Tro dom inte!

Sedan vi skaffade husvagn har jag ofta fått höra; – Åh så skönt, bara att haka på och sticka iväg!

Det är inte sant! Dom ljuger!

Eller rättare sagt, dom vet inte vad dom pratar om för det är alltid icke husvagnsägare som kläcker denna kommentar.

Jag klagar inte, jag trivs med husvagnen men det är INTE att ”bara haka på och sticka iväg”. Det skall packas också. Det gjorde jag igår kväll och det tog hela kvällen. Och eftersom utrymmet finns så frestas man alltid att ta med ”för mycket”. Förutom personliga tillhörigheter, hundarnas pryttlar och mat (för det finns väl ingen matbutik i Varberg, eller…?) så ska det packas förtält med alla tillbehör, stolar, dynor, bord mm mm. Det tar sin lilla stund.

Och när man kommer hem tar det minst lika lång tid att packa ur och återställa allt i befintligt skick.

Men det är jättemysigt den stund husvagnen är uppställd, förtältet är uppsatt och solen skiner… 🙂

Flera pinnar… eh?

Vi har problem! Med Karlssons spår. Ikväll fick han ett spår med två pinnar. Till första pinnen var det nog ca 250 meter och några vinklar som han löste galant. Han spårade jättefint. När han kommer fram till pinnen tvärstannar han och sticker ned näsan för att lika fort dra upp den igen och fnysa upprört. Självklart hade jag lyckats lägga pinnen mitt på en myrstig!!! Hela pinnen var översållad med myror. Någon bestående pinnskräck fick han dock inte för när jag ruskat av myrorna och vi busade med pinnen var det full fart.

Men sen är det stopp. Han förstår liksom inte att spåret fortsätter? Han vimsade omkring lite planlöst en stund men sen tog jag med honom till en punkt där jag bergsäkert visste att spåret gick, och släppte på honom igen. Och vips, efter ca 15 meter låg sista pinnen, så vi fick åtminstone ett lyckat slut och den älskade pipen kom fram. Hade bestämt mig för att inte ge den förrän vid sista pinnen för att hålla motivationen uppe men det verkade inte som om det hade någon effekt idag iaf. De gånger han fått den vid varje pinne har han blivit så fokuserad på den så jag har upplevt att det varit därför han haft problem att fortsätta…
Jag tror inte  det beror på bristande ork bland hjärncellerna för det spelar ingen roll om första pinnen ligger efter 25 eller 300 meter. När vi hittat den tycker han liksom att vi är klara? Är det månne viltspårgenerna som slår igenom? Där finns ju aldrig mer än ett ”byte”.

Nästa strategi att pröva är; långt till första pinnen och sedan bara en liten bit till nästa så att han förhoppningsvis inte hinner börja strula till det. Spåra kan han ju uppenbarligen, och markera apporterna också… Det gäller bara att poletten ska ramla ner.

Ett typiskt I-landsproblem igen, jag vet, men det är ändå något som bekymrar mig.

Kontrasternas charm

Jag tror Iza är lite kär. Vid ett par tillfällen har vi träffat på en speciell herre i samband med simningen. Han heter Challe och är (håll i er nu) en blandning mellan new foundland/leonberger/schäfer/border collie. En mycket sansad herre på 12 år. Rent exteriört är han onekligen mest nuffe/leonberger. Iza behandlar honom alltid med den djupaste respekt. Challe står i princip helt still medan Iza försiktigt nosar på honom och undersöker, i lugn och ro, och han ser också ut att tycka att det är ganska mysigt.

Jag tror faktiskt att större delen av charmen består i just att han står still, i motsats till en viss annan, oss mycket närstående, hund. 😀

I-landsproblem 1

Deklarationen är klar. Den summa som kommer att utbetalas i december skulle, med lite marginal, räcka till en ny kamera. Med andra ord är nu systemkameradrömmarna i rullning och de stavas Nikon! Frågan är bara; D40 eller D80? På Cyberphoto finns en utmärkt funktion där man direkt på skärmen kan få upp alla tekniska fakta på olika kameror bredvid varandra och jämföra. Detta är nu gjort, flera gånger! Visst hittar jag skillnader mellan kamerorna men frågan är vilken praktisk betydelse de har – för mig? Är det skillnader som motiverar en prisskillnad på 1600:-? Och hur stor betydelse har valet av objektiv? Är man nybörjare i systemkameradjungeln så är det många frågor.

