Nu har jag åtminstone försökt…

…att fånga inkallning med ställande på bild. Det gick … sådär. Tydligen behöver man inte lyssna så mycket på matte när hon sitter på knä med en kamera framför ansiktet. Och när dessutom kameran var inställd på ”fel” sorts sekvenstagning så gjorde det inte saken bättre.

070529b.jpg

Här får man åtminstone en liten uppfattning av hur det såg ut igår.

070529c.jpg

Resten blev mest ”springande träsktroll”. Men han är ju söt ändå. 😉
En med ståndöron…

070529d.jpg

…och en med hängöron.

Spåret gick i stort sett kanonbra. Det var 3-400 meter med sex pinnar varav tre fastbundna. Han tog alla utom en av de fastbundna för där var vi ute och cyklade, lite vid sidan av spårkärnan. Det roligaste var att han verkligen ville fortsätta efter pinnarna och motivationen verkade öka ju längre vi kom i spåret. Känns onekligen som ett stort steg i rätt riktning. 🙂 När vi var klara gick jag tillbaks för att leta efter den försvunna pinnen. Hade det varit en vanlig pinne hade jag inte brytt mig men eftersom man är lite snål/lat ville jag gärna ha med mig snörpinnen hem. Vi strosade omkring ungefär där jag trodde att den fanns och rätt vad det var stod den lilla råttan och rotade med något. Gissa vad? 🙂

Rationellt?

I eftermiddag, när jag jobbat färdigt och innan hundsimmet borde jag;

1. Åka och köpa ogräsgift och spruta på den rikliga vegetationen mellan plattorna på uteplatsen.

2. Åka och köpa pelargoner och andra blommor till krukor och blomlådor

3. Diska, röja, städa, sortera

Så jag har nu beslutat att…

…jag ska lägga spår till Karlsson.

Mycket roligare!

Dessutom hinner jag nog diska och fixa lite medan spåret ”ligger till sig”. 😀

Rabarber-panik

Vad gör man med sex kvadratmeter rabarber? Något som inte innefattar varken socker eller mjöl eftersom det numera är uteslutet ur kostcirkeln? Är lycklig ägare till massor av goda rabarber-recept men inget som inte innehåller någon av dessa två ingredienser. Alla tips mottages tacksamt!

(Ja, jag vet att man kan ge bort rabarber, men det vore ju roligt att kunna använda liiite själv också.)

Att ”komma ut”

Jag har ju varit extremt restriktiv med att publicera bilder på mig själv på bloggen. Jag har beskurit noggrannt om det varit någon hundbild som jag velat lägga ut. Men nu ska jag göra ett undantag. 😉 Den här bilden som togs i söndags tycker jag är lagom anonym och framför allt … mysig. Den är tagen under uppletandet i Arboga-skogarna.

070529a.jpg

Jag och min alldeles egen bruksterrier. Lite synd att han inte har tjänstetecknet på sig. 🙂

Ny stoppteknik?!

Igår kväll skulle det vara framåtsändandeträning på klubben. Åkte upp i god tid och fick en plan för mig själv för att köra inkallningar med Iza. Nu kändes det som om vi backat en bit i utvecklingen igen. Izas oförstående ansiktsuttryck och långa bromssträcka var tillbaks. 😦

Rätt vad det var, när jag satt henne och var på väg ifrån så dyker det upp en rödbrun liten varelse på plan. Med tanke på Izas viltintresse stannade hjärtat i kroppen på mig samtidigt som jag hann tänka ”Shit, ett rådjur. Nej, en räv. Nej en Strimma.” Det var alltså en klubbkompis lilla tollartik som tagit ett eget initiativ och smitit iväg från altanen upp till plan utan att husse märkt det. Dessutom hör det till saken att just denna lilla hund är något av det mest spännande Iza kan tänka sig. Hon blir ofta helt blockerad när de tränar på samma plan, förmodligen för att husse kör ganska mycket bollkastning med påföljande rusningar från hunden. Tack och lov var Iza koncentrerad på något annat och missade (konstigt nog) det lilla besöket, eller hann åtminstone inte förstå potentialen… Strimma tog ett varv runt vår tungapport som låg på plan och försvann sedan nedför backen. Och Iza satt kvar. Puh…

På tal om tungapporten så verkar min oro från förra veckan (för ont i nacken) vara obefogad. När apporten kom ut på riktigt avstånd var det full fart både ut och in. Inte en tendens till att bara släppa apporten även om ingångarna fortfarande är lite vingliga.

Karlsson fick sig också ett lydnadspass. Dagens roligaste var när jag körde inkallning med ställande. När jag ropade ”stanna” hade han hunnit få upp så hög fart att när han slog till bromsen omvandlades den framåtriktande energin till uppåtgående sådan. Han tog tre mycket höga men korta tigersprång på i stort sett spikraka ben innan han fick stopp på alla sina åtta kilo. Måste försöka fånga detta på bild för det var helt obetalbart. 😀

Slutligen var det så framåtsändandet. Gruppen har reducerats men vi fick iaf ihop en grupp på två personer. Nu har Iza börjat vänta på bollen så att hon ”vallar” och springer och tittar bakåt. Får nog ändra strategi lite… Exakt hur vet jag dock inte än, får fundera på det ett tag. Det mest fascinerande är dock att oavsett hur snett hon hamnat innan gruppen så tittar hon till och styr sedan in sig i mitten, varje gång, så nå’t har hon uppenbarligen förstått?!