Sedan vi skaffade husvagn har jag ofta fått höra; – Åh så skönt, bara att haka på och sticka iväg!

Det är inte sant! Dom ljuger!

Eller rättare sagt, dom vet inte vad dom pratar om för det är alltid icke husvagnsägare som kläcker denna kommentar.

Jag klagar inte, jag trivs med husvagnen men det är INTE att ”bara haka på och sticka iväg”. Det skall packas också. Det gjorde jag igår kväll och det tog hela kvällen. Och eftersom utrymmet finns så frestas man alltid att ta med ”för mycket”. Förutom personliga tillhörigheter, hundarnas pryttlar och mat (för det finns väl ingen matbutik i Varberg, eller…?) så ska det packas förtält med alla tillbehör, stolar, dynor, bord mm mm. Det tar sin lilla stund.

Och när man kommer hem tar det minst lika lång tid att packa ur och återställa allt i befintligt skick.

Men det är jättemysigt den stund husvagnen är uppställd, förtältet är uppsatt och solen skiner… 🙂

Vi har problem! Med Karlssons spår. Ikväll fick han ett spår med två pinnar. Till första pinnen var det nog ca 250 meter och några vinklar som han löste galant. Han spårade jättefint. När han kommer fram till pinnen tvärstannar han och sticker ned näsan för att lika fort dra upp den igen och fnysa upprört. Självklart hade jag lyckats lägga pinnen mitt på en myrstig!!! Hela pinnen var översållad med myror. Någon bestående pinnskräck fick han dock inte för när jag ruskat av myrorna och vi busade med pinnen var det full fart.

Men sen är det stopp. Han förstår liksom inte att spåret fortsätter? Han vimsade omkring lite planlöst en stund men sen tog jag med honom till en punkt där jag bergsäkert visste att spåret gick, och släppte på honom igen. Och vips, efter ca 15 meter låg sista pinnen, så vi fick åtminstone ett lyckat slut och den älskade pipen kom fram. Hade bestämt mig för att inte ge den förrän vid sista pinnen för att hålla motivationen uppe men det verkade inte som om det hade någon effekt idag iaf. De gånger han fått den vid varje pinne har han blivit så fokuserad på den så jag har upplevt att det varit därför han haft problem att fortsätta…
Jag tror inte  det beror på bristande ork bland hjärncellerna för det spelar ingen roll om första pinnen ligger efter 25 eller 300 meter. När vi hittat den tycker han liksom att vi är klara? Är det månne viltspårgenerna som slår igenom? Där finns ju aldrig mer än ett ”byte”.

Nästa strategi att pröva är; långt till första pinnen och sedan bara en liten bit till nästa så att han förhoppningsvis inte hinner börja strula till det. Spåra kan han ju uppenbarligen, och markera apporterna också… Det gäller bara att poletten ska ramla ner.

Ett typiskt I-landsproblem igen, jag vet, men det är ändå något som bekymrar mig.

Jag tror Iza är lite kär. Vid ett par tillfällen har vi träffat på en speciell herre i samband med simningen. Han heter Challe och är (håll i er nu) en blandning mellan new foundland/leonberger/schäfer/border collie. En mycket sansad herre på 12 år. Rent exteriört är han onekligen mest nuffe/leonberger. Iza behandlar honom alltid med den djupaste respekt. Challe står i princip helt still medan Iza försiktigt nosar på honom och undersöker, i lugn och ro, och han ser också ut att tycka att det är ganska mysigt.

Jag tror faktiskt att större delen av charmen består i just att han står still, i motsats till en viss annan, oss mycket närstående, hund. 😀

Deklarationen är klar. Den summa som kommer att utbetalas i december skulle, med lite marginal, räcka till en ny kamera. Med andra ord är nu systemkameradrömmarna i rullning och de stavas Nikon! Frågan är bara; D40 eller D80? På Cyberphoto finns en utmärkt funktion där man direkt på skärmen kan få upp alla tekniska fakta på olika kameror bredvid varandra och jämföra. Detta är nu gjort, flera gånger! Visst hittar jag skillnader mellan kamerorna men frågan är vilken praktisk betydelse de har – för mig? Är det skillnader som motiverar en prisskillnad på 1600:-? Och hur stor betydelse har valet av objektiv? Är man nybörjare i systemkameradjungeln så är det många frågor.

