Jaha ja… nyårsafton och som brukligt ska man väl då sammanfatta året? Det går att göra rätt kort och koncist om man vill…

2011 var ett riktigt skitår och många tårar har runnit!

Ska man vara lite mer detaljerad så var det så här:

Året började med en vargavinter från helvetet – igen.

Under våren och sommaren gick all kraft åt att pendla 50 mil fram och tillbaks till Rättvik för att flytta mamma till äldreboende samt tömma och sälja lägenheten. Själva flytten gick över förväntan och hon fann sig väl tillrätta men sen vände det snabbt och otippat. Under sommaren mådde hon riktigt dåligt, främst psykiskt, och när det efter många om och men verkade vända framåt hösten, även om de positiva tecknen var knappt skönjbara – så gick hon bort… Det var ju inte meningen? Det skulle ju bli så bra det där?

Mitt i allt detta har vi lyckats klämma in ett antal tävlingar i högre klass spår som samtliga gått åt h…vete även om några få ljuspunkter har funnits i mörkret och två av tävlingarna åtminstone gav resultat ”godkänd”. Under våren behandlades Karlsson för noskvalster och i höstas var det tonsillit. Frågan är hur mycket av misslyckandena som berott på detta? Och hur mycket som berott på bristande fokus från min sida på grund av det som står i förra stycket. Några starter i lydnadsklass III har vi också hunnit med utan särskilt imponerande resultat.

Visst har det väl funnits positiva och roliga händelser mitt i allt detta (Årets Border, Kindslägret, SM…), men de poppar liksom inte upp överst på listan?

Den nyligen påbörjade sökträningen känns dock rolig, så avslutningen på året kanske är en vändning, trots allt…?

Nu håller jag tummarna för att 2012 blir ett betydligt bättre år, på alla plan.

Så nu vill jag önska både mig själv och er ett riktigt

Kom just från stan, en mil bort. Där finns det inte en snöflinga. På ”fjället” ser det ut så här…?

Det jag skrev igår, om att snön förmodligen tinat bort, var en lögn. När jag gick ut strax efter visade det sig att den vräkte ner igen…

Anledningen till besöket i stan var att jag bestämde mig för att lyxa till det med proffsstädning av gammelbilen inför försäljningen. Att stå ute, med halvtaskiga ”verktyg” just nu kändes inte så lockande och eftersom jag har en bekant som driver bilvårdsfirma så…. Kostade bara några få hundralappar och bilen blev som ny, eller .. typ, nästan ny. 😉 Hade aldrig kunnat åstadkomma det resultatet själv och då körde de ändå bara en light-rekond, på min begäran. Äkta mellandagslyx kallar vi det. 🙂

I avdelningen (nästan) sovande hundar har vi två nya bidrag:

En sur terrier som prompt ska sova på sin randiga kudde även om husse sitter i vägen och det är (nästan) omöjligt. Men finns det hjärterum så…?

Sen kan man undra om Iza låtsas att hon är en vildhund som sover under en gran i skogen? Som sagt; det är lite tight. 🙂

Avslutningsvis så har nog amaryllisen inte läst rasbeskrivningen tillräckligt väl. NU blommar den? Åtta ståtliga klockor, och en till stängel på gång. Jag trodde det var jul vi kommit överens om – inte nyår?

Idag är det sista semesterdagen för den här gången. Detta innebär troligen att jag kommer uträtta stordåd, eller hur?

Här ligger de på tork, en del av våra träningskamrater.

De tvåbenta fick åka hem var och en till sig och torka av egen kraft, efter väl förrättat värv.

Förra gången kunde vi ju inte delta så det här som borde ha varit femte passet blev ju det fjärde istället. Två och en halv vecka sedan sist. Hur mycket skulle sitta kvar i den lilla terrierhjärnan? Naturligtvis var det utfärdat klass 2-varning för vindarna och det regnade mest hela tiden. Det börjar kännas som normaltillstånd för sökträning?

Till att börja med skulle vi köra vindmarkeringar på lite större avstånd men vindarna var milt uttryckt nyckfulla och det var inte helt enkelt att få till. Vid ett par tillfällen kändes det verkligen som om vinden kastade runt innan han riktigt hunnit förstå vad han hade i näsan? Ett par av dem kändes dock bra.

