Fyra minuter!!!

Nä, inte som Ugglas Fyra sekunder utan FYRA MINUTER! Men mer om det senare.

Idag var det tänkt att vi (jag och Karlsson) skulle iväg och träna spår tillsammans med Tytti & Tarrak och några till. Nu blev vi lite för många så spårträningen lades på hyllan och istället blev det uppletande och lydnad på Kinds BK. Vi var ett rejält gäng med en massa aussies, en rottis och en tollare. Och så Karlsson då. 🙂

Uppletanderutan vid Kinds BK är lite originell. Ungefär var sjunde meter så är det grävda diken på tvären över rutan som hundarna måste hoppa över för att komma ut. I vanliga fall är dessa diken ganska torra men inte efter denna höst/”vinter”. För en ”normal” brukshund vållar detta sällan några problem men för en kortbent brukshund (läs Karlsson) visade det sig vara lite problematiskt med meterbreda, vattenfyllda diken. Åtminstone om han inte hade tillräckligt med fart. Uppletandet var inte mycket att skryta med idag men vi hade åtminstone roligt åt hans bestyr. Å andra sidan har han ju varit utarrenderad till svärmor och bara gått koppelpromenader så det fanns mycket spring i benen som skulle ut. Hur mycket han påverkades av ett gäng vilt gapande aussies bakom baslinjen är svårt att säga, men jag tror inte det var så farligt. Det som strulade berodde nog på annat.

Därefter körde vi lydnad. Karlsson skötte sig i stort sett bra, och det som inte blev bra berodde på att jag var lite okoncentrerad. Avslutningsvis var det dags för platsliggning. Jag hade ju mina funderingar… Termometern visade ca +3° och då brukar han inte gilla att ligga still. Å andra sidan, vem skulle göra det? Nåja, jag la honom, och han låg! Tillsammans med en löptik, en nylöpt tik och farbror Tarrak. I FYRA MINUTER!!! Trodde inte mina öron när jag hörde tiden men jag var minst sagt nöjd med honom. Han lyfte på huvudet några gånger och gnällde lite men han låg kvar utan en tendens att resa sig. Min lilla sockerärta! Det kanske börjar bli dags att läsa tävlingskalendern?

Det var iaf skönt att komma igång med träningen igen, och förhoppningsvis kan det bli fortsättning på det här arrangemanget som Tytti & Annelie dragit igång. Det är åtminstone meningen.

Med tanke på hans reaktion på mamma Lucia när han mötte henne iförd tratt så tog jag det pedagogiskt (tyckte jag) när vi kom hem. Han fick först gå in och hälsa på Iza utan tratt, och sen se när jag satte på den. Men vad hjälpte det? Han är livrädd för tratten! Tur att det inte var med några tratthundar på MH:t för här snackar vi bristande avreaktioner… Nåja, han får väl lära sig. 🙂

Om hundar kunde tala…

Ibland önskar jag att hundar kunde tala, eller åtminstone förstå logiska tankekedjor, som t ex denna; Om du låter bli att slicka på ditt operationssår, och försöka montera bort stygnen, och dessutom låter bli att krafsa med baktassen på det andra operationssåret så skulle du slippa se ut så här!

080120a.jpg