Klara för appellen?

Ikväll har jag varit på klubben och tränat. Med Iza blev det lite ”halvdant” pga yttre omständigheter men hon skötte sig ändå riktigt bra. Med K blev det ännu bättre. 🙂 Körde en del framförgående, en plats där han låg jämte F och lite vanligt fritt följ och linförighet med filande på positionerna. Därefter fick jag hjälp av M, aktiv domare, att köra igenom appellens lydnadsmoment, minus apporteringen och plus fritt följ.
Det gick faktiskt ganska kanonbra. 🙂 Han var lite konfunderad över kommenderingen först men det la sig ganska snart. Mer tävlingsträning måste det bli! Därefter skötte han sig faktiskt kanonfint. M var mycket imponerad av framförgåendet, trots att han faktiskt kan bättre, och läggandet under marsch var värt minst en 9:a om man bortser från den något ”hoppiga” transporten innan läggandet som jag helt tar på mig. Ett litet glädjegläfs över hoppet undslapp han sig också, men det har jag inte hört förr så jag hoppas det var ett undantag. Vi körde ju även ett fritt följ och där går han mycket bättre än i linförigheten, ett inte helt ovanligt syndrom. Det är ju f*n att det momentet numera är borttaget både ur appellen och lägre…

Naturligtvis finns det saker att slipa på. Positionen i halterna kan t ex bli bättre och lite annat smått och gott men i det stora hela borde lydnadsdelen räcka för uppflyttning. Men så var det ju det där med apporteringen. Och fältspåren. Och platsen…

Men det är långt till oktober, eller…?

Klövdjur?

Jag är helt övertygad om att det inom kort kommer växa ut klövar (eller möjligen hovar) på Karlsson. Eventuellt kommer han även få horn? Han knaprar nämligen gräs som den värsta get, men bara en speciell sort. Han är uppenbarligen en liten gourmet och väljer bara delikatess-gräs. 🙂 När han hittar en riktigt god tuva glömmer han omvärlden fullständigt och bara betar. Iza käkar också gräs men inte i riktigt samma omfattning. Det var precis likadant förra sommaren men det hade jag tydligen förträngt.

Fördelen med klövar eller hovar är ju att man då slipper kloklippningen. Nackdelen är att det kan bli problem att få tag på en hovslagare som kan verka… 😉

Nu har jag åtminstone försökt…

…att fånga inkallning med ställande på bild. Det gick … sådär. Tydligen behöver man inte lyssna så mycket på matte när hon sitter på knä med en kamera framför ansiktet. Och när dessutom kameran var inställd på ”fel” sorts sekvenstagning så gjorde det inte saken bättre.

070529b.jpg

Här får man åtminstone en liten uppfattning av hur det såg ut igår.

070529c.jpg

Resten blev mest ”springande träsktroll”. Men han är ju söt ändå. 😉
En med ståndöron…

070529d.jpg

…och en med hängöron.

Spåret gick i stort sett kanonbra. Det var 3-400 meter med sex pinnar varav tre fastbundna. Han tog alla utom en av de fastbundna för där var vi ute och cyklade, lite vid sidan av spårkärnan. Det roligaste var att han verkligen ville fortsätta efter pinnarna och motivationen verkade öka ju längre vi kom i spåret. Känns onekligen som ett stort steg i rätt riktning. 🙂 När vi var klara gick jag tillbaks för att leta efter den försvunna pinnen. Hade det varit en vanlig pinne hade jag inte brytt mig men eftersom man är lite snål/lat ville jag gärna ha med mig snörpinnen hem. Vi strosade omkring ungefär där jag trodde att den fanns och rätt vad det var stod den lilla råttan och rotade med något. Gissa vad? 🙂

Rationellt?

I eftermiddag, när jag jobbat färdigt och innan hundsimmet borde jag;

1. Åka och köpa ogräsgift och spruta på den rikliga vegetationen mellan plattorna på uteplatsen.

