Jag har kapitulerat.

Jag har köpt ett Hurtta-täcke.

Det finns flera anledningar till att jag kämpat emot.

1. De är löjligt dyra!

2. Jag tycker de ger dåligt skydd åt bogarna.

3. De är fladdriga runt låren och rumpan, trots ”bensnören”.

Men så länge inte ens hästtäckestillverkarna (Hööks, Hansbo) begriper att det behövs bogveck även på hundtäcken så får vi väl leva med nakna bogar för att få rörelsefrihet för frambenen.

Dessutom är de flesta täcken så figursydda över rumpan, vilket väl iofs är bra ur värmesynpunkt, att det resulterar i att liten terrier inte kan vifta på svansen och då blir liten terrier ledsen och även huvudet hänger.

Normalt sett brukar Karlsson alltså se ut som en deprimerad patient i tvångströja när han får på sig täcke men i det här kunde han helt plötsligt röra sig helt normalt, springa för fulla muggar och … vifta på svansen! Det sista framgår förvisso inte av bilden men svanspositionen beror nog mest på att han var tvungen att stå stilla samtidigt som jag riktade en kamera mot honom – terrierns fasa.

I vanliga fall har vi ju inte täcke på när det ”bara” är -4 som idag, men jag var så nyfiken att jag var tvungen att prova. Om prognoserna stämmer lär det dock behövas framåt helgen… 😦

Egentligen var de som vackrast i morse, men vem hann fota då? Inte jag i alla fall, som snoozat en halvtimme längre än rekommenderat.

Tulpaner i all ära, men tänk när det är blommande pelargoner på bilderna! Eller syréner? Eller hundar i grönt gräs? Eller bara grönt gräs? Eller…?

Jag längtar mig sjuk, men nu är ju den vidriga januari över i alla fall, och dagsljuset varar längre och längre för varje dag som går. När jag idag sprang igenom Coop Bygg (för att köpa sandpapper och en pensel) hade de plockat fram trädgårdsmöblerna. T R Ä D G Å R D S M Ö B L E R N A! Fingrade lite försiktigt på den där hammocken jag suktat efter i flera år, men den här våren kanske det blir av? Eller … jag kanske skulle köpa den redan nu och ställa den i vardagsrummet, istället för soffa?

Och på tal om vardagsrum så har jag bjudit hit min frisör i morgon kväll, i egenskap av hobbyinredningsarkitekt. 🙂 Han är en jäkel på inredning och idéer och kanske, kanske kan han hitta några nya vinklar på möbleringen? Själv är jag totalt fastlåst i tanken och kan inte komma på något som inte inkluderar rivning av bärande vägg, utbyggnad med 30-40 kvadrat eller åtminstone inköp av nya soffor, nytt soffbord etc. Alternativ 1 och 2 känns inte som några alternativ, egentligen. Soffor och soffbord är det fkatiskt inget fel på, så de bör hänga med ett tag till. Han kommer eventuellt få lösa frågan med ljusgrått eller ljusgrått på väggarna också, för där går jag bet. Just nu lutar det nog åt ljust ljusgrått, men det kan ändra sig innan färginköpen ska göras på fredag. Hjälp! Varför är det så svårt att bestämma åt sig själv när jag utan problem kan se idéer och hitta lösningar hos andra? Ibland till och med utan att de har bett om det, men då har jag åtminstone vett att hålla käften. 😉

Eller … åtminstone gått ut i lagår’n. Eller … blivit buren, snarare.

Min gamla trotjänare Ivar (två sektioner) har följt mig troget sedan 1980. Han har kompletterats med fler hyllplan, och i något skede betsades han vit, men han har hängt med. En bokslukare av stora mått som har fyllt sitt syfte mycket väl men nya tider stundar och hädanefter får han agera förvaringsmöbel i något lagårdsförråd istället.

Igår, och framför allt idag, har vi ägnat oss åt att tömma ena halvan av vardagsrummet samt plockat ner lister, fönsterfoder mm. Mycket återstår eftersom väggbeklädnaden (gamla tretex-skivor) ska bort samt att golvet ska ut. Nu börjar vi om från scratch! Om drygt två veckor kommer snickarna och då ska det vara ”rent”. Samtidigt måste vi ju kunna använda rummet så länge som möjligt… Svårt det där när man har ett litet hus, och tack gode gud för lagården där vi kan lagra prylar och möbler annars hade det varit ett omöjligt projekt.

