ikväll ska jag roa mig med att kolla dragningen på Rikslotteriet (heter det väl?). Jag har två lotter och kommer således att vinna massor av pengar. Och när jag har gjort det slipper jag fundera på om jag ska skaffa progressiva glasögon eller systemkamera. Då kan jag göra både och… Har tillbringat en del tid igår och idag med att kolla utbudet (på kameror, inte på glasögon). Och jag vet vad jag vill ha… 😉

…. är inte en borderterriervalp utan … två trattkantareller!

Eftersom hundarna inte gick på mitt snack om att det faktiskt är nyttigt med en vilodag ibland så gav vi oss ut i spöregnet och kulingvindarna. För att komma undan den värsta blåsten gick vi en runda som vi sällan går numera på grund av sönderkörda skogsvägar. Men, den rundan innebär att man passerar mitt trattis-ställe. Och självklart kunde jag inte låta bli att titta efter och se vad jag hittade?!

Om jag haft vadarstövlar på och kunnat ta mig över den nybildade insjön hade jag säkert hittat fler. Vad jag ska göra med två (2) trattisar är något oklart. Men jag får väl torka dom och slänga dom i burken med dom andra.

På samma promenad fick jag också tillfälle att konstatera att gore-texkängor har sin begränsning. Den går vid ca 25 cm vattendjup. Det var vid den här passagen jag råkade trampa ”lite” snett.  Vattendjupet var något större nu än då (och mittsträngen något mer ”porös”) för att uttrycka det milt.

Får jag be om störsssta … möjliga … tysssstnad…

.

.

.

Låt mig presentera…

.

.

.

.

.

.

… Gino!

Men allvarligt talat så kommer jag nog att avråda pappa från att ta någon valp ur den här kullen. Anledningarna är följande:

• Valparna både kissar och bajsar. Inomhus!

• Dom har tänder. Som dom använder!

• Dom har taskig koordinationsförmåga!

• När dom inte äter, kissar, bajsar eller testar koordinationsförmågan så sover dom!

Så var det med det! 😀

Men eftersom jag tror att ovanstående argument inte biter på pappa så gjorde jag ändå ett val. Den här gången gjordes valet på något mer vetenskapliga grunder än när jag valde Karlsson (mest rynkor i pannan!). Jag gjorde faktiskt ett valptest på hanarna, med protokoll och allt. Karin fick bära in valparna, en i taget, i ett rum där dom inte varit förut och där jag befann mig. Det som fällde avgörandet, och var den stora skillnaden, var att valp 1 och 2 la sin energi på att undersöka rummet medan valp 3 (Gino) engagerade sig i mig och inte brydde sig så mycket om den nya miljön. Det var viktigare med mig! En positiv egenskap tycker jag. Testade även diverse andra saker; hantering, ljud och intresse för lek och där var det ingen större skillnad mellan dom. Nu borde de nog ha varit en vecka eller två äldre, men eftersom det inte var möjligt så fick det bli som det blev. Det är också fullt möjligt att jag fått ett helt annat resultat om jag gjort testet idag istället, men nu blev det som det blev och jag tror att det blir bra. 🙂

Det har varit mycket bt-valpar på ett dygn. Igår kväll var vi hembjudna till kennel Gibas som hade en kull på fyra valpar, ca en vecka äldre än Gino och hans syskon. Där var det också full fart. Eller … fullare fart. Det händer mycket i utvecklingen på en vecka! Kul var det att se dom, och mycket hundsnack blev det. Jag träffade även Ginos pappa Paddy, Karlssons farfar Kimi och mormor Jamie.

Karlsson har haft ett tufft dygn bland alla brudar. Det började med att hans mamma skrämde slag på honom genom att vara iförd tratt och pyjamas. Nyopererad (kastrerad) som hon är så var det nödvändiga tillbehör men Karlsson tyckte det var tämligen skräckinjagande och har hållit sig på behörigt avstånd. Han har även varit oerhört respektfull mot valparnas mamma Manda även om hon inte tyckte det var nödvändigt utan faktiskt la sig på rygg utanför valphagen och såg ut som om hon kunde tänka sig att bjuda på lite mjölk. Mercedes, och framför allt Yla, har han dock busat runt med som vanligt. Men droppen som fick bägaren att rinna över kom i morse, när han precis ätit sin frukost på ”vårt” rum. Då är det tre bt-brudar (alla utom hans mamma) som ”spränger” dörren. Då gick han ut ur rummet och tittade uppgivet på mig; ”får vi inte vara ifred ens här?” såg han ut att tänka. Valparna tyckte han också var lite läskiga samtidigt som han var nyfiken och tassade runt utanför valphagen. Det hade nog varit annat om han förstått att de går att använda som pipleksaker… 🙂