Det jag vill ha är en kamera som:

• Har mycket snabb uppstart
• Har snabbt autofokus och alltså klarar rörliga motiv bra (hundar är rörliga 😉 )
• Klarar att fota actionbilder även i hyfsat dåligt ljus

Jag är inte mottaglig för argument om andra märken. Har fastnat för Nikon så OM det blir en kamera i slutet av året så blir det en Nikon, frågan är som sagt vilken modell. Och lyckas jag bestämma mig så har det säkert kommit någon ny modell innan året är slut…

Ska man vara realistisk så är det inte troligt att det blir någon kamera – alls. Innan december månad infinner sig har det säkert dykt upp några nya hål att stoppa pengar i. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Man har ju ganska inrutade vanor vilket självklart även har präglat djuren i huset. Idag på eftermiddagen tydde allt på att jag skulle till jobbet enligt dom. Jag bytte från tröja och jeans till annan tröja och andra jeans men det var helt klart jobbarkläder enligt Iza och säger Iza det så tror lillebror på henne. När jag till råga på allt satte på mig ”jobbarskor” betraktade båda hundarna hela projektet som kört och la sig tillrätta i hallen. Att Karlsson dessförinnan fått på sig ett halsband och att kopplet var framtaget glömdes bort för jag befann mig dessutom vid ”fel” dörr. Där brukar man inte gå ut med hundarna. Basta!

Den här gången slumpade det sig så att K skulle med vilket Iza inte riktigt greppade. K fick jag nästan dra ur biabädden och Iza satt bara och gnällde förvirrat när vi klev ut och låste dörren.

Sedan bar det iväg till fotostudion för att, för jobbets räkning, knäppa några hundbilder igen. Den här gången var det IDOLEN som skulle fotas, alltså Tarrak. På en utav bilderna skulle dessutom Karlsson figurera. Att Tarrak skulle vara lättregisserad trodde jag, men hur det skulle gå med K, tätt intill och på samma bild som idolen, var mer tveksamt. Det gick dock bra även om K naturligtvis inte kunde låta bli att krångla liiite. Men vi fick trots allt till ett flertal klart användbara bilder. 🙂 Tarraks fortsatta jobb gick bl a ut på äta ur en matskål vilket Karlsson tyckte var djupt orättvist, och det hördes…

Mitt träsktroll är ju på det stora hela väldigt välvilligt inställd till alla hundar (än så länge) men han har utan tvekan en IDOL! Tarrak!

Igår dök Tarrak upp redan på parkering på klubben och Karlsson blev sååå lycklig. Tarrak visar alltid prov på stort tålamod när K med liv och lust utövar sina, något överdrivna, hälsningsritualer. Ibland tittar han lite uppgivet på mig eller matte och blicken tycks säga; ”men snälla nå’n, är han inte liiite pinsam?”. Men som sagt, han står ut. 😀

Vi gjorde sedan sällskap upp till plan och under tiden bildade vi definitivt en flock i K:s ögon. När vi kom dit bad jag Tytti att kommendera lite linförighet. Tarrak låg ner bredvid henne men helt plötsligt for han upp och började skälla mot gångvägen. Ett monster var uppenbarligen på väg upp?! Nu visade det sig vara två människor och en hund men trots detta var de väl värda att skälla ut tyckte Tarrak. Och Karlsson ställde upp. Till 100%. Han började också skälla, rena ”spökskallet”, vilket jag inte hört förr, förutom på MH:n då. Jag tror inte han hade en aning om varför han skällde men ”skäller min flock/idol så skäller jag”. Snacka om lättpåverkad… 😉

Själva träningen gick på det stora hela ganska bra även om jag var lite elak igår. Lille K var ganska splittrad och nosig i början och ganska snart insåg jag att ”boven” i dramat förmodligen var L:s löptik. Förvisso var höglöpet överståndet men det är ju inte lätt för en liten Karlsson att begripa. 😉 Beslutade att detta var ett utmärkt träningstillfälle och använde dem som störning. Till sist körde vi linförighet exakt över den punkt där F haft sin gottluktande ”lilla” rumpa nedtryckt. K gjorde några nosningsförsök och jag upplyste honom, vänligt men bestämt, om att det INTE var tillåtet. Det verkade faktiskt som om han köpte mitt resonemang. 🙂 Senare la vi även hundarna plats jämte varandra, förvisso var  avståndet lite mer än fem meter, men ändå. Plats med skott var det också, och det gick lysande. K skruvade lite på sig och kröp någon decimeter (INTE på grund av skotten) men i stort sett var det OK, med tanke på omständigheterna.