Jag har också konstaterat att valet mellan ljusgrått och ljusgrått inte är helt enkelt. Har provmålat på olika ställen på de befintliga väggarna  för att få en uppfattning om hur det ter sig i olika ljus, och än har jag inte bestämt mig. Det var dessutom betydligt större skillnad när det kom upp på väggen än det såg ut som på de små proverna i butiken.

Stundtals ägnar jag mig också åt att få härdsmälta i hjärnan i mina försök att komma på någon annan variant på möblering, utan att lyckas. VILL göra om, men det är f*n inte lätt med den rumskonstruktionen. Dörrar och fönster överallt samt ett valv (bärande vägg med järnbalk) i mitten… *suck*

Mitt i alltihop tog vi paus för hundaktiviteter. Iza och husse gick en sväng för sig själva och jag och Karlsson tog ett kombinerat fys- och lydnadspass. Japp, ni läste rätt – lydnadspass! Fyspasset berörde väl inte mig i så hög grad, men Karlsson fick jobba på rejält både i obanad terräng (med snö) och på lite plattare mark.

Under lydnadspasset på grusvägen körde vi bl a fritt följ, inkallning med ställande och läggande, fjärrdirigering (med skall 😦 ) och (fritt) framåtsändande, alltså utan grupp. Det var glädjande att se att trots obefintlig träning av det momentet under flera månader så var det ingen tvekan om vad han skulle göra. Finputs krävs naturligtvis men full fart ut, avsaktning och sedan fin trav rakt fram. Inkallningarna var också riktigt snygga.

Någon sökträning blev det tyvärr inte den här helgen men den här gången var det inte mitt ”fel”. Det var nästan ingen mer än jag som kunde så då blev det lite svårt. Himla synd. Nu kommer det bli lite som att börja om från början igen nästa gång eftersom det då kommer ha gått minst tre veckor. Om vintern börjar trilskas och ta i på allvar blir det väl ännu längre. Just nu visar yr.no att det ska bli neråt -17° nästa helg. 😮 Å andra sidan; i fredags hävdade dom att det skulle bli plusgrader samma helg?! Jag väntar alltså några dagar innan jag börjar misströsta på allvar.

Några bilder från dagens uteaktivitet blev det inte, men jag kan bjuda på ytterligare ett par bilder från veckan. Enda skillnaden idag var att det var en boll i snöre vi roade oss med, och att solen inte sken riktigt lika mycket.

Ibland funderar jag på det där med internetkompisar (som är uttrycket jag använder när jag ska förklara för husse vem någon jag lärt känna via nätet är) kontra kompisar IRL och konstaterar att jag har internetkompisar som vet mer om mig och mitt liv än vad mina IRL-vänner gör. Och nu syftar jag inte på bloggläsarna, eller FB-vännerna, utan de som man utbyter information med på sidan av, via mail, chattar o dyl. Ganska märkligt kanske, men så är det. Många av mina internetkompisar har jag träffat IRL, men utan nätet hade vi aldrig lärt känna varandra. Nu är de vänner som man inte vill mista.

Husse, som är generellt skeptisk till datorer och internet, tycker detta är jätteskumt. Att blogga är jättemysko (”Kan hela världen läsa vad du skriver nu”? ”Ja, det kan dom, men jag tror inte hela världen vill…” *suck*) och att han skulle skaffa ett FB-konto finns inte på kartan. Att man kan vara kompis med en människa man aldrig har träffat är mycket suspekt enligt honom. Den rådande hypotesen är troligen att internet enbart befolkas av potentiella styckmördare…?