Andra passet var det markeringsövningar och där blev det stundtals lite tilt i terrierhuvudet. Han hittade lösrullarna utan större problem men vid den andra markeringen stannade han kvar hos figgen och bara tuggade på den, i trans, med fullständigt igentäppta öron?! Efter en stund lossnade dock vaxpropparna och vi kunde fortsätta. De känns inte som om han riktigt har förstått att vägen till pipleksakerna går via att komma in till mig med lösrullen? Det blir liksom lite för många steg? Å andra sidan var det ju bara andra gången vi körde markeringar så det kanske inte är så konstigt? Vad vet jag? Det största problemet är trots allt fortfarande för träningskamraterna att få mig att agera som jag ska. Men de kämpar på och talar tydligt med höga röster så det kanske ska gå till sist? 🙂

På vägen hem öste regnet ner och övergick gradvis i snö. Här hemma på fjället fastnade skiten på backen och det blev rejält vitt men nu tror jag det mesta försvunnit igen.

En semesterdag kvar, sen är det ju liksom bara vanlig helg igen, även om just den helgen råkar tituleras ”nyår”. Vi får se hur jag ska disponera morgondagen? Kunde ju vara mysigt att sova längre än till 06.00, till att börja med. Tror jag vaknat senast klockan 06 varenda dag på ”jullovet” och det är ärligt talat inte jättekul…

Förutom hundarnas julklappsöppning har det ju inte varit särskilt mycket jul(bilder) i bloggen. I morse, när husse sov och det fortfarande var mörkt som i en säck utomhus, roade jag mig med att fota lite med dvärgkameran, på frihand. Ljuset bestod i stort sett av ljusslingan i granen.

OBS! Hyacinten hänger inte i granen men fick vara med ändå.

I övrigt har dagen bl a ägnats åt beslutsångestframkallande vandringar på och mellan några olika elektronikbutiker samt avbetande av en och annan idéell surdeg.

Men i morgon – då ska vi träna sök! 🙂

När man (läs: jag) är lite sådär planlöst ledig, som t ex när man (läs: jag) har jullov, drabbas man (läs: jag) lätt av mañana-syndromet; alltså – det kan jag göra i morgon.

För att undvika det i viss mån klarade jag av tre av de större projekten, åtminstone av de som ska utföras utanför hemmet, redan idag.

1. Besökte tre olika möbelaffärer och provsatt ungefär 28 fåtöljer utan att hitta den optimala. Medan jag provsatt den minst o-optimala fåtöljen bestämde jag mig för att köpa en ny Tempur-kudde istället. Räknas det som fåtölj…?

2. Besökte en golvfirma och valde mellan ungefär 72 sorters ekgolv. Plank, tvåstav, trestav, mycket kvistar, lite kvistar, lack, mattlack, dyrt, billigt? Fick med mig provplanka hem – 3-stav, mattlack, ganska lite kvistar men mycket bättre pris än det som var lite snyggare. Karlsson har gått på plankan (!) och jag tror den fick godkänt.

3. Besökte färgaffären och valde mellan ungefär 56 nyanser av grå väggfärg. Fick med mig två provburkar hem. En ljusgrå och en ljusgrå. Här är vi minsann wild & crazy!

***

Igår flög, btw, fan i mig och jag bestämde mig för att lägga ett spår till Karlsson. Det var ungefär 1,5 månad sedan sist så det var väl på tiden. Han löste det faktiskt riktigt snyggt och plockade samtliga apporter utan några tveksamheter. Han hade lite problem på ett ställe där jag gått snäva serpentiner men när han fått jobba på det en stund kom vi vidare. Vi avslutade det hela med ett rejält pipleksakmedsvans-race vilket var mycket uppskattat och sen sov han gott på kvällen. Och om någon har lyckats missa min nya favoritbild som publicerades i förrgår så kommer här en mer ”koncentrerad” variant.