På hemvägen har han sovit oavbrutet. När jag öppnade bakluckan vid ett par tillfällen för att kolla om han ville gå ut så tittade han bara på mig med en blick som sa; ”jag har inte tid, stäng”, och så var det slutdiskuterat. 🙂 Det var skönt att komma hem till storasyster igen tyckte han, för där vet han ju var knapparna sitter…

Slutligen några fler bilder på Gino och hans syskon.

Mest vitt på bröstet har han (av hanarna) och dessutom har vi klippt av de yttersta stråna på svanstippen för att hålla ordning på vem han är. 🙂

Härlig valpmage!

Gino försöker mörda kojan. Jämför svanstippen med hans brors…

Vet inte om någon av dessa är Gino, men oavsett vilket … söta är dom!

Dessert kan man äta sittandes i matskålen. 🙂

Gino ligger underst i högen.

Gino fick komma ut för första gången, tillsammans med sin mamma. Det tyckte han var spännande och roligt och var bara nyfiken på allt nytt.

Ljuset var sparsamt så kameran hade svårt att hantera den supersnabba sex-veckorsvalpen. 😉

Inkallningen är redan klar. Åtminstone när matmor kallar!

Idag har jag lite försiktigt trappat upp från gårdagens juldags-koma.

Inledde dagen (nåja, jag åt frukost först) med att trimma Karlsson. Han använder fortfarande samma avledningstaktik när man försöker trimma honom på de lite mer ömtåliga ställena; han ställer sig på bakbenen, lägger frambenen om min hals och fullkomligt dränker mig i blöta pussar. Ganska gulligt, men inte så funktionellt. Åtminstone inte för mig. För hans del funkar det nog bra eftersom jag, åtminstone tillfälligt, slutar rycka honom i pälsen. 🙂

Klorna skulle klippas också. Som alla garvade show-artister har han nu utökat showen med ett nummer. Eller snarare lite specialeffekter. Tidigare har det ju varit höger framtass som han har varit rädd om. Det är han fortfarande. Minst lika mycket. Men han har varit tyst. Men, nu har han kommit på att man kan upphäva ett gällt dödsskri när matte klipper klorna på vänster framtass?! Ett skri för varje klo… *suck* Han låter som om man klippt åtminstone en centimeter in på pulpan och så är man inte ens i närheten. Men vad gör man inte för att underhålla husse och matte?

Dagens hundaktivitet har bestått i ett uppletande för Karlsson. Sex föremål i en bred (20 m?) korridor. Fem föremål löste han bra, förutom ett byte, men det sjätte var jobbigt. Det var en bit av en trädgårdsslang som han hade problem med, men det fixade sig till sist. Nu kommer han in och lämnar av alla föremål sittande vid sidan. Lite tugg är det, men jag tycker det blir bättre och bättre. Därefter tog vi en lydnadspromenad med träning av diverse moment under vägen.

Mitt engagemang i mellandagsrean har inskränkt sig till ett besök på ICA. Där var det inte mellandagsrea. Det var med andra ord ganska glest mellan kunderna. Tack och lov.

I övrigt har jag fixat och donat lite. Nu ska jag packa lite förnödenheter så att jag och K klarar oss ett dygn i Malmoe. Imorgon bitti bär det iväg för att välja ut Karlssons blivande lillebror. De kommer ju oftast att ha ett distansförhållande på ca 42 mils avstånd, men lillebror kan han ju vara ändå. 🙂 Fast ska man hårddra det så är Karlsson halvmorbror till det lilla krypet. Krypets mamma och Karlsson är halvsyskon, dvs de har samma mamma – Lucia, eller Gibas Habanero som hon heter i stamtavlan.

Så nu är kamerabatterierna på laddning och minneskorten rensade så får vi se vad som blir.