Han har dock träffat några av dem (internetkompisarna alltså, inte styckmördarna) och allt har avlöpt väl. Jag tror till och med att han tyckt att de varit rätt trevliga. 🙂 Vi har även haft övernattande internetvänner som inte ens stulit matsilvret innan de åkt hem. Inte för att vi har något matsilver, men ändå. 😛

Man kan väl säga att allt, för min del, började på forumet Aktiv Hund. Under lång tid läste jag bara, men till sist var jag tvungen att lägga mig i någon diskussion och skapade ett konto. Där var jag rejält aktiv under många år och flera av mina internetkompisar härrör från den tiden. Forumet är tyvärr ganska dött idag men många av kontakterna består.

Bloggandet har naturligtvis också ordnat en hel del vänner. Till och med sådana som inte är hundidioter (även om de har hund), hur nu det gick till? 😉 Man skriver en kommentar någonstans, får en kommentar tillbaks och så lallar det på. Helt plötsligt ”känner” man varandra.

Dessutom finns ju de där internetkompisarna som man i ärlighetens namn inte har en aning om när, var och hur man hittade? Inte så många, men de finns. 🙂

(Sen har vi ju de där bloggläsarna som aldrig ger sig till känna. Om jag kollar statistiken så har jag t ex en stadigt återkommande läsare från Californien och jag kan ju inte sticka under stol med att jag är nyfiken. Väldigt nyfiken! 😉 )

Och så FB då, som lever sitt alldeles egna liv på gott och ont. Varför skickar folk t ex vänförfrågningar enbart för att det råkar finnas en hund av samma ras som man själv har på profilbilden?! Men där sållar jag rätt hårt och många förfrågningar har jag nobbat. Om jag inte ens vet vem personen är till namnet så… sorry.

Fördelen med de här lite mer perifera FB-kompisarna är ju att när man träffas IRL, för det gör man ju då och då, så är man lite mer på banan redan från början och det känns som om man känner varandra lite bättre än man egentligen gör. Men det är lättare att återknyta när man har lite koll.

Hur som helst; idag har jag vänner från Jokkmokk i norr till sydligaste Skåne som jag kommer ta kontakt med om/när jag är i närheten.  Och bara så att ni vet; jag dricker inte kaffe. 😉

I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera på hur livet sett ut om inte internet funnits. Alls? Antagligen hade man lagt mer energi på sina IRL-vänner, och kanske haft fler sådana som varit verkliga vänner? Man hade även haft en dyrare telefonräkning för att man var tvungen att ringa för att hålla sig uppdaterad. Idag är det på den nivån att om någon ringer (vid enstaka tillfällen till och med på hemtelefonen!) så tar man för givet att de har ett ärende. Att bara ringa för att prata, som man gjorde för inte så många år sedan, förekommer knappt längre, och jag föregår tyvärr inte med gott exempel i den frågan.

Vad tror du? Hur hade det sociala livet sett ut utan internet?

Fotade galen terrier och latexpipmedsvans alltså. 🙂

Om någon undrar varför han alltid har en pip i käften på alla springbilder så är det för att utan den (eller något annat som piper/man kan kasta) lämnar han mig inte med mer än 5 meter och det blir lite svårt att fota då. Inte blir det så mycket action heller. 🙂

Sen är det säkert någon som tycker att det ser ut som om han har roligt?

Det har han.

Men han hade haft ännu roligare om det varit 15-20 plusgrader och barmark! Han är ju sin mattes grabb. 🙂

Sötast på planeten, trots likheterna med en f d skidåkare som
börjar på Wass och slutar på berg. Minus snoret då. 🙂

Sedan ett par veckor tillbaka har jag återgått till en strikt kosthållning. Mycket välbehövligt efter förra årets tröstätande. I den ny(gamla) kosten ingår definitivt inte godis, utom möjligen mörk choklad som jag ”får” äta. Nu är jag ju en gång för alla inte typen som tar en eller två rutor från en chokladkaka och låter resten ligga i en vecka. Åh nej…

Idag skred jag därför till verket och sjösatte en plan jag funderat på länge.

Jag införskaffade en s. k. presentask med 21 bitar, à 10 gram, mörk choklad.

Den asken placerade jag sedan i träningslokalen/förrådet/pelargonförrådet i lagården, i ett skåp där mössen inte kommer åt den. Där råder kylskåpstemperatur ungefär året runt, och i synnerhet nu.