Jag bara älskar bilden! Jag har den numera som skärmbakgrund i telefonen, på datorns skrivbord och på kylskåpet. Kommer på mig med att, med jämna mellanrum, trycka igång skärmen på telefonen bara för att få se den. 🙂 Rent tekniskt finns det väl mer att önska av bilden, men koncentrationen och uttrycket i hans ansikte värmer ett mattehjärta alldeles ofantligt! 🙂

Igår jobbade vi alltså ikapp det här med julafton och det tyckte i synnerhet hundarna var på tiden. Som vanligt gick de i tokspinn när paketen kom fram. Det här med paket under granen kan vi bara glömma sedan Karlsson gjorde entré i huset. Han är helt övertygad om att alla paket är till honom och döljer fantastiska leksaker. Vi kan väl uttrycka det som så att … det blir lite rörigt. När det så äntligen är dags att frigöra påsarna med paket ur förråden där de varit instängda blir det riktigt livat. Iza är ju inte den som är den så hon är nästan lika engagerad som lillebror. I alla paket, utan någon som helst hänsyn tagen till vad det står på etiketterna…

Men de får ju naturligtvis egna paket också. 🙂

Skynda, skynda…

Yes! Där lossnade den ur pappret!

En kort stund senare. Åsnan börjar se lätt sliten ut.
Observera själva pipen (vid pilen) som  redan är urmonterad.

En ännu mer sliten åsna, tillfälligt i storasysters vård.

Dagen efter, strax innan begravningen…

Jag antar att det får betraktas som en lyckad (försenad) julafton?

Det är ju inte utan att jag ibland undrar hur det vore att leva med en terrier som kan ha den här typen av leksaker i flera timmar utan att slakta dem? Eller dagar? Eller t o m år?! Det förekommer. Har jag hört… 😉

…sådär runt lunch på juldagen är det rätt skönt att ha en egen appellplan som lyser grön och snöfri. 🙂 Då kan  man få sig ett rejält lydnadspass med liten terrier medan husse tar schäfertanten på långpromenad.

Dagen började dock tidigt (går man och lägger sig tidigt, fullständigt uttråkad, vaknar man tidigt – enkel matematik) med traditionsenligt slappande. Jag tittade på film och hundarna slappade under granen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått husses placering av bia-bädden men inte heller orkat göra något åt den…

Men lite senare blev det mer action. Vi började dock med porträttfotografering vilket terriern tyckte var ungefär lika mycket pest och pina som vanligt.

Men han blev på lite bättre humör.

Därefter körde vi ett rejält lydnadspass som innefattade bl a inkallningar…

…och sändande till ruta.

Hopp i livräddningsstil, i första försöket.

Sen gick det betydligt bättre.

Freestylekryp. Det ÄR lite svårt att krypa när matte är framför istället för bredvid, men det går. I alla fall en liten bit.

Tungapport hann vi också med…

…liksom metallapportering både på slät mark…

…och över hinder.

Vi avslutade med en fin vittringsapportering men då hade jag lagt ifrån mig kameran, precis som under större delen av träningspasset.

Gröna gräsmattor och hundträning kan få även en tjurig matte på betydligt bättre humör! 🙂

Om ett par timmar kommer svärföräldrarna och svägerskan hit för försenad julmiddag samt julklappsutdelning. Om man låtsas att man är i England eller USA så är det ju faktiskt helt normalt med sådana arrangemang den 25:e december…

Vissa i familjen tar det här med julstök och förberedelser med ro och en lätt attityd av laissez-faire. Vissa tar det på lite större allvar. Därför känns det extra tungt när husse, precis när vi börjde tro att vägarna faktiskt var tillräckligt salta, blev utringd på dagens andra runda. Klockan lär vara närmare midnatt när han är hemma och julafton är härmed inställd, eller åtminstone uppskjuten till i morgon. Igår var det en massa plusgrader. I morgon ska det bli en massa plusgrader. Varför inte idag också, va? VA?

Juldagen brukar vara helig för mig, av precis motsatta orsaker mot julafton.  På juldagen har man inga åtaganden. Huset är städat, mat finns och man kan ägna dagen åt att göra ingenting. Bortsett från en och annan hundpromenad naturligtvis. Nu blir det inte så.

Husse hann åtminstone hem till doppet i grytan hos svärmor. Eller, vi sköt fram det lite så att han skulle hinna hem, så halva dagen avlöpte enligt traditionen. Vad jag har att se fram emot nu är en kväll framför TV:n tillsammans med hundarna. Jag som ALDRIG brukar se på TV på julafton, om man inte räknar med Kalle Anka & Co då?!

