Vissa dagar borde man bara ligga kvar

Idag var det en så’n dag.

Normalt sett har jag ganska bra lokalsinne i skogen. Även när jag lägger spår i helt främmande skogar brukar jag kunna hålla hyfsad koll på väderstrecken och komma ut ungefär där jag tänkt mig. Idag var det INTE en så’n dag…

Skogen där vi var idag har vi inte besökt på ett tag och där jag skulle lägga spår har jag bara spårat med hund tidigare och då hinner man ju inte direkt kolla in terrängen, mer än den precis närstående, dvs den man har under fötterna. Jag fick mig ett rejält terrängavsnitt tilldelat som avgränsades av två parallella grusvägar, en riksväg och en traktorväg. Spåret skulle var minst ett fullängds lägrespår. Jag tassade iväg, och jag tassade, och jag tassade… Till sist kom jag ut vid en grusväg. Frågan var bara vilken? Fick lov att ringa till L och be henne tuta i bilen för att lokalisera mig. Jag var inte där jag trodde, för att uttrycka det milt. Dock var jag väldigt nära bilarna. Spåret i sig var det dock inget fel på och det var nog minst rätt längd.

Därefter skulle jag lägga ett spår till Karlsson enligt min nya strategi. Själva spåret var inga problem. Cirka 250 meter med tre apporter. Problemen uppstod sen. När jag skulle gå tillbaks till traktorvägen jag utgått ifrån låg det helt plötsligt ett träsk i vägen! Med lågskaftade kängor kändes det inte som någon god idé att korsa det så jag gjorde en kringgående rörelse och kom sedan ner till ett krondike, fullt med vatten. Gick utmed diket en bra stund, i riktigt risig skog, och kom till sist ut på traktorvägen. Traskade glatt på ändå tills jag hittade en hästhage och ett hus. Det skulle det inte finnas på ”min” väg! Ringde L igen och frågade var jag var? Fick förklarat hur jag skulle ta mig tillbaks och det gick vägen till sist. Problemet var bara att den sträckan jag gick efter sista apporten nog var fem gånger så lång som själva spåret…

Som tur var ville inte L ha sällskap på sitt spår idag så jag fick pusta ut lite.

Själva spåren då? Karlsson spår gick kanon!!! Han spårade jättefint till första pinnen som han iofs först gick över men tog till sist. Vi lekte och busade och käkade köttbullar (nåja, K åt köttbullar) och sen ville han fortsätta?! Jubel i busken! Då kom det fina i kråksången för ca 10 meter efter apporten hade jag lagt några korvbitar så han fick perfekt belöning för sitt fortsatta spårande! Andra apporten markerade han jättefint och så var det samma sak igen, med korvbitar en bit efter. Vi hade bra medvind också så korvbitarna var inte orsaken till att han fortsatte, dvs att han fått dom in vind. Nej, han ville helt enkelt fortsätta. Det kanske är någon kula som ramlat ner i mognads-rouletten?

Izas spår hade legat i 2,5 timme men hon gjorde ett kanonupptag och spårade sedan jättefint större delen. Även idag hade det varit en galen riesen med och korsat spåret med ojämna mellanrum men det brydde hon sig inte om det minsta. Mot slutet, efter att vi korsat ett jobbigt hygge, strulade det dock till sig lite men vi kom till slutet till sist. Dock var det magert med pinnar med i mål. F, som brukar plocka pinnar jättefint, hade också missat en hel hög?!

Nåja, vi hittade iaf ”hem” till sist, och det var ju huvudsaken…

Nu ska jag ut och försöka så gränsfrön, i halv storm?! Den gräsmattan kan nog bli … intressant?