Planen är att jag, när suget blir stort, ska kunna klä på mig. Gå ut till lagården. Låsa upp dörren. Ta av mig skorna. Trassla mig förbi all ”bråte” som står i vägen och ta mig fram till skåpet.

Där får jag sedan ta MAX tre bitar åt gången! Och detta får ske max en gång per fredag och/eller max en gång per lördag.

Två-tre sådana bitar är exakt vad som krävs för att dämpa ev. sötsug.

Smart va’?

Vi får väl se hur länge jag går på det? 😉

Det blev inget sök idag. I morse, opåverkad av receptfria droger, blev jag helt slut av att byta en glödlampa och gå 15 meter till brevlådan. Det är tydligen vuxenpoäng på att då inse att man inte ska pulsa runt i skogen i frusen mossa i 4-5 timmar? Tja, återbud blev det och hemma är vi. 😥

Idag har vi vinterns första någorlunda riktiga rimfrost och ett varv runt huset fick det bli med kameran. Det är ungefär vad jag orkar. Det är väl tur att det är rött i bakgrunden på ett par bilder annars skulle man nog tro att det är fotat, alt. konverterat, till svart/vitt.  Mörk snöhimmel har vi och just i detta nu börjar även snön falla.  😦

Jag har just sålt min gamla bil. Min pärla!

Till Gällivare!

Att lägga ut en bilannons på Blocket leder alltid till en del fascination, förvåning och tröttma. När det för ett par veckor sedan ringde en man från Gällivare och ville köpa min bil så kändes det mest … jo men tjena! Säkert…?

Men har verkade seriös, satte in handpenning på mitt konto och idag kom han flygande. Vi mötte honom på Landvetter.

Det måste vara världens mest pratsamma och speedade norrlänning? Supertrevlig och ”trygg”, men speedad. 🙂 Efter en okulärbesiktning av bilen (han ville inte ens provköra!) gjorde vi upp affären helt enligt överenskommelse.

Skönt att vara av med bilen, även om jag nog kommer sakna den lite. Bättre bil har jag aldrig haft. Men det som är mest skönt är nästan att kunna ta bort annonsen från Blocket och därmed slippa märkliga och oseriösa spekulanter.

Det ska bli skönt att slippa alla gnällspikar som tycker att 25.000 mil (knappt) är mycket på en 12 år gammal diesel, och därmed försöker pruta å det grövsta. Anledningen till att mannen från Gällivare åkte hit och köpte min bil var … att den hade gått lite, åtminstone jämfört med likvärdiga bilar norra delen av landet.

Och – note to self: nästa gång, skriv ”EJ BYTE” i annonsen. Priset togs nog av tjejen som ville byta jämnt med en fyra år äldre Volvo som gått 5000 mil mer än vad min hade gjort. Troligen inte ens en diesel, men det framgick inte. Utmärkelsen för veckans optimist gick till henne?

***
Min förkylning har inte släppt taget även om jag är marginellt bättre idag. Febern hålls dock fortfarande i schack med alvedon/ipren. Därmed känns det inte som någon jättegod idé att köra sök i morgon. 😦 Jag som såg så mycket fram emot att spinna vidare på kunskaperna från förra helgen innan de hinner blekna i den lilla terrierhjärnan, och i mattehjärnan. Har dock inte bestämt mig helt än… Jag vill, jag vill, jag vill!

…och matte dessutom är lite krasslig med feber och diverse andra förkylningssymptom så är det lätt hänt att det blir en ny aktiveringsleksak i huset.

Det slumpade sig som så att det råkade ligga en djurtillbehörsbutik precis jämte guldsmeden jag var hos igår och då kunde jag inte motstå att gå in där. Och när jag ändå var där inne kunde jag inte motstå att köpa en sån här. Ibland är motståndskraften nedsatt på flera sätt… 😉

I med en (liten) näve torrfoderkulor i den reglerbara öppningen och sen var det ett himla sjå att få ut dem. Men ett roligt sjå tyckte Karlsson.

Oj vad han jobbade! Det bästa av allt (för mig) var att den var svår att få grepp på med tänderna så han fick använda diverse andra metoder.