Eller… man kanske skulle passa på att betala räkningarna? Det lär ju inte vara någon kö på internetbanken i alla fall.

Inte ens den förb… amaryllisen vill samarbeta. Den hade en uppgift – att slå ut till julafton, men inte ens det klarade den…

Ja, jag är rätt grinig och besviken och ledsen. Märks det?

I nuläget är det tveksamt hur god julen blir? Husse gav sig just iväg på dagens första sextimmarspass i saltbilen. Enligt ”chefen” skulle det troligen bli ett till… Kul i jul, typ. Det faktum att man aldrig vet när han ska jobba är nog det som sliter mest. Jag har ju själv jobbat skift med både jul-, nyårs- och midsommaraftnar i många år men det visste man liksom om flera månader (år?) innan och både man själv och omgivningen kunde ställa in sig på det.

Hade jag kunnat ringa och prata med mamma eller pappa hade det kanske känts lite bättre? Husses jobb i kombination med avståndet har ju gjort att vi inte firat jul med varken den ena eller andra på många år, men de har ändå bara varit ett telefonsamtal bort. Nu är det inte så längre…

Ja, jag vet att det finns de som har de mycket, mycket värre! Jag har trots allt ett varmt hus, mat på bordet (eller åtminstone i kylskåpet), två härliga hundar och husses lilla familj att tillbringa dagen (och kvällen) med om jag vill så egentligen är det inte alls synd om mig men ibland är man ändå sig själv närmast. Just nu vill jag mest att det ska vara en vanlig j…a lördag, vilken som helst, och inte julafton.

För övrigt så har det från vissa håll ifrågasatts varför Iza aldrig är med på julkorten numera. Jag vet exakt varför! Första året Karlsson fanns i familjen (2006) producerades detta julkort. Då hade jag tillgång till fotostudio, proffsfotograf med proffskamera och … fotoassistent. Samtliga inblandade, utom möjligen hundarna, höll på att avgå med akut magsår innan vi kom fram till det här slutresultatet, även om vi fick oss rätt många goa skratt på vägen. 🙂

En del av ”vägen” kan man se här, om man inte sett det förr (jag brukar visst länka varje jul…) och jag rekommenderar varmt ett klick på länken om man vill dra på smilbanden. Sen behöver man nog inte heller ifrågasätta valet av aktörer på de framtida julkorten. 😉

Så … nu hoppas vi att alla får en fin jul! Även jag ska nog skärpa till mig och reda ut det här. Som sagt; det kunde varit mycket, mycket värre men ibland är det lite svårt att bara bita ihop.

Det är ju mycket snack om av- och påknapp på hundar. Påknappen på Karlsson har jag definitivt hittat men avknappen är det lite värre med… Däremot funkar den alldeles utmärkt när katt… eh, förlåt, hunden själv får välja. Och då blir han verkligen jätte-av! Han kan gå från full (självvald) aktivitet inomhus till att lägga sig för sig själv och sova i ett hörn i flera timmar, oavsett vad som händer i huset. Ibland börjar man undra om han har flyttat för det är sannerligen en stor kontrast till Iza som alltid är inom synhåll.

En vanlig dag när jag jobbar hemma är det  OK att gå in i (fd)pannrummet/tvättstugan där kängor och hundkläder bor fram till klockan 11 ungefär. Men efter 11 höjs beredskapen avsevärt eftersom lunchprommisen brukar äga rum vid 12- snåret.

Igår gick jag in där vid 11.30 för att stoppa i tvätt i i den för ändamålet avsedda maskinen och då gick larmet! Båda hundarna gick igång för fulla muggar, övertygade om att det var promenaddags. När jag sedan riktade min uppmärksamhet mot tvättmaskinen istället för att börja byta kläder tog det ungefär 18 sekunder innan det såg ut så här… 🙂

För övrigt är det bara julgranen som fattas för att det ska bli jul i år också. Husse har varit lite upptagen med vädret den här veckan och i helgen var ju inte jag riktigt på banan. Men kanske, kanske kan det bli inköp idag? Ja, jo… vi bor i skogen men att gå ut och stjäla en gran ligger inte för mig. Dessutom är det ont om ädelgranar här… I värsta fall får jag väl sopa av gammelbilen och åka och handla själv. I den nya går det inte in någon gran för alla hundburar.