2. Åka och köpa pelargoner och andra blommor till krukor och blomlådor

3. Diska, röja, städa, sortera

Så jag har nu beslutat att…

…jag ska lägga spår till Karlsson.

Mycket roligare!

Dessutom hinner jag nog diska och fixa lite medan spåret ”ligger till sig”. 😀

Rabarber-panik

Vad gör man med sex kvadratmeter rabarber? Något som inte innefattar varken socker eller mjöl eftersom det numera är uteslutet ur kostcirkeln? Är lycklig ägare till massor av goda rabarber-recept men inget som inte innehåller någon av dessa två ingredienser. Alla tips mottages tacksamt!

(Ja, jag vet att man kan ge bort rabarber, men det vore ju roligt att kunna använda liiite själv också.)

Att ”komma ut”

Jag har ju varit extremt restriktiv med att publicera bilder på mig själv på bloggen. Jag har beskurit noggrannt om det varit någon hundbild som jag velat lägga ut. Men nu ska jag göra ett undantag. 😉 Den här bilden som togs i söndags tycker jag är lagom anonym och framför allt … mysig. Den är tagen under uppletandet i Arboga-skogarna.

070529a.jpg

Jag och min alldeles egen bruksterrier. Lite synd att han inte har tjänstetecknet på sig. 🙂

Ny stoppteknik?!

Igår kväll skulle det vara framåtsändandeträning på klubben. Åkte upp i god tid och fick en plan för mig själv för att köra inkallningar med Iza. Nu kändes det som om vi backat en bit i utvecklingen igen. Izas oförstående ansiktsuttryck och långa bromssträcka var tillbaks. 😦

Rätt vad det var, när jag satt henne och var på väg ifrån så dyker det upp en rödbrun liten varelse på plan. Med tanke på Izas viltintresse stannade hjärtat i kroppen på mig samtidigt som jag hann tänka ”Shit, ett rådjur. Nej, en räv. Nej en Strimma.” Det var alltså en klubbkompis lilla tollartik som tagit ett eget initiativ och smitit iväg från altanen upp till plan utan att husse märkt det. Dessutom hör det till saken att just denna lilla hund är något av det mest spännande Iza kan tänka sig. Hon blir ofta helt blockerad när de tränar på samma plan, förmodligen för att husse kör ganska mycket bollkastning med påföljande rusningar från hunden. Tack och lov var Iza koncentrerad på något annat och missade (konstigt nog) det lilla besöket, eller hann åtminstone inte förstå potentialen… Strimma tog ett varv runt vår tungapport som låg på plan och försvann sedan nedför backen. Och Iza satt kvar. Puh…

På tal om tungapporten så verkar min oro från förra veckan (för ont i nacken) vara obefogad. När apporten kom ut på riktigt avstånd var det full fart både ut och in. Inte en tendens till att bara släppa apporten även om ingångarna fortfarande är lite vingliga.

Karlsson fick sig också ett lydnadspass. Dagens roligaste var när jag körde inkallning med ställande. När jag ropade ”stanna” hade han hunnit få upp så hög fart att när han slog till bromsen omvandlades den framåtriktande energin till uppåtgående sådan. Han tog tre mycket höga men korta tigersprång på i stort sett spikraka ben innan han fick stopp på alla sina åtta kilo. Måste försöka fånga detta på bild för det var helt obetalbart. 😀

Slutligen var det så framåtsändandet. Gruppen har reducerats men vi fick iaf ihop en grupp på två personer. Nu har Iza börjat vänta på bollen så att hon ”vallar” och springer och tittar bakåt. Får nog ändra strategi lite… Exakt hur vet jag dock inte än, får fundera på det ett tag. Det mest fascinerande är dock att oavsett hur snett hon hamnat innan gruppen så tittar hon till och styr sedan in sig i mitten, varje gång, så nå’t har hon uppenbarligen förstått?!

