Så var vi hemma igen efter årets borderterrier-spektakel. Det har varit en trevlig helg med bra väder. Inte en regndroppe har fallit på oss (jo, förresten, ungefär tre stycken i fredags natt) och solen har strålat både lördag och söndag.
Eftersom västsverige förmodligen kommer att stanna om husse tar ledigt en dag (åtminstone verkar han tro det) så kom vi inte iväg förrän vid 13-tiden i fredags. Resan upp var seg. ”Bara” 31 mil men det kändes dubbelt så långt. Vi hade fattat det kloka beslutet att INTE ta med förtältet så vi var installerade hyfsat snabbt när vi väl kom fram. Kvällen tillbringades med grillande, nån öl och lite vin med bl a Karlssons uppfödare och diverse andra trevliga människor. Mycket bt-snack blev det.
Så var det då utställningsdags på lördagen och tja… Ända tills för en stund sedan trodde jag att vi fått en 2:a eftersom vi åkte ut i första ”gallringen” bland de 23 unghundarna. Jag hade liksom missat högerspalten på kritik-lappen. Men nu har jag upptäckt att vi faktiskt fick en 1:a även om vi inte bedömdes vara bland de sju som förtjänade en plats i ”semi-finalen” som de så vackert kallade det. Är dock lite besviken på den mycket kortfattade kritiken. Hade sett fram emot lite mer när man äntligen fick tillgång till en rasspecialist. Men tydligen är de engelska domarna generellt väldigt kortfattade fick jag mig berättat. Detta var vad som stod:
Racy upstanding dog. Nice narrow body. A little short in ribb. Good topline. Nice rear angulation. Domare: Tracy James.
Log för mig själv åt den första meningen, ”upstanding”… Med tanke på Växjö-utställningen i höstas när han höll på att ramla omkull både på bordet och i ringen så känns det ju bra att han nu bestämt sig för att stå upp. 😉 Nej men allvarligt talat så tyckte jag han skötte sig jättefint både på bordet och i ringen och kritiken var ju inte på något sätt dålig, bara lite kortfattad. Själv gjorde jag inte heller några ”tavlor” även om han säkert presterat bättre med en duktigare handler, men so what?
Karlssons halvsyster lyckades tyvärr inte försvara sin Årets Border-titel från i fjol men hans farfar blev 2:a bästa hane och var alltså en hårsmån från slutfinalen.
Trots allt är det en viss känsla att se 250 borderterrier på en och samma gräsmatta!
Iza fick följa med och titta på finalen i går eftermiddag medan Karlsson vilade ut med husse i husvagnen. Hon var också djupt fascinerad av alla Karlssonar som kutade runt. Och vid det laget var det säkert inte mer än 100 kvar… Hon skötte sig förövrigt jättefint och låg helt cool jämte mig och bara tittade. Hon kanske befann sig i chocktillstånd?
På kvällen var det gemensam middag och sedan ytterligare lite borderterrier-prat utanför husvagnarna.
Min pappa och hans fru har också varit på plats. Tyvärr har vi inte hunnit umgås så mycket men det var nog samtliga förberedda på. Idag tog vi oss dock tid att åka ut i skogen med Karlsson en sväng och bl a köra ett uppletande och budföring. Eftersom de har vissa funderingar på borderterrier som nästa hund tyckte jag att dom behövde se Karlssons ”real me” och inte bara en koppelhund på en campingplats som är det dom hittills sett. Jag tror inte dom blev avskräckta. 😉
Några kort har jag inte tagit i helgen. Kameran var med men lyckades aldrig krypa ur fodralet. Vi får väl se om någon annan snäll själ (pappa eller A?) har något som lämpar sig för publicering. De har dock knappt hunnit hem ännu så jag lär inte få något idag.
Under helgen har jag även träffat en offentlig och en hemlig bloggläsare. Den offentliga var Anette som har en halvbror till K och som brukar kommentera lite då och då. Det var trevligt om än hastigt. Den andra var en annan valpköpare från Karlsson uppfödare som tydligen brukar ”tjuvläsa” ibland, som hon själv uttryckte det. 🙂
Nu ska jag kika på Hundkoll på SVT. ”Valpexpert Birgitta” från kennel Gibas, som är med och säger några kloka ord i varje avsnitt, är ju uppfödare till Karlssons mamma och pappa. Hon och hennes man (som tydligen också läser här då och då?) var självklart också på plats i helgen.
vallterrier.com 