Dag: 19 april, 2007

Dom bor i skogen. Jag vet! Men jag vill helst slippa se dom…

Idag har Karlsson assisterat husse på jobbet så när jag kom hem hade jag bara en hund att gå ut med. Storasyster. Lite skönt som omväxling och betydligt mer avkopplande än att ha båda med sig. Iza är på en helt annan stressnivå och betydligt behagligare på alla sätt och vis. När vi kommit en bit tänkte jag att jag skulle kolla en ny alternativ ”genväg” och vek av in i skogen. Då börjar Iza vädra och dra som en stolle mot åkern vi hade i motvinden. ”Aha, rådjur” tänkte jag och var glad att jag inte hade en lös Karlsson att hålla ordning på också. Då ser jag 4 låååånga ben skymta bland träden. Och det var inte hästben. Benen hade kompassen inställda mot det skogsparti vi just var på väg in i.

Jag vände.

När vi kom ut så vi hade fri sikt över åkern så visade det sig att de fyra benen hade sällskap av fyra till. Samtliga hade dock den goda smaken att förpassa sig över stenmuren in i skogen så att vi kunde fortsätta vår promenad i lugn och ro.

När vi sedan närmade oss djävulshuset så verkade det lugnt och fridfullt på tomten. Med tanke på den blygsamma temperaturen och de isande kalla vindarna var det inte så konstigt. Läste senast här om dagen (hos Mårr) ett citat om italienska vinthundar ur en hundbok från 1889. ”man bör hålla dem väl påklädda, ty även den ringaste förkylning tar lätt död på det lilla kräket!” 🙂

Nåväl, det var lugnet före stormen. Precis när vi passerar rinner det som en yster vårbäck av italienska vindhundar (med en och annan spridd skur av cocker och yorkar) nedför trappan och sen var cirkusen igång. Det är dock helt klart att Iza hyser ett något större förtroende för mattes förmåga att ta hand om sig själv än vad hon hyser för lillebrors. Hon var inte alls lika stökig och påstridig och när första chocken lagt sig nästan fnös hon nedlåtande och slöt upp vid min sida. 🙂

Slutet av promenaden tillbringade hon med att febrilt försöka undvika att se ut som en släthårig pumi, eller möjligen collie. Det är nog första gången (sedan valpstadiet, och knappt då) som jag sett henne med vippöron. Vi hade en infernalisk vind snett bakifrån och när hon vände huvudet i vissa vinklar så vek sig öron-snibbarna – framåt! Försökte föreviga det med mobilkameran men då stod de naturligtvis rakt upp hela tiden…

Vid träningen på klubben igår var det faktiskt Iza som gjorde sig förtjänt av en stjärna i kanten. Hyfsat samlad och fokuserad för en gångs skull. Eftersom vi var  där tidigt fick vi en av planerna för oss själva en stund och passade på att träna… inkallning med ställande. Detta djävulsmoment som jag faktiskt hatar mer än framåtsändandet. Hon förstår INTE! Igår testade jag med att kasta boll mot/över henne samtidigt som jag sa kommandot. Så fort jag tar bort bollen är vi dock tillbaks på noll. Hon dämpar farten men travar säkert 6-7 meter och är nästan framme hos mig innan hon väl står still. Gick tillbaks till basicnivå och körde ”stanna” när hon bara var på väg mot mig från kort avstånd, utan att jag kallade in. Då stannar hon, men nu pratar vi alltså ett utgångstempo på skritt eller samlad trav (för att prata hästspråk) och ett avstånd på 3-5 meter. Hur detta någonsin ska bli ett färdigt moment övergår mitt förstånd…

I övrigt skötte hon sig dock fint. Hyfsat skall och krypet var också OK. Testade vinklarna i krypet och när jag böjer mig ner över henne kryper hon jättefint även i vinklar och cirklar. Får väl börja där och gradvis räta upp mig.

Karlsson gav dock ett något mer förvirrat intryck igår. Det var inte det att han inte ville. Mer så att han inte kunde, eller ville så mycket så att det blev mest pannkaka… Men han är så söt när han försöker så man kan inte göra så mycket mer än skratta åt honom. Jag fick även tag på en gammal garvad bruksförare som jag använde som mottagare på budföring. Tanken var att köra på riktigt kort avstånd, ca 10 meter, för att få prydligare ingångar. Hoppandet och bromsandet mot benet har jag tidigare kopplat till farten. Åtminstone funkar det så på en regelrätt inkallning. Ju kortare avstånd desto prydligare ingång.

Tanken var FEL!

Det slutade med att han sprang som en gläfsande oljad blixt mellan mig och mottagaren innan någon av oss hann göra något. Att försöka hålla i honom för att förhindra tjuvstarter var som att försöka fånga en blöt tvål. Men Karlsson hade åtminstone hjärtans  roligt…