För att backa lite i tiden så började träningen med Iza. När vi kom till klubben var det helt tomt på parkeringen så jag rusade upp till plan för att hinna köra inkallning med ställande medan vi var ensamma. Körde omväxlande ”ligg” och ”stanna” och det gick faktiskt hyfsat. Hon har helt klart lättare för läggandena och jag hoppas att den träningen kan få henne att förstå att det faktiskt kan hända saker, dvs komma kommandon, även på inkallningen. Vi hann dessutom med lite fritt följ, hopp, kryp och skall. Det är så underbart att träna med henne när man är ensam för koncentrationsförmågan stiger med sisådär 450%. Synd att hon inte alltid kan vara så, oberoende av omgivningen…

Jag gillar att ha det svalt i sovrummet på natten, jag sover bättre då.

Karlsson vill ha det varmt i sovrummet på natten, han sover bättre då, i sin egen säng.

När det är lagom temperatur för mig blir alltså konsekvensen att Karlsson lindar in sig i mina knäveck för att få värme och då sover jag dåligt.

Summan är liksom konstant…

Rubriken är väl i stort sett en sammanfattning av dagens MH. Det är en härlig liten jycke jag har som älskar människor och älskar att leka. Att leken lika gärna kan gå ut på att springa i cirklar och bolla själv med trasan är väl kanske inte det optimala men tills vidare kör vi med snören i de ordinarie leksakerna.

Dagen bjöd väl inte på några större överraskningar (kompletta resultatet hittar ni här). Att leka är jättekul som sagt, att springa efter bytet var kul men att komma fram var konstigt nog inte lika angeläget. Här var han mer intresserad av konstruktionen på trissorna. På aktivitetsnivån, där jag trodde beskrivaren skulle behöva rutor som inte finns på protokollet höll han sig faktiskt oväntat lugn… Ändå hamnade vi i ruta 4. Det säger ju en del… ;-)Han trampade runt, käkade gräs, kissade och gnällde lite men jag trodde det skulle bli värre.

Avståndsleken var skitkul. Raka spåret fram till figuranten i värnet och full fart i trasan. Och när han väl fått tag på den tänkte han INTE lämna den ifrån sig. Men han höll sig huvudsakligen runt figuranten när han for omkring med trasan.

Dumpe var lite läskig men när jag var framme kom han också fram. Rädslorna försvann snabbt. Vi passagerna var han mer intresserad av att kolla fastsättningsanordningen i marken. Vet inte om han funderar på att skaffa en alldeles egen dumpe?

Skramlet var som väntat inga problem. Naturligtvis gjorde han en undanmanöver, lite självbevarelsedrift har han ju, men sen tog han sig snabbt fram på egen tass.

Så var det då dags för spökena och om spöken tyckte han INTE. Större delen av tiden stod han i sträckt koppel framför mig och skällde. Och hela tiden mullrade det i strupen på honom. 🙂 När de började närma sig rejält retirerade han lite och ställde sig bredvid mig, fortfarande skällande. När jag kopplade loss förflyttad han sig bakom mig och tyckte att ”matte, du kan väl fixa detta så står jag här och kollar hur du gör?” Han gick inte fram förrän jag demaskerade spöket och kallade på honom. Andra spöket fixade han sedan fint.

Den avslutande leken var nästan ännu mer intensiv än i början och när det sköts lyfte han inte ens på ögonbrynet. 🙂

Det är en liten guldhund jag har och jag tror faktiskt att jag stigit ytterligare lite i aktning nu när han sett hur modig jag är och hur elegant jag löser problem. 😀

Nu tror jag inte jag behöver aktivera honom så mycket mer idag. Han sover jättegott och har nog mycket att bearbeta i sina drömmar…

Tyvärr finns det inga foton från dagen eftersom husse var satt till att videofilma och min kamera tycker ändå inte om mörka skogar i kombination med snabba hundar.

Just precis exakt så här trött blir man efter att ha konfronterats med spöken i skogen! 

Idag har vi haft en grävmaskin här för att rätta till delar av tomten samt göra en parkeringsplats för husvagnen. Grävmaskinen har grävt och husse har farit som en skottspole med lastbilen och tippat av det vi ville bli av med hos en granne och därefter hämtat matgjord och grus för att fylla på. Nu är det bara resten kvar…

Blivande husvagnsparkering.

Blivande gräsmatta (appellplan?)

Själv har jag större delen av dagen suttit begraven i bokföringen för att under morgondagen förhoppningsvis få till en deklaration. Eftersom jag inte är någon siffermänniska (definitivt mer bokstavsmänniska) så är det verkligen en pestig uppgift som jag sparar in i det sista. Nu är det bara resten kvar…

Hundpromenaden som blev av sent om sider blev väl inte riktigt lika mycket kaos som väntat. Älgarna lyckades vi hålla på avstånd genom att höras. Hoppas det inte är någon annan än dom vilda djuren som hör oss (mig) när vi vandrar fram. 🙂 Även passagen av djävulshuset gick över förväntan trots att ett av de små kräken tagit sig ut på vägen.