…bidde fiasko. Det bidde inte alls vid närmare eftertanke, åtminstone inte för oss.

Efter två praktiskt taget sömnlösa nätter med, som det populärt brukar kallas ”bröstsmärtor” som gjort det omöjligt att ligga ner, bar det tidigt i morse iväg till akuten. Jag trodde väl egentligen inte att det var något med hjärtat, även om det onda satt väldigt strategiskt placerat, men kände att det var dags att i så fall utesluta det och gå för diagnosen muskelinflammation som jag själv trodde mest på. Efter EKG, diverse blodprover, några timmars väntan och rätt många sidor i boken jag var förutseende nog att ta med mig kom läkaren fram till samma diagnos eftersom alla prover var helt OK. Rekommendation; ipren/alvedon eller liknande samt att röra på mig. Den första rekommendationen följde jag stenhårt och direkt vilket ledde till att jag faktiskt fick fyra timmars sömn, som utan problem kunde ha blivit fyra till, när jag kom hem.

Under de omständigheterna kändes det inte som någon god idé att ge sig ut i sökskogen. Rent fysiskt hade det nog fungerat, om jag inte somnat vid ratten på vägen dit, men jag hade troligen inte varit någon succé varken som hundtränare eller figurant. Vi får ta nya tag nästa helg, eller när det nu kan tänkas bli. Jag och Karlsson är iaf disponibla fr o m juldagen. 🙂

Karlsson var förresten hur charmig som helst i natt, när jag försökte hitta något sätt att ligga på som inte gjorde ont. Han, som normalt sover som en gris i sin lilla säng vid våra fötter, knallade resolut upp och la sig vid mitt huvud där han ägnade sig åt att ge mig en tröstande slick på näsan ungefär var fjärde sekund. Jag kan ju inte påstå att det hade någon direkt sövande effekt, men jag blev åtminstone lite mindre ledsen. 🙂

När jag vaknat till följde jag rekommendation nr två och rörde på mig genom att utföra en lätt medioker julstädning, rörelse som rörelse liksom?

Sedan drabbades jag av insikten att jag har 40-45 pelargoner i lagården som inte fått minsta gnutta vatten på 5-6 veckor så det blev nästa projekt. Man kan ju konstatera att alla inte tar det där med vintervila på så stort allvar.

Den högra är en Mårbacka. En rosa! Jag har över huvud taget ingen vit mårbacka, åtminstone inte på sommaren. Antagligen är det väl bristen på vatten, ljus och värme som fått den att konvertera. Vi får väl se om det bara är tillfälligt? Den vänstra, Carmel, ser ju inte jättepigg ut, men för någon vecka sedan var det säkert en riktigt fin blomma. För övrigt ser det mesta rätt risigt och … vintervilande ut, precis som det ska vara.

För ett par veckor sedan köpte jag ju en ny bil. Den gamla är fortfarande kanon (har inte ens försökt sälja den än, men snart…) men det var lite i det läget att antingen byta upp sig nu eller köra den tills det var dags för skroten. Den sistnämnda taktiken använde jag på mina fyra första bilar och den sista tiden (typ tre år eller så) innan den sista resan är aldrig kul. Ja en av dem brann förresten upp, precis när vi rustat upp den så att den skulle hålla i några år…

Nåja, ny (=bättre begagnad) bil är nu inhandlad och varför variera sig? Det nya är av samma märke, samma modell och samma färg som den gamla. Men – ett antal år yngre och med betydligt färre mil på mätaren. De är faktiskt så lika att båda två gått som länsveterinärsbilar och de jag köpt av är hundägare som i sin tur köpt bilarna från Kvarndammens bilauktioner! Tja, varför frångå ett vinnande koncept?

Det finns dock ett antal rätt drastiska skillnader på bilarna eftersom modellen liksom kommit i en ny modell. Ja ni fattar va’? Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag uppskattar nymodigheterna.

1. Den nya har ingen handbroms! Eller, jo… det har den naturligtvis, men det är en knapp på instrumentpanelen! Vafalls! Undrar hur många månader det ska ta innan jag slutar famla efter handbromsspaken (efter att jag tryckt in knappen)?

