Idag blev det eftermiddagspromenad med Karlsson, allena. Det är så ljuvligt att gå ensam med honom, utan stökiga storasyster. 😉 Körde till stora delar en aktivitetspromenad med många ”stanna” när han var framför mig. Förutom att det är ett ruskigt bra kommando, i största allmänhet, att ha på promenaderna så passar jag på att träna snygga ställanden på framförgåendet. Dvs när jag säger stanna (och K är framför mig) ska han stanna snyggt och prydligt med kroppen och blicken riktad framåt. Detta gör han, för det mesta, alldeles lysande. 🙂 Både när han är kopplad och lös. Och naturligtvis så kan han själv, också. Han springer alltså iväg några meter och stannar, utan att han fått kommando. 🙂 Han är bara för söt när han gör så. 😀 Det gäller bara att inte belöna för det kan leda till nya varianter på framförgåendet. *hmpfr*

Körde även lägganden i alla möjliga och omöjliga situationer. De funkar klockrent. Där vänder han iofs upp mot mig om han är framför men eftersom detta inte är något tävlingsmoment så gör det inte så mycket. Vid ett tillfälle ”brôtade” det till i den täta skogen alldeles bredvid stigen, precis när han lagt sig. Stor fågel eller möjligen rådjur? Han lättade lite i armbågarna men låg kvar och tittade på mig. Gissa om han fick mycket beröm, och godis?

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas; han är (oftast) en källa till ren och skär lycka. Man blir så glad och man mår så bra efter en promenad eller ett träningspass med honom. Han vill, han försöker och han kan. Och han är fokuserad! Min lilla högvinst i valplotteriet! 🙂

Då var spåret avklarat och på det stora hela gick det kanonbra. Det tog 15 minuter för husse att lägga spåret. Han är hyfsat långbent, terränggående och flyfotad så min gissning är att det låg någonstans mellan 1200 och 1500 meter. Själv trodde han 1500. Men skit samma…

Hon gjorde ett kanonfint upptag. Kort (1 meter?) analys och så iväg åt rätt håll. Trots att hon hade utgångsspåret i vind medan jag selade på och det sniffade hon in – noga! Första delen av spåret var klockren, men sen kom vi till det där med förutfattade meningar. När vi närmade oss grusvägen började hon snurra. Och jag får erkänna att det är där jag oftast (inte alltid) har haft slutet. Hon trodde alltså att det var slut och letade efter slutapport alt. snusdosa! Det är åtminstone min tolkning av det hela. Bra väckarklocka för matte även om Iza på tävling inte kommer att kunna ha några förutfattade meningar, i främmande terräng. Nåja, hon fick tag på spåret igen och sen bar det iväg över vägen. Där gick hon lite vid sidan av spåret en bit. Jag misstänkte att det var så redan när vi var där och fick det bekräftat av husse när vi kom hem. En apport som låg där tog hon ”bakvägen”. Sen fortsatte vi iväg och i stora drag gick det jättebra. När vi närmade oss slutet märktes det att hon var rejält trött. Hon fick ett tapp igen och då satte jag henne ner och så vilade vi en liten stund (30 sekunder?) och sorterade hjärncellerna, en till höger och en till vänster… 😉 När detta var gjort gick resten som på räls. Jag VET ju att dessa micropauser fungerar. Frågan är bara om man har nerver och hjärna att göra så även på tävling om det skulle behövas?

Det som också var glädjande var att vi hade med oss ALLA apporter hem. Efter förra söndagens pinn-strul kändes det bra. Det tog 30 minuter för oss att ta oss till slutet. Om man då förutsätter att det var 1500 meter långt (elitlängd) så hade vi ju lite marginal på klockan. Om det bara var 1200 (högrelängd) så var det på håret…

Hur som helst är jag oerhört nöjd med hennes jobb. Nu gäller det bara att lägga mer lååånga spår, och att oftare köra tävlingsmässigt, dvs utan ciceron (spårläggare) i spåret, så att vi verkligen får fixa det själva.

*****

Tillägg; ibland är jag rätt nöjd med hur/var jag bor. Tänk att kunna ha ett spårpåsläpp 50-100 meter från ytterdörren (skulle kunna vara ännu närmare) och slutet 150 meter hemifrån (hade också kunnat vara närmare)!? Det är inte alla förunnat…  Stora skräcken nu är att markägaren ska få för sig att avverka ”min” spårskog, då kommer jag att fälla krokodiltårar.

Eller, njae, kanske inte riktigt. Men, kors i taket, han är ute och lägger ett spår åt Iza! Det händer inte speciellt ofta och då brukar det vara efter diger övertalning. Den här gången var det (nästan) frivilligt?!

Han ska INTE gå med i spåret så det blir lite tävlingsfeeling över det hela. ”Lita på din hund” liksom… OK, vissa förhållningsorder har han fått eftersom spåret blir långt och innehåller tre vägövergångar, men i övrigt har han fria händer.  Spännande…

Schlagerfinalen orkar jag för övrigt inte ens kommentera. Eller…

Tja, jag är glad att Ukraina inte vann, det hade varit total skandal. Finlands låt var faktiskt helt OK. Irlands låt var rätt mysig men det beror nog på att jag gillar irländsk folkmusik. Att den inte skulle gå hem i det här sammanhanget var väl inte förvånande. Tyskarnas låt hade också sin charm, konstigt nog, men i det stora hela så var det en katastrofal tillställning. The Ark var  självklart bäst. Det var ju bara synd att ingen annan fattade det?!  Hoppas jag har något annat, bättre, för mig nästa år för den där cirkusen kan jag definitivt leva utan.