Det jag vill ha är en kamera som:

• Har mycket snabb uppstart
• Har snabbt autofokus och alltså klarar rörliga motiv bra (hundar är rörliga 😉 )
• Klarar att fota actionbilder även i hyfsat dåligt ljus

Jag är inte mottaglig för argument om andra märken. Har fastnat för Nikon så OM det blir en kamera i slutet av året så blir det en Nikon, frågan är som sagt vilken modell. Och lyckas jag bestämma mig så har det säkert kommit någon ny modell innan året är slut…

Ska man vara realistisk så är det inte troligt att det blir någon kamera – alls. Innan december månad infinner sig har det säkert dykt upp några nya hål att stoppa pengar i. Men drömma kan man ju alltid göra. 🙂

Dresscode och doorcode

Man har ju ganska inrutade vanor vilket självklart även har präglat djuren i huset. Idag på eftermiddagen tydde allt på att jag skulle till jobbet enligt dom. Jag bytte från tröja och jeans till annan tröja och andra jeans men det var helt klart jobbarkläder enligt Iza och säger Iza det så tror lillebror på henne. När jag till råga på allt satte på mig ”jobbarskor” betraktade båda hundarna hela projektet som kört och la sig tillrätta i hallen. Att Karlsson dessförinnan fått på sig ett halsband och att kopplet var framtaget glömdes bort för jag befann mig dessutom vid ”fel” dörr. Där brukar man inte gå ut med hundarna. Basta!

Den här gången slumpade det sig så att K skulle med vilket Iza inte riktigt greppade. K fick jag nästan dra ur biabädden och Iza satt bara och gnällde förvirrat när vi klev ut och låste dörren.

Sedan bar det iväg till fotostudion för att, för jobbets räkning, knäppa några hundbilder igen. Den här gången var det IDOLEN som skulle fotas, alltså Tarrak. På en utav bilderna skulle dessutom Karlsson figurera. Att Tarrak skulle vara lättregisserad trodde jag, men hur det skulle gå med K, tätt intill och på samma bild som idolen, var mer tveksamt. Det gick dock bra även om K naturligtvis inte kunde låta bli att krångla liiite. Men vi fick trots allt till ett flertal klart användbara bilder. 🙂 Tarraks fortsatta jobb gick bl a ut på äta ur en matskål vilket Karlsson tyckte var djupt orättvist, och det hördes…

Idoldyrkan och flockkänsla

Mitt träsktroll är ju på det stora hela väldigt välvilligt inställd till alla hundar (än så länge) men han har utan tvekan en IDOL! Tarrak!

Igår dök Tarrak upp redan på parkering på klubben och Karlsson blev sååå lycklig. Tarrak visar alltid prov på stort tålamod när K med liv och lust utövar sina, något överdrivna, hälsningsritualer. Ibland tittar han lite uppgivet på mig eller matte och blicken tycks säga; ”men snälla nå’n, är han inte liiite pinsam?”. Men som sagt, han står ut. 😀

Vi gjorde sedan sällskap upp till plan och under tiden bildade vi definitivt en flock i K:s ögon. När vi kom dit bad jag Tytti att kommendera lite linförighet. Tarrak låg ner bredvid henne men helt plötsligt for han upp och började skälla mot gångvägen. Ett monster var uppenbarligen på väg upp?! Nu visade det sig vara två människor och en hund men trots detta var de väl värda att skälla ut tyckte Tarrak. Och Karlsson ställde upp. Till 100%. Han började också skälla, rena ”spökskallet”, vilket jag inte hört förr, förutom på MH:n då. Jag tror inte han hade en aning om varför han skällde men ”skäller min flock/idol så skäller jag”. Snacka om lättpåverkad… 😉

Själva träningen gick på det stora hela ganska bra även om jag var lite elak igår. Lille K var ganska splittrad och nosig i början och ganska snart insåg jag att ”boven” i dramat förmodligen var L:s löptik. Förvisso var höglöpet överståndet men det är ju inte lätt för en liten Karlsson att begripa. 😉 Beslutade att detta var ett utmärkt träningstillfälle och använde dem som störning. Till sist körde vi linförighet exakt över den punkt där F haft sin gottluktande ”lilla” rumpa nedtryckt. K gjorde några nosningsförsök och jag upplyste honom, vänligt men bestämt, om att det INTE var tillåtet. Det verkade faktiskt som om han köpte mitt resonemang. 🙂 Senare la vi även hundarna plats jämte varandra, förvisso var  avståndet lite mer än fem meter, men ändå. Plats med skott var det också, och det gick lysande. K skruvade lite på sig och kröp någon decimeter (INTE på grund av skotten) men i stort sett var det OK, med tanke på omständigheterna.

För att backa lite i tiden så började träningen med Iza. När vi kom till klubben var det helt tomt på parkeringen så jag rusade upp till plan för att hinna köra inkallning med ställande medan vi var ensamma. Körde omväxlande ”ligg” och ”stanna” och det gick faktiskt hyfsat. Hon har helt klart lättare för läggandena och jag hoppas att den träningen kan få henne att förstå att det faktiskt kan hända saker, dvs komma kommandon, även på inkallningen. Vi hann dessutom med lite fritt följ, hopp, kryp och skall. Det är så underbart att träna med henne när man är ensam för koncentrationsförmågan stiger med sisådär 450%. Synd att hon inte alltid kan vara så, oberoende av omgivningen…

Varmt eller kallt? Det jämnar ut sig…

Jag gillar att ha det svalt i sovrummet på natten, jag sover bättre då.

Karlsson vill ha det varmt i sovrummet på natten, han sover bättre då, i sin egen säng.

När det är lagom temperatur för mig blir alltså konsekvensen att Karlsson lindar in sig i mina knäveck för att få värme och då sover jag dåligt.

Summan är liksom konstant…