Working kelpie?

Det har väl knappast undgått någon att jag börjat fundera på nästa hund, och framför allt rasvalet. Förhoppningsvis dröjer det många år innan det är dags men tankarna finns där, och det är väl aldrig fel att vara förberedd. Att aussie är något som finns på kartan har väl också framgått. Jag blev inte direkt avskräckt efter mitt besök på aussieträffen. Nu har det dock dykt upp något annat intressant.

Working kelpie! Har ingen live-erfarenhet av rasen men måste se till att skaffa mig. Vi har en på klubben, eller jag tror åtminstone att det är en så’n? Får titta närmare på den och, framför allt, prata med ägaren. Det jag läst på nätet (bl a här) låter dock mycket positivt. Och helt klart är det en working kelpie och inte en Australian Kelpie jag ska ha i så fall. Sen är väl frågan om man ”får” köpa en så’n om man inte vallar? Å andra sidan borde jag inte ha några problem att ruska fram lite djur att valla. I värsta fall har jag ju Karlsson… 😉 Annars får jag väl göra som en f d medlem i klubben och svensk mästare i rapport som helt övergick till vallningen för det var mycket bekvämare. ”Då slipper man ju springa runt i skogen, man står bara still och dirigerar” eller nå’t i den stilen har jag för mig att han sa… 🙂

Jag som trodde att jag skulle vara schäfern trogen för evigt har nu upptäckt att det finns andra raser. Också.

Så många raser, så lite tid…

Eller också börjar jag helt sonika samla på borderterrier?

Kaninsyndromet

Igår bestämde jag mig för att det var läge för lite miljöombyte. Det var länge sedan jag var och tränade på Elfsborgs BK eftersom vi har ägnat oss åt simning på tisdagarna när de har sin fria träning. Nu över sommaren drar vi dock ner simningen till varannan vecka eftersom jag har avtvingat husse ett löfte om att springa med Iza (minst) varannan vecka.

Träningen med Iza blev dock ganska kortvarig eftersom hon drabbades av kaninsyndromet. Symptomen på detta är; total blockering när hon får syn på ett (eller flera) svart-vita djur. Detta sitter i  sedan hon ”träffade” grannens svart-vita kanin för många år sedan. Kaninen var fullständigt orädd, ganska social och skuttade runt i sin bur med Iza som ivrig åskådare. Jag lovar, Iza hade ALDRIG gått  därifrån frivilligt, det var bogsering som gällde. Hon var liksom hypnotiserad av denna lilla varelse. Sedan dess har hon uppvisat ungefär samma beteende oavsett storlek på djuret. Om det är en kanin, en hund eller en häst i fullformat spelar liksom ingen roll.

Igår dök det upp två svart-vita hundar på plan på ett tidigt stadium och sedan var det i princip kört med Izas koncentration, åtminstone på mig och det vi skulle göra, så träningspasset med henne blev ganska kort. Fick dock till några hyfsade skall och lite kryp. Försökte även träna ingångarna med tungapporten men det funkade inte speciellt bra. Hon släppte den flera gånger och att bara släppa 4 kg järn rakt ner kan ju få oanade konsekvenser för både hundtassar och mattefötter. Vi lyckades dock undvika fysiska skador. Dock blev jag nästan orolig för att hon har ont i nacken eller nå’t? Får testa på lite längre avstånd och se om det bara var bristen på fart som orsakade det, eller möjligen kaninsurrogaten?

Karlsson fick sig bl a både en vanlig platsliggning i grupp och en med skott. Det var länge sedan jag körde i grupp men han fixade det riktigt bra. Jag höll mig naturligtvis nära. När första skottet brände av ryckte han till och lyfte huvudet men ingen tendens till att resa sig. På de resterande skotten viftade han inte ens på öronsnibbarna. Dock ligger han och gnäller. Det är inte högljutt och en domare som står på normalt avstånd hör det sannolikt inte, men däremot syns det. Han liksom ”skakar” i hela kroppen när han tar i från tårna för att uttala sitt missnöje och delge omgivningen hur tråkigt han har. Vissa kryptendenser finns också fortfarande…