Det susar i säven

Eller snarare … svajar i blåbärsriset. 🙂
Idag har vi spårat. Åkte ut tillsammans med Tytti och Tarrak och la spår i ett skogsområde nära stan och klubben. När vi lagt ut spåren till Iza och Tarrak lämnade vi platsen och åkte till klubben för att kika lite på lydnadstävlingen som pågick. Lite ”riskabelt” med tanke på att detta är ett populärt område att spåra i men det verkade som om vi fått ha marken någorlunda ifred när vi väl kom tillbaks efter ett par timmar.
Iza fick ett spår där Tarrak varit med som spårläggare/irritationsmoment. I stort sett löste hon det fint. Visst kollar hon av ibland men numera märker jag på en gång när hon gör det så jag kan bara stanna och vänta ut henne. Och jag behöver inte vänta länge innan hon väljer ”rätt” spår igen. Mot slutet svävade hon dock iväg på något annat, som varken hade med Tytti eller Tarrak att göra, men med lite hjälp var vi på banan igen. Det märks att det är mycket jobbigare med den här typen av spår än med ett som är ”ostört”.

Tarrak fixade sitt spår fint trots att han inte spårat på några veckor och att det legat närmare 2,5 timme.

Så var det då dags för Karlssons spår som jag, som tur var, la när vi kom tillbaks till spårmarkerna. Tror inte riktigt att han ska ha spår med 2,5-3 timmars liggtid – än. Under veckan som gick blev jag påmind om ett knep för att öka intresset för apporterna; att knyta fast snör-apporterna så att hunden får kämpa lite. Borde ju passa lille K och hans kamplust ypperligt så den tekniken körde jag idag på två av fyra apporter. Och se det funkade! Vid den första blev han lite förbryllad men klart mer intresserad när det inte bara var att bära iväg med den sabla lilla pinnen utan den behagade trilskas!? De två påföljande, vanliga (lösa) apporterna markerade han fint och vid den sista (fastbundna) tog han i för kung och fosterland. Och fick loss den. Jabba vad glad och stolt han blev. 🙂 Att jag glömt älsklingspipen i bilen verkade inte heller bekymra honom. Han var supermotiverad hela spåret och att han skulle fortsätta framåt i spåret rådde det ingen som helst tvekan om.

Och för att återgå till rubriken; där vi spårade idag var det tjock och mjuk mossa kombinerat med högt blåbärsris vilket resulterade i att jag stundtals inte såg Karlsson alls. Tur att man hade en lina på hunden så man kunde se ungefär var han var. Och så såg man ju var det svajade i blåbärsriset. 😀