Av Karlssons planerade spår blev det naturligtvis ingenting. Får försöka någon kväll i veckan istället för imorgon eftermiddag tror jag ärligt talat inte att vi är så upplagda.

Nu ska vi ladda för morgondagens bravader som enligt SMHI kommer gå av stapeln i ösregn. Nu gäller det att ragga upp en paraplyhållare åt husse så att inte filmningen går om intet.

Ikväll blev det ett spår till K. Min nya strategi var att lägga ett spår där det var långt till första (och enda) pinnen. Det blev väl ca 300 meter och jäklar vad han spårade. 🙂 För det första var han hyperladdad för att komma iväg och sen bar det av… Tempot var bra utan att för den skull gå ut över noggrannheten. Ibland låg han väl 1-2 meter vid sidan av spårkärnan men med tanke på att det blåste kraftigt och spåret bara legat ca 40 minuter så accepterade jag det. Men det var inte många meter han var bredvid åt gången innan han korrigerade sig själv och gick tillbaks. På några punkter, där jag var riktigt säker på exakt var jag gått, gick han dock prick mitt i kärnan. Så kom vi då till pinnen som jag lagt bakom en liten ”hög”. Just där gick han ungefär en halvmeter bredvid men tvärvände och tog pinnen. Guldhund! Han var fokuserad och koncentrerad och hade (nästan) inga hyss för sig. OK, han tog två korta kisspauser, men inte en enda barkbit knaprade han i sig. Nu gäller det bara att få honom att behålla detta fokus även efter första pinnen… Vi gör ett nytt försök imorgon.

Husse och Iza gick på promenad under tiden. Samma runda som vi gick igår. Idag var det inte åtta älgben på åkern. Det var 24…! Hur många älgar detta motsvarar får ni räkna ut själva. Jag hoppas dom inte ska häcka där alltför länge för då vet jag snart inte var vi ska ta vägen på promenaderna.

För övrigt har jag ikväll ännu en gång konstaterat att hussar inte har samma blick för städning som mattar har. Jag är inte på något sätt pedant men jag ser åtminstone när det är skitigt även om jag kanske väljer bort det just då för att göra något roligare (t ex träna hund). Att dammsuga här i huset är ju ett äventyr x 2. Iza har alltid varit ”arg” på dammsugaren men med K har det kommit in i en annan dimension. Han agerar mot dammsugaren ungefär som jag kan tänka mig att han skulle agera mot en grävling i ett gryt. I motsats till Iza, som gärna hugger dammsugaren om hon kommer åt, så har han bytesrespekt. Han håller sig på ett lagom avstånd, ca 1 meter, och försöker reta dammsugaren till vansinne. Han ger sig INTE! Så länge dammsugaren gapar så gapar han. Därför brukar det vara ganska skönt att dammsuga när huset är hundfritt. I onsdags var det hundfritt men inte dammråttefritt. De påminde om någon sällsynt aggressiv, rabiessmittad art. När vi kom hem från kvällens träning var råttorna fortfarande på plats och ligga aggressiva. När jag frågade husse om han inte kunde passat på att dammsuga fick jag till svar att ”jag tyckte det såg ganska rent ut”. Ridå!

Idag dammsög jag innan han kom hem och när vi sen skulle ge oss ut med hundarna så tyckte han att vi kanske skulle dammsuga innan vi gick…

Ha en skön fredagkväll!

Dom bor i skogen. Jag vet! Men jag vill helst slippa se dom…

Idag har Karlsson assisterat husse på jobbet så när jag kom hem hade jag bara en hund att gå ut med. Storasyster. Lite skönt som omväxling och betydligt mer avkopplande än att ha båda med sig. Iza är på en helt annan stressnivå och betydligt behagligare på alla sätt och vis. När vi kommit en bit tänkte jag att jag skulle kolla en ny alternativ ”genväg” och vek av in i skogen. Då börjar Iza vädra och dra som en stolle mot åkern vi hade i motvinden. ”Aha, rådjur” tänkte jag och var glad att jag inte hade en lös Karlsson att hålla ordning på också. Då ser jag 4 låååånga ben skymta bland träden. Och det var inte hästben. Benen hade kompassen inställda mot det skogsparti vi just var på väg in i.

Jag vände.

När vi kom ut så vi hade fri sikt över åkern så visade det sig att de fyra benen hade sällskap av fyra till. Samtliga hade dock den goda smaken att förpassa sig över stenmuren in i skogen så att vi kunde fortsätta vår promenad i lugn och ro.