Vid något tillfälle fick han jackpot under köksbordet och sen bar han tillbaks den just dit flera gånger, för med lite taktik gick det faktiskt att få grepp på den. Han hoppades väl på att platsen skulle ge samma utdelning varje gång. 🙂

Och alla kan andas ut, Iza fick också ta en omgång med den nya tingesten men då hade jag inte kameran redo. Hon fick till och med äran att inviga den. Hon har dock lite andra dimensioner på gapet så där blev det rätt mycket bita, lyfta, slita, skaka istället. Men än så länge är den hel. 🙂

*****

Veckans tulpanbukett känns väl, ärligt talat,  sådär…? De orangea är rätt läckra men de gula stackarna vill inte riktigt vara med?

Då har jag hämtat min nya guldhund hos uppfödaren. Eller f’låt… hos guldsmeden. Jag förväntar mig inga större framgångar i varken spår eller sök av just den här jycken men den kan vara kul att ha om halsen i alla fall.

Av diverse byrålådsguld blev det den här lilla jycken, att matcha schäfern jag haft i många år. 🙂 Dessutom fick jag med mig pengar hem, och en likadan guldhund till! Guldsmeden tyckte det var lika bra att göra två när han ändå var igång. 🙂

Jag köpte den också så är det någon som är intresserad av en borderterrier i 18 karats guld så är det bara att höra av sig. 500 pengar (självkostnadspris) kostar den.

Då ska man notera att Bamses Bollar, som förvisso inte har någon i lager just nu, tar 550 för en likadan, bortsett från att den bara är i 14 karat.

Den är ca 20 mm från nos till svansspets och bilden är alltså, milt uttryckt, i övernaturlig storlek. 😉

Först till kvarn!

…som har sönder våra pipisar!

Möjligen kan Karlsson ha haft en tand (eller två) med i spelet men jag tror nog att det mest var figgens fel. 🙂

Idag har vi alltså tränat sök igen, och jo… det känns nog som om det börjar trilla ner en och annan polett, både hos mig och hos Lennart Å. Karlsson? Kanske?

Förvånande nog har solen lyst och det har inte fallit en enda regndroppe på oss. Det har inte heller blåst stormvindar och varit klass II-varning. Kändes lite ovant men jag kan nog lära mig att leva även med sådana sökträningar. Vädret har väl egentligen bjudit på den optimala vintern; någon minusgrad och barmark. Bättre blir det inte i januari!

Dagen i sammandrag
Första passet körde vi dykupper (ja, det gjorde vi och ni som tycker det är förkastligt behöver inte kommentera just det…) och kompisen på bilden förökade sig genom celldelning redan på första skicket. Karlsson var inte ledsen för det. Två är ju bättre än en liksom.

Vi fick uppleva att coachen och stighållaren var tvungen att lägga sig ner för att kolla att liten hund verkligen skulle kunna se dykupperna. Huka duger inte. 🙂

När jag alldeles själv fick idén att flytta mig framåt på stigen när Karlsson var ute hörde jag: Braaaa Lotta! från coachen, med samma tonfall som hon använder till sina hundar. Det kändes tryggt. 🙂

Jag lärde mig att jag måste lära mig när det är dags att sluta…

Sen körde vi fyra andra hundar medan Karlsson slappade i bilen.  Avslutningsvis fick han ett pass med markeringsövningar och där kändes det verkligen som om det ramlade ner en polett i terrierhjärnan. Förra gången var det ju rätt förvirrat men idag letade han betydligt mer aktivt efter lösrullarna och kom in med dem utan tjafs.

Efter att jag fått en ”spark” i rumpan på första skicket kom jag ihåg att flytta mig framåt även här och alla gångerna lyckades jag ge f*n i att rikta på påvisen! Det tar sig sakta men säkert med mattes rörelsemönster men det är långt från hjärnan till fötterna ibland…? Delvis beror det nog på att jag är nyfiken och vill se vad som händer hos figgen. Att gå åt ett håll och titta åt ett annat är inte min bästa gren tyvärr, i synnerhet inte i skogsterräng, men jag kanske lär mig det också?

