Inflyttat och klart

Idag har vi hämtat hem husvagnen. Det måste väl innebära att våren är här på allvar nu? Jag hoppas åtminstone det. Allt, eller åtminstone det mesta, som behövs i vagnen är på plats och om vädret blir hyfsat i påskhelgen bär det iväg. Förmodligen till Skåne någonstans. Förvisso är det vår här men det bör ju vara ännu mer vår i Skåne. Eller hur?

Gårdagens spår till barktrollet gick käpprätt åt he….e. Ett ”appellspår” även den här gången och det började bra. Men sen var det stopp. Han ägnade mer tid åt att leta högar med aptitligt (?) rådjursbajs än åt att spåra. Till sist blev jag så frustrerad att jag selade av och gick hem. Inte för att jag tror att han lärde sig så mycket på det. Han fattade ju uppenbarligen inte vad vi höll på med? Men hade vi fortsatt att yra runt hade jag blivit ännu mer frustrerad och det leder ju inte heller till någonting. Men jag skyller på svärmor 😉 Hon hade nämligen varit ute på ett par rejäla promenader med honom under dagen, tydligen värre än vanligt, och han sov som en klubbad säl resten av kvällen. Sååå trött kan han inte ha blivit av sitt födosök på åkern?

Idag la jag alltså band på mig och lyckades för en gångs skull verkligen lägga ett kort (100 meter, max) rakt, enkelt spår med en pinne på slutet. Den här gången blev det i skogen för säkerhets skull. Kände att vi var tvungna att få upp motivationen båda två efter gårdagens fiasko. Och jösses vad han spårade! 🙂 För säkerhets skull hade jag lagt tre pinnar på slutet, med ca 10 meters mellanrum så att han skulle ha en chans att få ett vettigt avslut även om han knallade över någon. Han klippte (nåja) dock den första så jag hade inte behövt oroa mig. Sen hade vi sååå roligt. Vi käkade blodpudding (eller… just den biten överlät jag åt barktrollet), vi lekte sprättlekar med pinnen, vi käkade mer blodpudding, vi lekte med älsklingspipen och… käkade ännu mer blodpudding. Sen gick vi hem, nöjda och glada. På vägen hem frispårade han och – kors i taket – plockade självmant den andra reservpinnen. Jippiii! Naturligtvis blev det samma klang och jubelföreställning en gång till! Hoppas nu han har detta i minnet till imorgon när vi ska ut och spåra med L.

Efter det gick vi djävulsrundan, bara jag och K. Och den här gången blev det riktigt bra. Första stresstället är där den strävhåriga taxtiken Freja brukar attackera oss. Har nog inte skrivit om detta eftersom det sällan vållar några problem. Freja inser sin begränsning när Iza blåser upp sig. Iza behöver inte säga ett ljud utan visar klart och tydligt med sitt kroppsspråk att taxen bör göra halt på 10 meters håll och det funkar klockrent. Dock har det blivit ett stresställe för K. Idag var såväl tax som matte och husse ute. Taxen kom betydligt närmare innan hon gjorde halt nu när inte Iza var med. Vi stod och pratade ett tag med husse och matte utan att hundarna fick hälsa och Karlsson coolade ner betydligt. När vi sen passerade djävulshuset var självklart alla hundarna ute i trädgården. Liksom en uppgiven husse som satt på trappan och bara beskådade cirkusen… Jag hade dock laddat hela vänsterhanden med godis vilket ledde till att K gick i stort sett perfekt linförighet förbi hela kaoset. 🙂 Jag tror knappt han varken såg eller hörde, det fanns ju mat inom räckhåll! Hellre att han förknippar de hysteriska italienarna med godis än med akut stress iaf.

Slutligen var det dags för hästarna och se, där gick idag den ”tråkiga” hingsten och hans kompis. De orkar inte ens lyfta näsan från backen när man går förbi i motsats till den andra flocken som är vansinnigt sociala och nyfikna. Så där fick inte K något betalt för den lilla uppvarvning han påbörjat.

Nu ska vi ta det lugnt ikväll och ladda för morgondagens spårövningar. 🙂

Appellspår

Ikväll var det dags för Karlssons andra ”appellspår”. Dvs spår på åker. Han började kanonfint och var hur laddad som helst för att komma iväg. Misstänker att han hade förra gångens korvspår i minnet? Nåväl, han fick vatten på sin kvarn för även den här gången hade jag lagt ut några korvbitar. Inga mängder men någon här och någon där.

Summering:
• Några av vinklarna (det var fem vinklar) tog han klockrent. Vid någon gick han över och ringade jättefint bakåt när han upptäckte det.

• Han tog tre av fem apporter alldeles självmant. Jag sa inte ett ljud förrän han verkligen hade dom i munnen. De övriga två missade han helt och hållet, och jag också.