2. Den nya har ingen nyckel! Den har en ”klump” som man trycker in i ett hål i instrumenpanelen?! Mycket skumt… Jag antar att den på något sätt är batteridriven, och vad gör man den dagen man står ute i skogen och batteriet är slut? Eller laddas klumpen under körning?

3. Xenonlampor! Funkar utmärkt när man kör men är väl troligen ett halvt helvete att byta. Redan på husses bil, ett par år äldre, måste halva bilen plockas isär – typ – för att verkstaden ska komma åt lamporna… Överhuvud taget ett idiotiskt koncept om man frågar mig.

4. Rent generellt är jag skeptisk till nyare bilar just eftersom de ofta kräver (dyra) märkesverkstäder när något går sönder pga av all elektronik, men vi får väl se hur det går.

När jag skulle kolla lite i instruktionsboken hittade jag den inte och ringde förra ägaren. Det visade sig att den var dold i ett ”lönnfack” i instrumentpanelen… Ja hej och hå…

Någon dag, kanske i morgon, ska jag försöka flytta in i den nya på allvar. Just nu har hundarna liksom varsin bil eftersom bara Karlssons bur är insatt i den nya och sen ska den gamla ut på Blocket. Jag bävar…

***

Efter att detta skrevs, igår kväll, fördjupade jag mig (nåja) i instruktionsboken och fick några frågetecken uträtade. Idag har jag även flyttat in i den nya bilen på allvar men det höll på att ta en ände med förskräckelse. För att få in Izas bur krävdes det en smula list, en gnutta våld och några svordomar. Vi hade mätt, innan jag genomförde affären, men inte själva öppningen som visade sig vara mindre än det var innanför öppningen – typ. En stund såg jag ytterligare tusenlappar fladdra iväg på ny bilbur och hann bli lite nervös. Den befintliga buren har hängt med i ca 18 år och skräddarsyddes till den i början omnämnda bilen som brann upp och har sen passat i alla bilar, både mina och husses, sedan dess.

Drog igång datorn för en liten stund sedan. På modemet lyste bara två av tre lampor, och på routern lyste det orange istället för grönt i en av lamporna. Och naturligtvis kom jag inte ut på nätet… *suck*

Greppade telefonen och slog 90200. Talade mig fram i ”menyerna” (känner mig alltid lika fånig) och just när jag skulle knappa in mitt telefonnummer så … började lamporna lysa i rätt antal, ordning och färg. Vissa är lättskrämda. 😉

Idag var det halvdag på jobbet för samtliga. Vi ska på julbord ikväll och chefen beräknar väl att vi behöver en hel eftermiddag för att piffa till oss, typ. 😉 Jag har dock ägnat en stund åt att träna lite lydnad med Karlsson i en fascinerande blandning av snöblandat regnhagel. Kul hade vi, även om precisionen var … sådär. Vi kanske skulle göra detta lite oftare?

Från Kinds lydnads-KM för en dryg månad sedan.

Själv envisas jag ju med att skicka en helt osannolik mängd pappersjulkort, framför allt till släkt och till gamla vänner som jag inte har nätkontakt med. Men – jag har naturligtvis även en cyberspace-anpassad edition som jag tjuvhåller på ett tag till. 😉

Nu har dock de digitala börjat ramla in i mailboxen så helt enligt traditionen har jag gjort en egen sida för dem. Man hittar den uppe i menyn. Den fylls på efter hand utan att det annonseras speciellt här. 🙂

För övrigt så ber Iza mig framföra att hon återigen mycket förtjänstfullt assisterat matte vid skapandet av 2011 års julköttbullar!

Snö eller inte snö? Storm eller inte storm? Regn eller inte regn? Diskussionerna på Facebook börjar bitvis anta en rätt hätsk ton och i synnerhet snökramarna verkar, på fullt allvar, leva i tron att det är vi som inte älskar snö som åstadkommit det hyfsat osympatiska vädret vi har nu. Som det skrevs i en kommentar för någon vecka sedan; ”det är tur att vi inte kan påverka vädret för då hade det varit krig”. Sant. Vi hade nog haft ett fullt utvecklat inbördeskrig åtminstone i södra Sverige…

Vissa tycker att man ska flytta! Jo men visst… Jag vill bara påminna om att jag redan flyttat 50 mil söderut men det hjälpte inte nämnvärt. Dessutom finns det rätt många andra skäl som gör att man inte bara flyttar hur som helst.

