Älgfrossa

Dom bor i skogen. Jag vet! Men jag vill helst slippa se dom…

Idag har Karlsson assisterat husse på jobbet så när jag kom hem hade jag bara en hund att gå ut med. Storasyster. Lite skönt som omväxling och betydligt mer avkopplande än att ha båda med sig. Iza är på en helt annan stressnivå och betydligt behagligare på alla sätt och vis. När vi kommit en bit tänkte jag att jag skulle kolla en ny alternativ ”genväg” och vek av in i skogen. Då börjar Iza vädra och dra som en stolle mot åkern vi hade i motvinden. ”Aha, rådjur” tänkte jag och var glad att jag inte hade en lös Karlsson att hålla ordning på också. Då ser jag 4 låååånga ben skymta bland träden. Och det var inte hästben. Benen hade kompassen inställda mot det skogsparti vi just var på väg in i.

Jag vände.

När vi kom ut så vi hade fri sikt över åkern så visade det sig att de fyra benen hade sällskap av fyra till. Samtliga hade dock den goda smaken att förpassa sig över stenmuren in i skogen så att vi kunde fortsätta vår promenad i lugn och ro.

När vi sedan närmade oss djävulshuset så verkade det lugnt och fridfullt på tomten. Med tanke på den blygsamma temperaturen och de isande kalla vindarna var det inte så konstigt. Läste senast här om dagen (hos Mårr) ett citat om italienska vinthundar ur en hundbok från 1889. ”man bör hålla dem väl påklädda, ty även den ringaste förkylning tar lätt död på det lilla kräket!” 🙂

Nåväl, det var lugnet före stormen. Precis när vi passerar rinner det som en yster vårbäck av italienska vindhundar (med en och annan spridd skur av cocker och yorkar) nedför trappan och sen var cirkusen igång. Det är dock helt klart att Iza hyser ett något större förtroende för mattes förmåga att ta hand om sig själv än vad hon hyser för lillebrors. Hon var inte alls lika stökig och påstridig och när första chocken lagt sig nästan fnös hon nedlåtande och slöt upp vid min sida. 🙂

Slutet av promenaden tillbringade hon med att febrilt försöka undvika att se ut som en släthårig pumi, eller möjligen collie. Det är nog första gången (sedan valpstadiet, och knappt då) som jag sett henne med vippöron. Vi hade en infernalisk vind snett bakifrån och när hon vände huvudet i vissa vinklar så vek sig öron-snibbarna – framåt! Försökte föreviga det med mobilkameran men då stod de naturligtvis rakt upp hela tiden…

8 reaktioner på ”Älgfrossa

  1. Vi mötte också en älg på vår morgonpromenad. En fjolårskalv som var lite vilsen. Han, för det var en han, var väldigt nyfiken framför allt på Frida. Han följde med oss en bit men insåg att vi inte var ett hot och knallade iväg åt sitt håll och vi gick vidare på dom stigar som Frida tycker att vi skall gå. I övrigt är morgnarna fantastiska den här årstiden med all fågelsång.

    P-a

  2. Jamen Agneta! nu ä väl du ute och reser i vilda västern finns det inga ÄLGAR, du kanske blandar ihop kor och Älg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s