Avslutningsvis en liten bild som visar att Karlsson fortfarande använder storasyster som ”kudde”. Lägg särskilt märke till svanstippen som sticker ut under K:s haka, det är inte hans skägg. 🙂

• Läsa lite i någon julklappsbok. Kanske. Om jag orkar?
• Titta på en film. Kanske. Om jag orkar?
• Äta någon chokladtryffel. Kanske. Om jag orkar?
• Rensa plånboken från julklappskvitton. Gjort!
• Läsa lite i någon julklappsbok. Kanske. Om jag orkar?
• Äta lite julmat. Kanske. Om jag orkar?
• Gå promenad med hundarna. Förmodligen icke förhandlingsbart?
• Spela lite Bubble-Shooter. Kanske. Om jag orkar?
• Äta någon chokladtryffel. Kanske. Om jag orkar? Etc…

Att säga att luften har gått ur är ett understatement. Men det är därför jag älskar juldagen. Det är fullt tillåtet att göra … ingenting. Förutom hundpromenaden då. 🙂 Vi har inte en massa släktmiddagar som skall genomföras på olika håll och kanter utan vi bara … är. Underbart.

Gårdagen gick i en faslig fart. På förmiddagen blev det ett traditionellt jul-spår till Iza. Jag tror faktiskt inte att hon spårat sedan tävlingen i slutet av september?! *rodnar* Det märktes dock inte. Hade lagt ett åkerspår med upptag på ca 10 meter. När jag stannade för att sela på fick hon syn på en katt (!) i kanten av åkern och blev mycket intresserad. Jag släppte dock på henne och hon gick (nåja, sprang) ut och tog spåret. En meter åt rätt håll, en meter åt fel håll (där hon sett katten), stannade upp och tittade efter den försvunna katten, suckade och konstaterade att spåret gick åt andra hållet och … valde rätt! Pussgurkan. 😀 Sen spårade hon som en klocka och hittade burkar med mattes hemlagade köttbullar, spårapporter och lite annat smått och gott. Och jag insåg fördelen med en spårhund i 27-kilosklassen. Man behöver liksom aldrig tveka på när hon är rätt. 🙂

Sen bar det iväg till svärföräldrarna för den traditionella jullunchen. Hem igen för att förbereda kvällens julmiddag hos oss och även den flöt på som den skulle, liksom julklappsutdelningen. Paketen innehöll diverse böcker, lotter och lite annat smått och gott. Det bästa paketet var dock det jag fick av jyckarna. Ett par Icebug-kängor! Surprise?!

Nu har tangenbordet f[tt spader s[ jag f[r nog sluta blogga… Bokst’verna i slutet av alfabetet, med prickar ;ver har tydligen lagt av, liksom alla tecken som inte ‘r bokst’ver…

F;rresten, mailen funkar igen … by the way.

Igår kväll, en halvtimme innan det blev julafton, bestämde sig vädret helt plötsligt för att rätta sig efter SMHI:s direktiv. Termometern kröp över nollstrecket och julstämningen rasade raskt från träden i stora sjok… *djup suck*

Kunde det inte fått vara kvar i bara ett dygn till? Jag brukar inte lägga energi på att irritera mig över saker jag inte kan påverka men nu gör jag faktiskt det. Och jag fick stort stöd av Karlsson på sista kvällsrastningen. Han gick t o m så långt  att han skällde högljutt på både träd och buskar som helt plötsligt betedde sig oerhört suspekt. Ja det var rent av så att man kunde tro att det dolde sig ett och annat monster (eller varför inte en dumpe?) där i mörkret.

Som grädde på julaftonsmoset har Telia bestämt sig för att jag inte ska kunna komma åt min mail?!  Någon annan Telia-kund som har motsvarande problem? Eller har dom bara bestämt sig för att radera min e-postlåda? Det har dom ju gjort en gång tidigare, helt utan förvarning och anledning, så varför inte? Som en extra julklapp liksom? Inget förvånar mig…

Nä, nu får jag försöka rycka upp mig och sluta irritera mig. På julafton ska man väl vara snäll och glad, eller hur var det nu?

God Jul (igen)!

• Granen är klädd
• Skinkan är färdig
• Chokladtryfflarna är tryfflade. (Har ni en aning om hur kletig man blir?)
• Pepparkakorna är gräddade
• Huset är städat
• Risgrynsgröten är färdig
• Ris à la Maltan är förberedd
• ALLA klapparna är inslagna

Så nu kan tomten komma. Eller … det går lika bra med M, T, T och T. 😉

Och det är 1,5 timme kvar?! Jag tror jag hinner duscha… 😀

Eftersom jag inte hinner blogga (och det förmodligen inte är någon som hinner läsa här idag heller) så kan ju eventuella besökare underhålla sig med detta. 🙂

http://lizah.blogsome.com/2006/12/24/

Stressa lugnt!