Nice. Men inte tillräckligt nice…

Så var vi hemma igen efter årets borderterrier-spektakel. Det har varit en trevlig helg med bra väder. Inte en regndroppe har fallit på oss (jo, förresten, ungefär tre stycken i fredags natt) och solen har strålat både lördag och söndag.

Eftersom västsverige förmodligen kommer att stanna om husse tar ledigt en dag (åtminstone verkar han tro det) så kom vi inte iväg förrän vid 13-tiden i fredags. Resan upp var seg. ”Bara” 31 mil men det kändes dubbelt så långt. Vi hade fattat det kloka beslutet att INTE ta med förtältet så vi var installerade hyfsat snabbt när vi väl kom fram. Kvällen tillbringades med grillande, nån öl och lite vin med bl a Karlssons uppfödare och diverse andra trevliga människor. Mycket bt-snack blev det.

Så var det då utställningsdags på lördagen och tja… Ända tills för en stund sedan trodde jag att vi fått en 2:a eftersom vi åkte ut i första ”gallringen” bland de 23 unghundarna. Jag hade liksom missat högerspalten på kritik-lappen. Men nu har jag upptäckt att vi faktiskt fick en 1:a även om vi inte bedömdes vara bland de sju som förtjänade en plats i ”semi-finalen” som de så vackert kallade det. Är dock lite besviken på den mycket kortfattade kritiken. Hade sett fram emot lite mer när man äntligen fick tillgång till en rasspecialist. Men tydligen är de engelska domarna generellt väldigt kortfattade fick jag mig berättat. Detta var vad som stod:

Racy upstanding dog. Nice narrow body. A little short in ribb. Good topline. Nice rear angulation. Domare: Tracy James.

Log för mig själv åt den första meningen, ”upstanding”… Med tanke på Växjö-utställningen i höstas när han höll på att ramla omkull både på bordet och i ringen så känns det ju bra att han nu bestämt sig för att stå upp. 😉 Nej men allvarligt talat så tyckte jag han skötte sig jättefint både på bordet och i ringen och kritiken var ju inte på något sätt dålig, bara lite kortfattad. Själv gjorde jag inte heller några ”tavlor” även om han säkert presterat bättre med en duktigare handler, men so what?
Karlssons halvsyster lyckades tyvärr inte försvara sin Årets Border-titel från i fjol men hans farfar blev 2:a bästa hane och var alltså en hårsmån från slutfinalen.

Trots allt är det en viss känsla att se 250 borderterrier på en och samma gräsmatta!

Iza fick följa med och titta på finalen i går eftermiddag medan Karlsson vilade ut med husse i husvagnen. Hon var också djupt fascinerad av alla Karlssonar som kutade runt. Och vid det laget var det säkert inte mer än 100 kvar… Hon skötte sig förövrigt jättefint och låg helt cool jämte mig och bara tittade. Hon kanske befann sig i chocktillstånd?

På kvällen var det gemensam middag och sedan ytterligare lite borderterrier-prat utanför husvagnarna.

Min pappa och hans fru har också varit på plats. Tyvärr har vi inte hunnit umgås så mycket men det var nog samtliga förberedda på. Idag tog vi oss dock tid att åka ut i skogen med Karlsson en sväng och bl a köra ett uppletande och budföring. Eftersom de har vissa funderingar på borderterrier som nästa hund tyckte jag att dom behövde se Karlssons ”real me” och inte bara en koppelhund på en campingplats som är det dom hittills sett. Jag tror inte dom blev avskräckta. 😉

Några kort har jag inte tagit i helgen. Kameran var med men lyckades aldrig krypa ur fodralet. Vi får väl se om någon annan snäll själ (pappa eller A?) har något som lämpar sig för publicering. De har dock knappt hunnit hem ännu så jag lär inte få något idag.