När vi sedan närmade oss djävulshuset så verkade det lugnt och fridfullt på tomten. Med tanke på den blygsamma temperaturen och de isande kalla vindarna var det inte så konstigt. Läste senast här om dagen (hos Mårr) ett citat om italienska vinthundar ur en hundbok från 1889. ”man bör hålla dem väl påklädda, ty även den ringaste förkylning tar lätt död på det lilla kräket!” 🙂

Nåväl, det var lugnet före stormen. Precis när vi passerar rinner det som en yster vårbäck av italienska vindhundar (med en och annan spridd skur av cocker och yorkar) nedför trappan och sen var cirkusen igång. Det är dock helt klart att Iza hyser ett något större förtroende för mattes förmåga att ta hand om sig själv än vad hon hyser för lillebrors. Hon var inte alls lika stökig och påstridig och när första chocken lagt sig nästan fnös hon nedlåtande och slöt upp vid min sida. 🙂

Slutet av promenaden tillbringade hon med att febrilt försöka undvika att se ut som en släthårig pumi, eller möjligen collie. Det är nog första gången (sedan valpstadiet, och knappt då) som jag sett henne med vippöron. Vi hade en infernalisk vind snett bakifrån och när hon vände huvudet i vissa vinklar så vek sig öron-snibbarna – framåt! Försökte föreviga det med mobilkameran men då stod de naturligtvis rakt upp hela tiden…

Vid träningen på klubben igår var det faktiskt Iza som gjorde sig förtjänt av en stjärna i kanten. Hyfsat samlad och fokuserad för en gångs skull. Eftersom vi var  där tidigt fick vi en av planerna för oss själva en stund och passade på att träna… inkallning med ställande. Detta djävulsmoment som jag faktiskt hatar mer än framåtsändandet. Hon förstår INTE! Igår testade jag med att kasta boll mot/över henne samtidigt som jag sa kommandot. Så fort jag tar bort bollen är vi dock tillbaks på noll. Hon dämpar farten men travar säkert 6-7 meter och är nästan framme hos mig innan hon väl står still. Gick tillbaks till basicnivå och körde ”stanna” när hon bara var på väg mot mig från kort avstånd, utan att jag kallade in. Då stannar hon, men nu pratar vi alltså ett utgångstempo på skritt eller samlad trav (för att prata hästspråk) och ett avstånd på 3-5 meter. Hur detta någonsin ska bli ett färdigt moment övergår mitt förstånd…

I övrigt skötte hon sig dock fint. Hyfsat skall och krypet var också OK. Testade vinklarna i krypet och när jag böjer mig ner över henne kryper hon jättefint även i vinklar och cirklar. Får väl börja där och gradvis räta upp mig.

Karlsson gav dock ett något mer förvirrat intryck igår. Det var inte det att han inte ville. Mer så att han inte kunde, eller ville så mycket så att det blev mest pannkaka… Men han är så söt när han försöker så man kan inte göra så mycket mer än skratta åt honom. Jag fick även tag på en gammal garvad bruksförare som jag använde som mottagare på budföring. Tanken var att köra på riktigt kort avstånd, ca 10 meter, för att få prydligare ingångar. Hoppandet och bromsandet mot benet har jag tidigare kopplat till farten. Åtminstone funkar det så på en regelrätt inkallning. Ju kortare avstånd desto prydligare ingång.

Tanken var FEL!

Det slutade med att han sprang som en gläfsande oljad blixt mellan mig och mottagaren innan någon av oss hann göra något. Att försöka hålla i honom för att förhindra tjuvstarter var som att försöka fånga en blöt tvål. Men Karlsson hade åtminstone hjärtans  roligt…

…hette en hårdrockgrupp på det glada 70-talet. Trodde jag. Det visade sig, när jag googlade, att de tydligen fortfarande är i farten! Turné under våren… Lillehammer i maj, men jag tror jag står över, de tillhörde aldrig favoriterna. När jag såg min stäppande schäfer associerade jag dock kvickt över till rockgruppen.

Varför steppar schäfern då?

Jo, därför att när lillebror tycker att tillvaron är långtråkig och behöver livas upp så hugger (nåja, nyper) han storasyster i benen och då blir det livat! 🙂

Se  menyn här ovanför. Än så länge är det bara utställning men det kommer mera, om inte annat efter söndagens bravader (MH om nu någon missat det).

Tre nätter har gått och rådjuren har fortfarande inte kommit på vilka delikatesser jag dukat med?!