Gjort:

• Sista (?) julmaten inhandlad. Och det var inte bara vi som kommit på den briljanta idén att handla julmat klockan åtta imorse… Men det gick ändå hyfsat smärtfritt.
• Hyllor uppskruvade i sovrummet.
• Lästa böcker nedburna från sängbordet. (Det var en försvarlig hög så det förtjänar faktiskt en egen punkt.)
• Olästa böcker uppburna till de nya hyllorna och sorterade efter genre och författare.
• Massor av konstiga saker som befunnit sig på ”fel” ställe är nu sorterade på ”rätt” ställe alternativt undanstoppade utom synhåll.
• Köttbullarna ”bullade”. Idag gick det bättre. Man är ju inte sämre än att man lär sig av sina misstag. 🙂
• Chokladtryfflarna tryfflade. Nåja, själva tryfflandet (?) ska ske imorgon, men smeten är färdig.
• Karlsson promenerad på aktivitetspromenad med uppletande och lite annat.
• Iza långpromenerad av husse.

Ogjort:

• Bära in granen (snart, bara jag samlat ”mod”.
• Slå in de sista julklapparna (idag, om jag hittar alla?).
• Skinkan (i morgon).
• Pepparkakorna (i morgon, degen är klar).
• Städa (i morgon). Men nu pratar vi inte regelrätt ”jättejulstädning” utan enbart så att de publika utrymmena ser hyfsade ut på ytan. 😉
• Klä granen (i morgon).
• Fixa till en trevlig uppesittar-kväll med gröt och lite annat tillsammans med M, T, T och T. 🙂

Och sen är det säkert lite till som jag har glömt…

Självklart kommer här ytterligare några bilder på vår ytterst lokala julstämning. Det är väl alltid någon som blir avundsjuk. 😉 SMHI hotar dock med plusgrader på julafton… Men å andra sidan har det inte varit minusgrader här på flera dagar enligt dom så den som lever får se.

Vår björk har konverterat till hängbjörk?!

Gör sig mycket bättre med frost på än utan! 

Visst är naturen fantastisk!?
(Och även min kamera, ibland)

 Liten terrier väntar på inkallning.

 Liten terrier tränar ”stå”.

 Liten terrier springer järnet! 🙂

För en stund sedan ringde veterinären ang. Iza provsvar (som jag skulle fått i måndags). Njurvärdet är helt OK!? Underbart, men det var inte bara jag som var förbryllad utan även veterinären. HB är fortfarande lite högt. Varför hade hon inga direkta svar på, och det är inte alarmerande på något sätt, så tills vidare får det vara så. Och det känns onekligen skönt att slippa ge Iza en säck dietfoder i julklapp. Roligare klappar finns ju. 😉
Cystan (eller vad det är) vid juvret skall dock bort någon gång efter nyår, det var vi överens om.

I övrigt konstaterade jag nyss att det kanske ändå är dags för de där nya, progressiva, glasögonen? Efter att ha slängt en dubbel sats köttbulle-smet som mest liknade köttsoppa och inte ens gick att transformera till hundgodis. Och då kollade jag ändå receptet TVÅ gånger, för jag tyckte det verkade vara en stor mängd av den ”blöta” ingrediensen. Och läser lika idiot-fel båda gångerna! 😦

I eftermiddags, när det var dags för julgransinköpet, kände jag mig som om jag var med i Triss-reklamen. Brukar undvika att handla julgran tillsammans med husse eftersom vi aldrig tycker samma lika, men transportfrågan gjorde ett samarbete nödvändigt i år.

Och … 35 sekunder (jag underdriver icke) efter att vi klivit in på granförsäljarens område får jag syn på en fin gran. Går dock vidare för att kolla det övriga utbudet och under tiden rycker husse tag i DEN granen!!! 10 sekunder senare hade vi bestämt oss! Det är definitivt nytt personligt rekord och frågan är om det inte är nytt Borås-rekord också?