Kameran var med idag också – och hade det lugnt och skönt i bilen. Tänkte att någon skulle fått fotat markeringsövningarna men eftersom två av fem var tvungna att åka blev det ingen fotograf kvar.  Med så tight med folk var det inte läge för mig att fota de andra hundarna heller för det blev liksom ingen över.

Förutom bilresorna fram och tillbaka så är detta i princip första gången jag sitter ner sedan frukost så frågan är väl om jag kommer upp från stolen igen? Om inte lär det bli tätt mellan blogginläggen för att jag ska ha något att göra. I övrigt längtar vi till nästa sökträning, bara vi får vila upp oss en vecka eller så? 😉

…än älska de här, och förhoppningarna de inger?

Lunchpromenaden idag gav onekligen visst hopp om vår. Lite kalla vindar och lite isigt på vägen men vad gör det när snön är (nästan) borta och solen skiner? I de öppna och soliga partierna var snön verkligen helt borta och eftersom vår tomt klassas som både öppen, solig och ”vindig” så är den också snöfri.

Naturligtvis är det hyperlöjligt att prata om vårkänslor när vi inte ens har passerat mitten av januari, men wtf? Allt glädjer en vinterhatare. 😉

Som den sanna livsnjutare han är så var det någon som såg till att hamna i solen även efter hemkomsten. 🙂 Iza prioriterar att ha matte inom räckhåll så hon följde med till arbetsrummet trots att det vetter mot norr.

Dagen har, helt enligt planeringen, tillbringats på My Dog i Göteborg. Förmiddagen var vikt åt shopping och mingel, eftermiddagen åt hångel, åtminstone för Karlssons del.

Förutom det…

…har Karlsson blivit alldeles förvånad och och lite ledsen över att bli utskälld av en flock chihuahuor. Det försökte han lösa genom att sätta sig fot hos matte och be om hjälp. 🙂

…har Karlsson nästan blivit uppäten av en bouvier i svängglasdörrarna i entrén. Bouiveren var på väg ut, Karlsson på väg in. Bouvieren såg lätt förvånad ut när den upptäckte glasskivan som var i vägen.

…har matte nästan fällt en tår över utställningsschäfrarnas fruktansvärda fysik. När en hund liksom inte klarar att stå still utan att nästan välta för att bakstället är så vanskapt så…? Hur i (pardon my french) helvete kunde det gå så jävla illa?!

…har matte tittat på lite rallylydnad utan att förstå särskilt mycket. Karlsson förstod ännu mindre för han hånglade upp bänkgrannarna under tiden, till deras stora förtjusning. Han kan verkligen vara en Don Juan när han sätter den sidan till. 🙂

…har matte varit en ovanligt usel shoppare. Det finns också en möjlighet att hon insett att hon har ungefär allt hon och hundarna behöver, i tredubbel upplaga. Två klickers (de är ju liksom förbrukningsvaror och rymmer med jämna mellanrum), en födelsedagspresent till Izas kommande högtidsdag, en burk Glucosamin till henne (det behövdes ändå men nu slapp jag åka till djursjukhuset och dessutom var det billigare) och en borderterriersiluett i svartlackad metall (en sådan behövs ju i ALLA hushåll! 😉 ) var vad som kom med hem. Personligt bottenrekord i shopping? Det fanns massor med plats kvar i ryggsäcken!

Eftermiddagen tillbringades sedan i rasklubbens monter tillsammans med Bodil och Java. Karlsson och Java funkade lika bra ihop som Karlsson och Sot för två år sedan – lite som ett gammalt gift par – fullkomligt trygga med varandra fast de aldrig träffats innan. 🙂

Kameraperspektivet ljuger en aning. Karlsson är INTE dubbelt så stor som Java. 😉
Det är i verkligheten endast normal hane – tik-skillnad på dem.

Ikväll tror jag inte vi kommer göra sådär jättemånga knop eftersom vi är rätt matta i pälsen bägge två. Karlsson fick ju iofs vila upp sig under hemresan men det kändes inte som en jättegod idé för mig.

Och btw… sådana här tredagarshelger skulle jag nog kunna lära mig att leva med. 😉