122:-

Under en mycket kort (och gles) period jobbade jag extra i en taxiväxel. Sedan man införde avtalspensionerna, dvs att arbetsgivaren ska betala in en del av lönen, så är det min enda anställning i en ”LO-branch”. Dessa, relativt få, arbetspass kommer att leda till att jag den dagen jag fyller 65 år kommer att åtnjuta en pension från Fora på hela 122:-. Om året! Om inte värdetillväxten uteblir, då blir det 85:-. Om året.

Detta meddelar dom mig med jämna mellanrum. Det jag undrar nu är; får jag en klumpsumma en gång om året eller kommer de att betala ut 10 kronor och 16 öre varje månad?

Spelar längden någon roll?

Hm, fy på er. Inte associera nu… 😉

Det jag syftar på är hundpromenaderna. Dagens lunchpromenad blev av olika skäl betydligt kortare än planerat. Vi var nog bara ute i ca 20 minuter jämfört med den normala timmen. Trots detta sover båda hundarna som nymatade spädbarn?! Missänker att det är uppetsningen i samband med själva utpassagen som tar musten ur dom. Om vi sedan går 500 meter eller 5000 spelar nog mindre roll.

Guldtroll

Igår kväll blev det lite annorlunda framåtsändandeträning. Så annorlunda att det inte blev någon alls men det visste jag inte när jag åkte till klubben.

Jag hade kollat att det skulle skjutas på klubben och ville därför gärna ha med mig Karlsson. Ju mer skott inför söndagens MH desto bättre. Eftersom det dessutom var medlemsmöte kl 19 insåg jag att jag inte skulle hinna med Iza mer än några minuters framåtsändande så hon fick stanna hemma och gå långpromenad med husse istället. Eftersom det nu inte blev något framåtsändande så hade jag utan problem hunnit träna med båda hundarna men det var inte lätt att veta i förhand. Nu fick Karlsson ett riktigt rejält träningspass istället och han skötte sig sååå bra, ibland är han onekligen mer guldtroll än träsktroll. 😀

Började med skotten som han inte heller idag brydde sig om det minsta. Vid första skottet mjuknade greppet i kampskinnet för en tiondels sekund men han kom igång lika snabbt och sen var det inga problem alls. De sista skotten låg han plats, om än med mig stående på koppellängds avstånd. Han viftade inte ens på öronsnibbarna. 🙂

Därefter arrenderade jag ut K till en klubbkompis som inte hade någon egen hund att hålla ordning på och så stod jag som mottagare på ett antal budföringar med skott. Därefter körde jag budföring med K och för första gången tror jag att vi faktiskt var ute på rätt avstånd, 50 meter. Det var inga som helst problem. Han dundrade som vanligt iväg i full karriär, helt fokuserad på mottagaren. Naturligtvis körde han sina traditionella galoppombyten som det egentligen är en gåta hur han hinner med i den farten? Måste dock börja ställa lite större krav på uppförandet både hos mig och hos mottagaren. Han tjuvstartar gärna, använder gärna ett människoben som bromskloss, och hoppar och grejar lite hos mottagaren. Lite bättre struktur från och med nu alltså! Och tydliga, vana och auktoritära mottagare som kan styra upp honom på ett vänligt men bestämt sätt.

För övrigt blev det en hel del linförighet och fritt följ. Positionen i halterna blir bättre och bättre även om det falerar ibland. Körde även omväxlande läggande och ställande under gång och han sorterade rätt de flesta gånger. Efter det kom vi till kvällens höjdpunkt. Platsliggning! Jag la honom ensam, mitt på plan och var väl själv ute på 10-15 meter. Bakom honom var det en schäfer som for runt på agilitybanan tillsammans med en högljudd matte. Framför honom var ett helt gäng människor och hundar som förvisso inte gjorde så mycket men de var ändå där. Och vad gör mitt lilla guldtroll? Jo, han trycker hakan i backen och ligger! Flera gånger! Vid ett tillfälle sa Tytti t o m åt mig att: – Han kan nog inte komma så mycket längre ner nu. 🙂 Det syns verkligen att han tänker till och efter en liten stund kommer på att hakan ska vara nere.

Han har alltså äntligen fattat! Han reste sig inte en enda gång. Däremot så ålade han iväg någon decimeter ibland men det känns onekligen som ett steg i rätt riktning och ålandet försvinner säkert också när han blir ännu tryggare i att han faktiskt gör det han ska göra och att matte är nöjd och glad.

Sedan avslutade vi kvällen med mötet och där fick guldtrollet ännu en stjärna i kanten genom att han sov sig igenom nästan hela mötet istället för att, som han brukar, (försöka) klänga runt på folk och leta godis.

Ibland är han dyr, mitt lilla guldtroll. 🙂