Här är för övrigt rimfrosten kvar. Men jag måste revidera det jag skrev igår. Det handlar inte om ”några kilometer” härifrån för att det ska vara totalt höstmörker utan rimfrost. Det är ca 1 kilometer bilvägen och 500 meter fågelvägen. Ett himla mystiskt men mysigt naturfenomen. Och jag måste naturligtvis sätta in en nytagen bild idag också.

Och nu har jag jullov. I 11 (elva) dagar. Fatta det den som kan? 🙂

Nu är det bara timmar kvar. Sen är det jullov. Inte från bloggen, men från jobbet. Och det ska bli sååå skönt!

Jag skickar många julkort. Och jag får många julkort. Efter att under mina första 30 år levt en tämligen ambulerande tillvaro så är det många gamla kompisar som skall kommas ihåg. Det är, i flera fall, den enda kontakten vi har men den är ändå värd att upprätthålla.

Vad det gäller mina cybervänner så har jag valt att hålla det på det digitala planet, annars skulle jag snabbt ramla utför ruinens brant. Men, två av mina cybervänner (även om jag träffat båda IRL också) har skickat mig ”riktiga” julkort, och det värmer lite extra. Idag kom det ett kuvert adresserat till: Lotta (efternamn) m. maken (förnamn) Borderterriern Karlsson och schäfern Iza. 😀

Tack Annette! Och tack Mysla (även om det tog ett tag innan jag fattade vem det var, är ju inte ”van” vid ditt riktiga namn. 😉 ).

Idag har jag farit omkring som ett torrt skinn både på jobbet och efter jobbet. Husse har varit hemma idag och promenerat hundar så jag passade på att handla första ”delen” av julmaten. Dvs det jag kom på spontant. Sen får det bli kompletteringshandling i helgen. Tanken var att julgranen skulle köpas också men husse fick rycka ut och salta (surprise?) och jag har ingen möjlighet att få hem den med min bil.

Själv vårdar jag rimfrosten så gott det går. Temperaturen pendlar runt 0°. Här är det väl ca -1° och bara några kilometer härifrån är det +1° så det är nog mer tur än skicklighet om vi får behålla den fram till jul. Vågar inte chansa på att den är kvar till lördag, när jag är hemma i dagsljus, så jag tog ytterligare några blixtbilder ikväll. Det finns inte en chans i världen att återge  hur vackert det är på små bilder i en blogg, men håll till godo ändå. Och jag vill påpeka att det alltså inte har fallit en gnutta snö utan allt är frost. Mäktigt!

Igår efterlystes det en bild på Karlsson, draperad över mina vrister på fotpallen, tuggandes på sitt tuggben. Här kommer den. Proceduren upprepade sig igår kväll och då var kameran beredd. 🙂

Ser det bekvämt ut? Näää…

Mot Sherwoodsk …

… nä, diskbaljan och tomteverkstan var det visst?

Idag har jag inhandlat två nya tungapporter. Inte för att K kvaddat den första. Den dyra. Den riktiga. Utan för att jag i lördags insåg att det finns en annan sort tungapporter. I julklappsracet 1.0 fick jag nämligen två hantlar. 1-kilos, vadderade med neoprene. Perfekt för ömtåliga tår och parkettgolv. Tyvärr blev jag av med dessa till till T den äldre i racet 1.5 där vi stjäl julklappar  hejdlöst av varandra.

Idag, i Gällstad, sprang jag dock på exakt likadana och plockade snabbt upp plånboken. Dyra var de inte heller. 🙂

Nu har vi alltså tränat tungapportering i köket. Och det gick alldeles lysande. Eller, nåja, nästan. Tyngden var åtminstone inget problem och inte ingångarna heller. Det var väl själv gripandet som kunde bli lite hur som helst eftersom den lilla terrierkäften även kunde gripa i ena änden utan problem. Men den möjligheten kommer ju snabbt undanröjas med den korrekta apporten. Kan för övrigt inte begripa varför en 1-kilos tungapport har exakt samma dimensioner som en 4-kilos? En schäfer som har mycket bredare mun kan ju ha fullt sjå att balansera den, och så ska en  liten hund klara  samma bredd även om vikten är lägre?! Träapporter och metallapporter är ju komprimerade. Varför inte tungen???

Dessutom blev det ett pass i vardagsrummet med växlande av position från sitt till stå. Där verkar poletten också ha ramlat ner. 🙂