• Det går inte fort. Eller rättare sagt går det frustrerande långsamt. Förvisso har jag väl schäfertempot i kroppen men nu, på plan mark när jag inte behövde fundera på var jag satte fötterna, blev det ännu mer uppenbart hur långsamt det verkligen går. Han är noggrann och snusar sig fram som en liten dammsugare men tempot måste upp. Förmodar (hoppas) att det kommer när han blir säkrare men i det här tempot kommer vi aldrig längre än till appellen…

Får försöka hålla emot ännu mer i linan för att bygga upp tempot på kampen. Det är dock svårt att veta hur mycket man ska hålla när man är van vid schäferfart och schäferstyrka.

• Han äter. Och inte bara korv. *grrr* Åkern kryllar naturligtvis av rådjursskit och han tar sig en tugga med jämna mellanrum. Vågar inte ryta i för mycket för att han inte ska tappa spårmotivationen… Vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att få honom mer motiverad. Matskål i slutet kanske? Men då springer han förmodligen förbi varenda pinne… Vill ha fokus på pinnarna och att ”maten” kommer i samband med dom. *kliar mig i huvudet*

Iza är ju också pigg på att äta i spåret men hon har aldrig tappat fokus utan hela tiden vetat vad hon egentligen skulle göra. Karlsson blir liksom lite som Ferdinand när han hittar en härlig hög…

Hoppas jag hinner med en repris på detta imorgon. Om inte annat blir det i helgen!

Så här trött blir ett barktroll…

…efter att ha lekt crackförgiftad bålgeting på en normal promenad. 🙂

070329c.jpg

Detta evinnerliga bäddande, han beter sig som den värsta skendräktiga tik. Iza vill ha släta ”lakan” men det vill INTE Karlsson… Gissa vem som vinner? 

070329b.jpg

Här har han på något mirakulöst sätt lyckats förflytta sig till arbetsrummet och, självklart, bäddat lika fint (?) där! 

Lugnare promenad

Idag bestämde jag mig för att ta en, förhoppningsvis, lugnare runda. Det går förbi rottis-stället men man ser i ganska god tid om ”alla” bilar är borta och är dom det bör det inte finnas några hundar ute. Det var lugnt på tomten så vi kunde fortsätta som planerat. Nackdelen med denna runda är att man till stor del går i ganska tät skog = skugga. Djävulsrundan går till större delen i öppen terräng med sol, vilket uppskattas, särskilt så här års. Men trots allt var det ganska skönt med lugnet som råder på den rundan så det fick uppväga solbristen.

Så här såg det ut i slutet av promenaden när K slutat fara omkring som en bålgeting på crack. 🙂

070129a.jpg

Visst syns det att det är lillebror och storasyster? (mobilbild)

Gårdagens träning på klubben förflöt ganska väl. Enda smolket var att Karlsson helt plötsligt förträngt betydelsen av ordet ”ligg”. ”Ligg kvar” ingick inte heller i vokabulären?! OK, han låg en stund men när han tröttnade reste han sig och gjorde något annat. Inte bra! Det slutade med att jag fick ta till basrösten och tala om vad som gällde. Öronen krullade sig men – han låg. Det är nog dags att börja ställa lite krav när han tramsar på det viset för det var bara rent och skärt trams! Han är ju faktiskt stor pojke nu, även om matte har lite svårt att inse det med tanke på hans storlek. Annars skötte han sig fint så vi hade massor av skoj också. Och öronen rätade ut sig nästan genast. 🙂

Bygglov?

Undrar om ”våra” skator har bygglov för sin 1,5-plansvilla på 5 rum och kök  + garage? Jösses vad de sliter varje vår för att få ordning på sitt bo. När jag sitter hemma och jobbar har jag perfekt utsikt över byggarbetsplatsen och det är riktigt intressant. Och vilka optimister de är ibland! De tar tag i smärre träd (nåja) och försöker släpa upp i tallen. Ibland går det, ibland går det inte… Men ihärdiga är dom. 🙂

Fascinerande annonser?!

Jag upphör aldrig att förvånas över hur folk uttrycker sig när de annonserar. Nu pratar vi alltså inte Blocket-annonser, dom går bort, men t ex denna. Jag må vara yrkesskadad (stor del av mitt jobb går ut på copy, dvs skriva säljande texter), men annonserar man på en sida med uteslutande hundfolk så borde man kanske förstå att folk åtminstone vill veta namn på föräldradjuren till kullen? Ett minimikrav liksom…

Ett annat intressant exempel hittade jag i Borås Tidning idag. Kommer inte ihåg exakt vad det stod men det gällde en borttappad hund. Enda upplysningen var att det var en tik… och platsen där den försvunnit. Hade nog inte kostat så många kronor till att skriva vilken ras det var?

Eller när man ser annonser om ”blandrasvalpar” men man underlåter att skriva vilken blandning det är. Det är onekligen viss skillnad om det är Grand Danois/New Foundland eller Yorkshireterrier/Chihuahua.

Jag skulle vara fullständigt hopplös som radannons-säljare på en dagstidning. Ändlösa diskussioner med kunderna om formuleringen av annonsen kanske inte skulle uppskattas i alla led?