Under helgen har jag även träffat en offentlig och en hemlig bloggläsare. Den offentliga var Anette som har en halvbror till K och som brukar kommentera lite då och då. Det var trevligt om än hastigt. Den andra var en annan valpköpare från Karlsson uppfödare som tydligen brukar ”tjuvläsa” ibland, som hon själv uttryckte det. 🙂

Nu ska jag kika på Hundkoll på SVT. ”Valpexpert Birgitta” från kennel Gibas, som är med och säger några kloka ord i varje avsnitt, är ju uppfödare till Karlssons mamma och pappa. Hon och hennes man (som tydligen också läser här då och då?) var självklart också på plats i helgen.

Aj aj!

Idag är det alltså dags att åka upp till Årets Border i Arboga. Husvagn ska packas, mat ska handlas, mm. Imorgon ska jag försöka visa upp Karlsson från hans bästa sida i ringen. Idag bestämmer sig mitt knä för att strejka!!! Inspirerat av SAS-personalen kanske?

En eller ett par gånger om året lägger mitt högra knä av. Helt plötsligt, utan anledning, börjar det göra jätteont precis nedanför knäskålen. Imorse, när jag tog ett steg tillbaks från handfatet, så var det klippt. Oftast går det över på ett par timmar och det är bara att hoppas att det stämmer den här gången också annars vet jag inte hur vi ska reda ut helgen. För tillfället haltar jag omkring som Quasimodo ungefär och att gå i trappan som vanligt är inte att tänka på, det är ”ett steg i taget” som gäller.

Håll gärna en tumme eller två imorgon för att inte JAG sabbar K:s chanser i ringen. Egentligen bryr jag mig inte om hur det går, utställning ÄR kvalificerat trams, men ändå. 🙂 Men det är lite kul att träffa folk man känner så som K:s uppfödare m fl. Även pappa med fru kommer dit och dom har jag inte träffat sen förra sommaren. Och att se 250 borderterrier på samma plats är väl också en upplevelse i sig?!

En vind från helvetet

Och jag pratar inte om de vindar SMHI har behagat förse oss med den senaste tiden…

När jag kom hem från jobbet blev det tjej-promenad eftersom husse inte kommit hem med lillebror från dagmatte/svärmor ännu. Bestämde mig för att gå djävulsrundan. Det är ju lite enklare att hantera alla störningar med bara en hund i snöret. När vi närmade oss djävulshuset laddade jag handen med några bitar av mina hemgjorda hundkex som Iza älskar. I sådana här situationer ÄR det faktiskt tillåtet att muta, i förebyggande syfte. 😉

Dörren till huset stod öppen men inga hundar varken syntes eller hördes. Huset ligger på en hörntomt vilket gör att vi måste passera två sidor av tomten. När vi kommit till själva hörnet var vi utom synhåll från den öppna dörren. Trodde jag. Och började så smått andas ut.

Då hör jag hur det liksom blåser till bakom ryggen på oss och sen drar larmen igång. Larmen från 10-15 italienska vinthundar. De har alltså sprungit ca 20 meter helt tysta, förmodligen med enda syfte att ta livet av oss genom att förorsaka två massiva hjärtinfarkter! Det var nära att dom lyckades. Både jag och Iza hoppade högt men samlade ihop oss och sen skötte hon sig sååå fint under resten av passagen. Hemgjorda hundkex smällde tydligen högre än de illvilliga små kräken!

Working kelpie?

Det har väl knappast undgått någon att jag börjat fundera på nästa hund, och framför allt rasvalet. Förhoppningsvis dröjer det många år innan det är dags men tankarna finns där, och det är väl aldrig fel att vara förberedd. Att aussie är något som finns på kartan har väl också framgått. Jag blev inte direkt avskräckt efter mitt besök på aussieträffen. Nu har det dock dykt upp något annat intressant.

