Idag hade jag lite lunchtid till godo så istället för att åka till klubben ikväll och frysa i mörkret så var jag och K ute och frös i dagsljus, hemma, istället. Och ja, vi frös, för det hade precis slutat regna och vindarna vände till nordostliga (eller nå’t) och termometern var nästan nere på 0 när vi var klara.

Jag kan inte påstå att träningen var speciellt strukturerad men han var duktig ändå. Vi körde för första gången tungapporten utomhus. Började med den mjuka hantel-apporten och det var inga som helst problem, mer än att den är lite väl tuggvänlig. 😉 Sen hämtade jag den ”riktiga” tungapporten. Den har han knappt sett innan eftersom jag insåg att den inte var bra att köra inomhus. Första gången sprang han ut i full fart. Och letade efter den andra. När han inte hittade den och jag upprepade ”apport” så blängde han på den och – tog den. Och galopperade in i full fart! Han hade självklart lite problem att balansera den, och han gjorde ett litet omtag i ingången men i övrigt vet jag inte vad jag ska pilla med? Momentet känns liksom klart?! Men jag kan säkert lyckas sabotera det också om jag får hålla på ett tag. 😉

För att komma till högre klass bör (måste?) man dock passera appellen och lägre så det är ett tag kvar. Krypet (lägre) har vi t ex inte ens börjat med. Känns inte som någon bra idé innan han känns säker på platsen. Vem vet, med hans uppfinningsförmåga skulle han snabbt kunna få för sig att kombinera dessa två moment. Det finns ju hundar som har gjort det förr…

Tyvärr blev det inga kort på tungapporteringen. Jag frös så jag skakade och det hade nog ingen bildstabilisering i världen kunnat avhjälpa.

Det verkar som om Karlsson har genomgått någon form av kognitiv beteendeterapi alldeles på egen tass. Han har helt enkelt konfronterat sin fobi, tratten, och lärt sig leva med den. Åtminstone så länge den sitter på storasyster.

Han har försökt tvätta Izas öron, och fått sina egna öron tvättade trots trattens närvaro, och han har kampat om tuggben. Han håller dock fortfarande ett visst säkerhetsavstånd (och det gör vi också) när hon vandrar omkring med tratten. Det ser jag dock bara som ett bevis på att han är en klok hund och att självbevarelsedriften fungerar. Iza är ju inte den försiktiga typen utan ”brôtar” på i full fart och skiter i att hon fastnar i väggar, möbler, trappor och dörrposter med jämna mellanrum. Hemmet lär behöva en totalrenovering när detta är över. *suck*

Dessutom ser han tratten som en alldeles lysande ursäkt för att ligga i vår säng istället för i sin egen (bredvid Izas), redan från ”start”. 😉

************************

Gårdagens glada nyhet; 11 februari börjar TV4 sända Anna Pihl igen. Har ni inte sett den tidigare? Börja nu!

************************

Veckans citat; No hugs dear. We’re english, we only show affection for dogs and horses.

(Sagt av engelsk aristokratisk farmor till översvallande amerikansk tonåring i en f ö tämligen medioker film.)