Tyvärr finns det ju sällan några ”lagoma” mellanlägen i det här landet. Mitt personliga vinterideal är -2 och lite frost, men jag tar faktiskt hellre regn (i måttliga mängder), lera, skitiga golv och hundar än jag tar 60-70 cm snö! Därmed inte sagt att jag vill ha stormvindar var och varannan dag, 3-4 åskväder på en vecka (i december!) och översvämningar. Men framför allt; jag kan inte göra ett smack åt det!

Gilla läget ska man visst göra – det är fiiint – men man behöver ju inte lägga sig platt för det. De två senaste vintrarna har jag blivit snudd på apatisk, och det är väl också ett sätt att gilla läget antar jag. Vi bor i ett land med åsiktsfrihet och tycker jag inte om snö så tycker jag inte om snö. Tugga i er!

Men varför tycker jag inte om snö då, frågar sig vän av ordning; det är ju så vackert!

Ja, snö är vackert när man kan sitta inne och titta på den, och på julkort. Man kan ta fina bilder när det är snö. Och ja – det blir ljusare. Men nackdelarna vinner. Stort!

Och vilka är nackdelarna då?

1. Jag bor ihop med en plog- och saltbilsförare och kan därmed i princip betrakta mig som singel i sju månader om året. Mellan oktober och april kan vi aldrig vara säkra på att något vi planerat ihop verkligen blir av, så det har vi i princip slutat med. Och är han hemma så sover han… typ. Detta innebär i sin tur att jag blir väldigt begränsad i vad jag kan göra. Bara en sådan sak som att gå ut med hundarna är svårt. De låter nämligen en del när det vankas promenad. Ibland har jag t o m börjat med att sätta ut dem i bilen för att sedan gå in och byta om… Ett litet problem iofs, men det känns … fånigt. Det där med julafton och nyår är också väldigt spännande projekt. Ska han jobba eller inte?

2. Vi blir väldigt begränsade i våra promenader när snömängden överstiger 10-15 cm. Det finns inga plogade”slingor” av lagom längd som går runt. Det är fram och tillbaka på grusvägen som gäller. Tråkigt!

3. Möjligheterna till hundträning begränsas kraftigt, i synnerhet med kortbent hund. Just den här vintern är jag ju extra angelägen om barmark med tanke på vår nya karriär i sök-branschen.

4. Snöskottning! Vi har en lååång infart som måste skottas. Det händer flera gånger varje vinter att jag helt enkelt väljer att stanna hemma för att jag är insnöad. Visst kan jag skotta en del, men med min nacke (bl a) så funkar det inte att hålla på som jag gjorde för 10 år sedan. Snöslungan husse köpte är så stor och klumpig att t o m han oftast väljer att skotta manuellt (om han är hemma)…

5. Bilkörning, sådär i största allmänhet. För det första ska bilskrället sopas rent/skrapas och sen vet man aldrig vad ens medtrafikanter hittar på. Det spelar ju ingen roll om jag kör försiktigt… Den faktorn finns väl iofs året runt men ingen kan väl förneka att risken att bli inblandad i en trafikolycka ökar på vinterhalvåret. Dessutom blir det trångt och stökigt när det inte finns någonstans att göra av snön.

6. Halka när man går. När jag går med hundarna har jag Icebug på fötterna och det funkar bra, men man kan ju inte ha Icebug hela tiden. De gör sig måttligt bra på butiksgolv t ex.

7. Risk för skador på byggnader vid stora snömängder. Vintern för två år sedan fick vi en vägg i lagården ”knäckt” av de stora snömängderna. Kostade en slant att laga trots försäkringsbolaget insats. Det taket är inte möjligt att skotta heller. Hustak och altantak har husse skottat in absurdum…

Nej, snö i stora mängder är onödigt, bökigt, stökigt och krångligt. Men … det är vad jag tycker. Jag betvivlar att SMHI, YR eller någon högre stående makt tar hänsyn till det. Låt mig tycka vad jag vill så får du tycka vad du vill, det hjälper ändå inte, men ibland måste man få häva ur sig sin frustration även över något man inte kan påverka…

Avslutningsvis en drygt två år gammal bild från när vintern fortfarande var acceptabel. Det gick ju över sen…