Igår skrev ju Mysla ett hejdundrande inlägg om Telias klantighet. Det som hänt mig idag är väl i det närmaste positivt, för mig. Men ändå, jag kan inte låta bli att undra hur mycket pengar Telia lägger på att engagera call-centers som sitter och ringer upp kunder och ”lurar” på dem avtal som sedan inte fullföljs?
I början av mars blev jag uppringd av ett företag som utgav sig för att vara samarbetspartner till Telia. De erbjöd mig två varianter av abonnemangsförlängning varav jag nappade på den ena. Jag band mitt abonnemang i 18 månader och skulle som kompensation få 500:- i rabatt när det var dags för en ny telefon. Eftersom grundkostnaden ändå skulle vara densamma som ett obundet abonnemang, och jag inte funderat på att byta operatör, lät det ju ganska OK. Jag fick även ett avtal mailat till mig med villkoren. I efterhand ångrade jag mig lite, men so what…?
Idag ringer det en tafatt försäljare och erbjuder mig att förlänga mitt bundna abonnemang som snart går ut?! I gengäld skulle jag få en samtalspott på 300:-. Eh, what? Jag har ju redan bundit mitt abonnemang svarade jag. Inga noteringar fanns tydligen om detta. Jag tackade NEJ till detta erbjudande.
Det lustiga är att jag tidigare råkat ut för motsvarande. Tackat ja till en bindning (heter det så?) som sedan, vid kontroll, inte fanns bokförd någonstans…
Kontentan, jag har alltså inget bundet abonnemang och lika bra det. 🙂
Det kunde dock vara lite kul att försöka utkräva rabattchecken på den nya telefonen. Jag har både namn och telefonnummer till säljaren av det första avtalet… Men eftersom jag inte behöver någon ny telefon just nu så får det nog vara.