Working kelpie! Har ingen live-erfarenhet av rasen men måste se till att skaffa mig. Vi har en på klubben, eller jag tror åtminstone att det är en så’n? Får titta närmare på den och, framför allt, prata med ägaren. Det jag läst på nätet (bl a här) låter dock mycket positivt. Och helt klart är det en working kelpie och inte en Australian Kelpie jag ska ha i så fall. Sen är väl frågan om man ”får” köpa en så’n om man inte vallar? Å andra sidan borde jag inte ha några problem att ruska fram lite djur att valla. I värsta fall har jag ju Karlsson… 😉 Annars får jag väl göra som en f d medlem i klubben och svensk mästare i rapport som helt övergick till vallningen för det var mycket bekvämare. ”Då slipper man ju springa runt i skogen, man står bara still och dirigerar” eller nå’t i den stilen har jag för mig att han sa… 🙂

Jag som trodde att jag skulle vara schäfern trogen för evigt har nu upptäckt att det finns andra raser. Också.

Så många raser, så lite tid…

Eller också börjar jag helt sonika samla på borderterrier?

Kaninsyndromet

Igår bestämde jag mig för att det var läge för lite miljöombyte. Det var länge sedan jag var och tränade på Elfsborgs BK eftersom vi har ägnat oss åt simning på tisdagarna när de har sin fria träning. Nu över sommaren drar vi dock ner simningen till varannan vecka eftersom jag har avtvingat husse ett löfte om att springa med Iza (minst) varannan vecka.

Träningen med Iza blev dock ganska kortvarig eftersom hon drabbades av kaninsyndromet. Symptomen på detta är; total blockering när hon får syn på ett (eller flera) svart-vita djur. Detta sitter i  sedan hon ”träffade” grannens svart-vita kanin för många år sedan. Kaninen var fullständigt orädd, ganska social och skuttade runt i sin bur med Iza som ivrig åskådare. Jag lovar, Iza hade ALDRIG gått  därifrån frivilligt, det var bogsering som gällde. Hon var liksom hypnotiserad av denna lilla varelse. Sedan dess har hon uppvisat ungefär samma beteende oavsett storlek på djuret. Om det är en kanin, en hund eller en häst i fullformat spelar liksom ingen roll.

Igår dök det upp två svart-vita hundar på plan på ett tidigt stadium och sedan var det i princip kört med Izas koncentration, åtminstone på mig och det vi skulle göra, så träningspasset med henne blev ganska kort. Fick dock till några hyfsade skall och lite kryp. Försökte även träna ingångarna med tungapporten men det funkade inte speciellt bra. Hon släppte den flera gånger och att bara släppa 4 kg järn rakt ner kan ju få oanade konsekvenser för både hundtassar och mattefötter. Vi lyckades dock undvika fysiska skador. Dock blev jag nästan orolig för att hon har ont i nacken eller nå’t? Får testa på lite längre avstånd och se om det bara var bristen på fart som orsakade det, eller möjligen kaninsurrogaten?

Karlsson fick sig bl a både en vanlig platsliggning i grupp och en med skott. Det var länge sedan jag körde i grupp men han fixade det riktigt bra. Jag höll mig naturligtvis nära. När första skottet brände av ryckte han till och lyfte huvudet men ingen tendens till att resa sig. På de resterande skotten viftade han inte ens på öronsnibbarna. Dock ligger han och gnäller. Det är inte högljutt och en domare som står på normalt avstånd hör det sannolikt inte, men däremot syns det. Han liksom ”skakar” i hela kroppen när han tar i från tårna för att uttala sitt missnöje och delge omgivningen hur tråkigt han har. Vissa kryptendenser finns också fortfarande…

Hur skriver jag … egentligen?!

Nu syftar jag inte på det rent grammatiska där det säkert finns en del att önska för ev. petimetrar som hittar hit. Det jag syftar på är mitt tangentbord?! Upptäckte att tangenterna A, E, R och T börjar bli utslitna, de har rejäla ”skavsår”? Nog för att jag skriver snabbt och effektivt, men att jag hade så aggressiv fingersättning med vänsterhanden?!